Tja, det är väl inte värt att hymla alltför mycket, vår jul var väl ingen superhöjdare direkt.

Lördagen den 22:a har jag redan skrivit om här, söndag den 23:e skjutsar jag barnen till sin pappa för julfirande. Och så är vi ensamma. Vilket för mig nu för tiden oftast betyder att jag jag helt enkelt somnar i någon liten hög någonstans. Så även denna gång.

En av de saker som jag verkligen, verkligen inte gillar med julen är att slåss med hela resten av Umeå på Coop eller Ica Maxi dagen före julafton. Så jag lurpassar ganska länge hemma i soffan och bidar min tid, innan jag beger mig ut för att införskaffa det nödvändigaste för att klara julen. Först vid 8-tiden på kvällen kryper jag fram ut min håla. Först en sväng till IKEA för nya sänglampor. Jag råkar ju ha ganska hög insynsgrad i vad som ligger under granen just i år och böcker läses bäst och helst i sängen. Särskilt som soffan just nu är heltidsabonnerad av Christofer. Tomt på IKEA. Det är jag och en kille med utländskt ursprung som lugnt och obekymrad har valt just denna kväll för att köpa på sig hela flytta hemifrån start-kittet och i lugn och ro välja sina första gardiner. Och lamporna finns inne, så 1-0 till mig mot julhandeln kan man säga.

Sedan genom hela stan till Coop. Jag kan verkligen gilla den känslan av frihet som infinner sig när man kör genom en öde stad sent en kväll i 17 graders kyla. För det är bara jag just nu i hela världen som inte är behövd och inte efterfrågad i kväll. Bara jag som kan köra fritt i mörkret så länge jag vill, så fort jag vill, utan att någon undrar. Bara jag som är fri.

På Coop är vi några udda fåglar, men inte så många. Ungdomar som skiter i vilken helg det är. Igen, personer med en helt annan religion. Inga medelålders helsvenska mammor. Utom jag då.

Julmusten är slut. Grötriset är slut. Till och med senapen är slut. Ja, det är ju det då. Som är nackdelen med min strategi. Men det mesta finns som planerat. Och resten hittar jag på När-Coop på Haga på väg tillbaka. Utom saffransbröd. Det är helt enkelt slut. Ska vi säga julhandeln-Yourstone 1-1?

Julafton

Denna förbaskade överhaussade dag. Som det inte går att koppla bort och strunta i. Hur mycket man än vill och mycket man än sagt att man ska. Jo, det vill säga Christofer kan. Det är till och med något av hans paradgren. Men jag vankar av och ann och ruvar. Tänkt att vi inte har något saffransbröd. På julafton och allt. Jag måste ändå springa över på Ica Bågen på andra sidan järnvägen. Hittar några hårdgräddade, skorplikande kreationer, som jag liksom ändå köper. Och sen får köra i mikron typ en kvart innan de ger med sig lite.

Vi sätter ändå på Kalle Anka. Fast vi verkligen inte vill se. Hör ljudet in till köket. Lagar och äter Västerbottenspaj. Tycker synd om alla som inte fattat storheten med denna rätt på julbordet. Har köpt en 2-kilos skinka. För den där enda varma skivan på knäcke-mackan. Christofer kämpar med sin mat. Kör sitt nya stroke-partytrick med dryck som rinner ut genom näsan efter en stund. Men får i sig knäckemacka. Det är stort. Vad finns det rimligen kvar som är omöjligt då?

Julklapparna är fem till antalet. Jag har köpt dem alla själv. Utom den som Christofers barn kommit med.

Christofer får två t-shirts, jag en bok. Men vem kunde ana att augustprisvinnaren var 800 sidor poesi? Inte jag i alla fall, när jag entusiastiskt inhandlade först den och sedan en sänglampa. Ja ja, jag får väl se det som ett litet kulturstipendium så här lagom till jul och allt.

Tillsammans får vi en ny tillbringare och boken Greatest Trainjourneys från Lonely Planet. Nåväl, den kan väl också läsas i sängen.

Och sen rullar den in, den välbekanta julaftonskvälls-ångesten. Får ni också den? Jag får den varje år, åtminstone lite grann. Precis när sista maten är uppäten och sista julklappen öppnad. För då tänker man alltid; Var det bara det här? Var det därför vi sprang, stressade och handlade hela hösten? Därför vi stannade uppe och bakade, klättrade på köksbord och balkonger. För att sätta upp gardiner och belysningar. Valde julpapper och etiketter. Köade så länge, länge på Clas Ohlson för att få betala. Slog in och rimmade. Stressade runt på 3 affärer för det där saffransbrödet. Som ingen åt. För att vi skulle sitta här nu, just denna kväll, chokladstinna och ändå alldeles tomma inuti och undra om det aldrig var mer än så här? Någonsin.

Sen äntligen kommer juldagen och man får bara vila och ta det lugnt och vara sig själv och äta och göra det man har lust med.

Christofers framsteg, bakslag och mål

Christofer då, undrar ju ni, för jag orerar ju på här tangentbordsnedslag efter tangentbordsnedslag om mig själv mest bara.

Christofer går långsamt framåt i sin stroke-rehabilitering. Magen och RIG:en gör ont, mycket och ofta. Och området runt stygnen börjar se riktigt läskigt ut. Dessvärre ställer det också  till det med orken att träna. Det bästa som kunde hända var om det plötsligt ville uppenbara sig en entusiastisk tysk läkare. Och bara rycka ut fanskapet. Men sån tur har man ju inte.

Men ändå. Tänk vad mycket stadigare han är på mornarna nu mot för när han just kommit hem. I morse fick jag till och med en tekopp serverad vid bordet av honom. Istället för tvärt om.

Annars är väl de mirakulösa framstegens tid förbi. Som när han svalde för första gången, åt fast mat för första gången, eller gick själv utan hjälp. Nu är det mer harvandet och de små stegens tid.

Men samtidigt. Han äter och han går.

Det är lite som jag tänkte när vi skaffade stugan för 5 år sedan. Vi köpte en liten enkel stuga vid havet i Järnäsklubb. Ganska omodern och helt olyxig. Vi hade lätt kunnat lägga samma belopp en gång till, på renoveringar. Men. Och här kommer den springande punkten. Dubbelt så mycket pengar hade ändå bara bidragit marginellt till vår nytta och vårt utbyte av stugan. Det stora utbytet kom ju av att alls ha en stuga vid havet. Ett nytt badrum eller ett nytt kök hade bara kunnat bidra på marginalen. Aldrig dubbelt upp.

Klubben

Vi tänker lika med Christofers framsteg. Att kunna gå och svälja. Att kunna klara sig själv. Gå på toa när man vill, gå och duscha när man vill. Ta en lov ut i köket och plocka upp något ur kylskåpet när man vill. Där har man den stora skillnaden i livskvalité. Sen kan man gå snabbare, säkrare och spänstigare. Äta utan att låta samtidigt och utan att det rinner mjölk ur näsan. Men det bidrar ändå bara på marginalen liksom.

Sen har vi satt upp mål.

Det första är att Christofer ska röra sig obehindrat inomhus. Sedan är nästa steg att gå till Mekka. Ja inte staden alltså, utan det ärevördiga caféet Mekka i Umeå. På andra sidan järnvägen, några hundra meter bort. Där ska han äta Budabeststubbe med Alva, som inte ens vet vad det är. En brist i uppfostran som måste åtgärdas.
Sedan att kunna promenera ner på stan. Ta en kaffe och gå hem igen. Kommer att sitta fint lagom till våren. Och till sist, till sommaren kanske, att kunna gå ut med Trulle. Gå promenader i skogen.

Där har vi det. Sen är det liksom klart.

 

Etiketter

14 kommentarer

  1. 4000 mil. Det är en lång resa ni gör. Tack för att du berättar. Man får liksom ett annat perspektiv på livet. Kram till er!

    • Gunilla Yourstone

      Håller med. Både att resan är lång och att det ger perspektiv. Funderar på att skriva om det någon gång. Hur man förändras i sånna här lägen. Och ens värderingar.

  2. Känner exakt som du gör ang julen. När jag inte har barnen skulle jag lika gärna kunna skippa julfirandet. Känner igen mig i den där julångesten också. Så skönt att det är över nu.

  3. Har samma julångest, firar bara för barnen och mina föräldrar men har trappat ned allt till minimum. Himla krav på att allt ska vara på ett visst sätt och liksom perfekt. Tacka vet jag vardag! Tycker du skriver fint om det ni går igenom! Önskar er ett gott nytt år då allt går åt rätt håll, att Christofer blir bättre och bättre. Jag tror på det!

    • Gunilla Yourstone

      Vardag är inte så tokigt faktiskt.
      Tack Åsa och gott nytt år till er också. Vi tror att det kommer att bli bra. Så småningom.

  4. Tack för texterna om ert liv! Det är intressant att följa er på alla era resor. Det är fint att ni delar med era av motgångar och om årets resa mot jul och om era framsteg och utmaningar. Tänker ofta på er!

  5. Fint och ärligt beskrivet om både julen och livet efter stroke.
    Julen är på många sätt en nationell periodisk tvångsneuros. Man tar sig igenom den.
    Hoppas på fortsatt framgång för er i rehabiliteringen!! ❤️

  6. Ann Beutler

    Bra med sansad mål, som troligen kommer att gå i uppfyllelse! Julen ja suck…den kan man tycka väldigt mycket om eller inte. Bäst var när barnen var små, så tycker jag

    • Gunilla Yourstone

      Julen kan absolut ha sin fördelar. Men lämnar alltid efter sig någon form av besk eftersmak, tycker jag.

  7. Ja den där julaftonskvälls-ångesten. Hög igenkänningsfaktor på den. Och säkert lite extra jobbigt för er som inte ens hade tänkt vara hemma. Håller med alla andra om att du skriver så fint om det som ni går igenom just nu. Tänker på er och hoppas Christofer blir piggare för var dag.

    • Gunilla Yourstone

      Tack Ann-Louise.
      Julen blev ganska avslagen faktiskt som det nu blev. Och ensam jul hemma ger ju lite extra tid att reflektera över julens absurditet och krav.
      Har dessutom gått med i en FB-grupp för Stroke-drabbade mitt i livet och läser om hur många tillbringar julen själva, beroende av hemtjänst som inte dyker upp osv. Beklämmande.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *