Vandring längs Love Valley i Kappadokien

Vår bekantskap med kinesiskorna kunde ha börjat bättre. Det är just när den äldre av damerna (mor och dotter?) i skydd av grönskan bestämmer sig för att lätta lite på trycket som det heter, som vi dyker upp längs stigen. Det blir lite stelt kan man säga och diskreta som vi är av naturen försöker vi hålla avståndet så gott det går i fortsättningen. Så även till det allt annat än tystlåtna gäng turkiska ungdomar som även de följer samma vandringsstig som vi denna eftermiddag.

Allt går bra, de tre vandringslagen håller behörigt avstånd till varandra tills kinesiskorna plötsligt bryter den tysta överenskommelsen genom att rusta stigen tillbaka rakt emot oss viftandes avvärjande med bägge händerna.

Det visar sig att vår vandringsstig plötsligt övergår i ett stup med en fallhöjd på flera meter. Vi har vandrat säkert en timme sedan Uchisar och tappat en ansenlig mängd höjdmeter. Vi är inte alls sugna på att knata samma väg upp igen i hettan. Jag sätter mig försiktigt på rumpan och hasar fram mot stupet. Det måste finnas ett sätt!
Men nej, det gör det verkligen inte. Snöplig men sant, vi kommer att bli tvungna att gå tillbaka.

Tre grupper vandrare som plötsligt förenas i ett gemensamt problem. Turkarna far iväg som ett koppel ivriga spårhundar, sökandes efter andra stigar, men kommer snart tillbaka med svansen mellan benen.

Vi svär lite över vår dumhet att prova en okänd stig ner från Uchisar trots att pilen mot Göreme ju faktiskt pekade åt rakt motsatt hål.
Det man inte har i huvudet får man ha i benen, visst var det så?

Dagen började ju så perfekt med en taxi ut till starten för Love Valley-stigen och en stilla två-timmarsvandring  i lätt motlut över böljande försommarängar med vallmo och blåklint. Förbi de resliga fallossymboler som gett dalen sitt namn. Endast ett tyskt par som sällskap på hela vandringen.

Sedan en ”toppbestigning” av klippan/borgen som kröner byn Uchisar, ett landmärke och Kappadokiens högsta punkt.

Lunchen bestående av lammkotletter intogs i Uchisar med fantastisk utsikt över Pigeon valley och i sällskap av två hungriga katter och en pratglad servitör som så gärna ville träna sin engelska.

Men nu står vi alltså här så snöpligt med en ravin och ett stup mellan oss och Göreme och vet inte riktigt vad vi ska ta oss till.

Det är då han dyker upp. Materialiseras plötsligt från ingenstans. En ängel i form av en skrynklig gammal gubbe. Han samlar oss tålmodigt runt sig, med turkarna kan han förstås prata, till oss övriga gestikulerar han, kom med mig! Och vi sätter av uppför branten. Kan denna väg verkligen leda framåt? Plötsligt öppnar sig en passage, en tunnel genom berget!

Då och då stannar vi för att beskåda vildväxande iris eller lukta på citrontimjan, som vår guide håller upp under våra näsor. Så är vi igenom och befinner oss på andra sidan krönet. Och ”voala”, plötsligt är vi invinkade på ett litet café. Sitter i skuggan på mjuka kuddar och beställer in färskpressad juice och bröd som bakas över öppen eld på marken framför oss.

Vi är överlyckliga och tacksamma över vår lilla gubbes hjälteinsats och sticker till honom flera sedlar.
Nog förstår vi vid det här laget att han förstås sitter och ruvar hela dagarna i någon klippskreva ovanför ”vårt” stup. Som en spindel vid sitt nät. För att fånga upp vilsna vandringssjälar, guida rätt, få sig lite cigarettpengar och ragga kunder till det lilla cafét. Men vi klev ju själva med berått mod i fällan och är fortfarande hjärtskärande tacksamma över hjälpen som kom.

Resten av vandringen ner till Göreme är ”a walk in the park” som man brukar säga. Vi är nere på under en timme, vägen är lättgången, men bjuder inte heller på några hissnande scenarion.
Vi kan inte komma ifrån känslan att det var vårt stup, vår gubbe och vårt brokiga gänga av färdkamrater som gjorde vandringen idag!

Vår vandring i sammandrag

09:00 tog vi en taxi från hotellet i Göreme till startpunkten för Love Valley. Det verkar inte som att vandringarna i Kappadokien generellt är en enda väl utmärkt stig, utan snarare oftast ett nät av valfria vägar som alla leder fram till ungefär samma mål. Det visade sig att vår taxichaufför släppte av oss vid en stig som gick ovanför Love Valley. Så fort vi insåg detta tog vi oss ner i dalgången och gick där i stället.

Vandringen upp genom dalen tog 2 timmar utan längre pauser. Det finns ett café längs vägen. I slutat av dalen leder stigen brant uppför till vänster och slutar i ett parasoll och en pojke som säljer färskpressad juice (som alltid i Kappadokien). Sedan går man landsvägen fram till stora vägen och Özler Art Center.

Om man korsar stora vägen ser man snart en skylt och en liten avtagsväg till vänster/nedåt. Denna stig eller väg leder tillbaka till Göreme.
Men först gör man förstås bäst i att promenera upp till Uchisar för lite förfriskningar!

Denna stig slutar sedan vid Göreme Kay Otel, dvs några kvarter från Göreme centrum.

Hela svängen tog för oss, inklusive stup, kinesiskor och räddare i nöden, 7 timmar.

Läs även vår guide till Kappdokien här.

Vill du läsa om fler vandringar från oss? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.