Tågluffa i Storbritannien – så funkar det

Storbritannien hör kanske inte till de allra vanligaste länderna att tågluffa i som svensk. Men vill man så går det alldeles utmärkt. Vi testade i somras och åkte runt med tåg till flera olika platser i England. Så här funkar det.

Åka tåg till Storbritannien

Storbritannien är som bekant en ö, men att ta tåget hit funkar bara bra ändå i och med tunneln under Engelska kanalen. Tågen, Eurostar, går till London från dels Bryssel och dels Paris, men ungefär 2 timmars mellanrum. I London är det stationen St Pancras som dessa tåg anländer till.

Läs också: Att åka tåg till England – Eurostar under engelska kanalen

Interrail-pass

Ja, Interrail-passet gäller i Storbritannien och även på Eurostar till Storbritannien. Dock är platsbiljetten för Eurostar så pass dyr att det inte är jättestor skillnad i pris mot för en vanlig biljett. (£32 respektive #44)

En lite bökig grej med Interrail-passet i Storbritannien är att många stationer har en spärr där man måste scanna biljetten för att kunna komma in och ut ur stationsbyggnaden. Interrail-passet går inte att scanna här, så för att passera måste man hitta en vakt som kollar biljetten och sedan släpper ut eller in en manuellt så att säga.

Behövs platsbiljett?

Nej vi var aldrig med om att platsbiljett behövdes på de brittiska tågen. Men Eurostar som enda undantag. Annars var det bara att hoppa på tåget och välja en plats.

Tågen har ett system där bokade platser är markerade i taket ovanför. Röd lampa om platsen är bokad, grön lampa om den är obokad. Vi hittade lediga platser på alla våra tåg och bokade heller inga platsbiljetter.

Andra biljetter

Alternativt om man inte köper Interrail kan BritRail vara en bra idé. Det är samma typ av kort, det vill säga som berättigar till obegränsat resande under ett visst antal dagar. BritRail finns för hela Storbritannien, för området runt London, för Sydväst (typ Cornwall) och för Skottland.

Standard och service på tågen

Generellt kändes väl inte de brittiska tågen som ”bäst i klassen” direkt. Lite gammalt och småsunkigt så där. Många tåglinjer är inte heller elektrifierade, utan drivs med disellok. Lite tråkigt.

Eluttag finns på alla tåg. Brittisk standard givetvis, så adapter krävs. Wi-fi finns också visserligen på alla tåg, men ofta så dåligt att det i praktiken är oanvändbart.

Någon restaurangvagn såg vi aldrig till. Det som fanns var en ambulerande vagn med snacks och kaffe/te till försäljning.

Säkerhet och punktlighet

Det var mycket säkerhetstänk på tågen i Storbritannien. Dels då som sagt att man måste scanna en giltig biljett för att komma in på stationen respektive spårområdet.

Sedan uppmaningar i högtalare om att rapportera misstänkta händelse eller personer. See it, say it, sort it. Var en slogan som upprepades igen och igen.

Det hände även att vi hade poliser ombord på våra tåg som kollade av läget.

Ett av våra tåg blev inställt. Annars löpte trafiken på rätt bra utan större förseningar.

Övrigt

En lite knasig grej som vi stötte på i Cornwall var att de längre långdistanstågen inte fick plats på perrongerna i de mindre samhällena. Detta ropas ut och avstigande fick byta till en vagn som fick plats på perrongen.

Tåget får ofta inte en spårangivelse på de större stationerna förrän cirka 10 minuter innan avgång . Då blir det kapplöpning till rätt spår. Att vara ute i god tid för att i lugn och ro kunna hugga en ledig plats funkade alltså inte.

Vår upplevelse är att om man tågluffar i England, måste man påfrestande ofta in till London för att byta tåg. I London är det i regel olika stationer som gäller. St Pancras, Paddington, Victoria. Kanske finns det ännu fler?

För ett tågbyte måste man alltså även lösa en t-bane biljett och under stor stress ta sig fram genom stan med bagage och allt. Det var nog det som vi tyckte allra sämst om vad gäller att tågluffa i Storbritannien.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.