Vandring längs St Olavsleden – Fränsta-Borgsjö

Jag tänker att det inte alltid är alldeles nödvändigt att gå över ån för att hitta vatten? Jag drömmer till exempel själv frenetiskt om pilgrimsleder i Spanien, Portugal och Italien. Samtidigt som det ju finns en tvättäkta och alldeles unik pilgrimsled bara 3 timmar med bil ifrån mitt hem i Umeå.

St Olavsleden

St Olavsleden går från Selånger utanför Sundsvall till Trondheim i Norge. 58 mil genom två länder. Från Östersjön till Atlanten. Genom städer, glesbygd och vildmark. Älv, skog och fjäll. Vad mer kan man begära av en pilgrimsled liksom?

Leden anlades 2013. En rätt ny led alltså. Och det var verkligen här kung Olov gick. Den norske kungen som tvingats i exil i två år av danskarna. År 1030 steg han i land i Selånger (via Selångerfjärden) och gick mot Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen. (på denna tid var det området runt Trondheim som var Norges maktcentrum)

Vid Stiklestad slutade hans färd, här mötte Olav och hans här sina motståndare i ett slag. Olof dog och blev senare helgonförklarad. Kroppen togs till Trondheim, där sedan Nidarosdomen byggdes runt hans sarkofag, som ett mausoleum. Det är också vid Nidarosdomen som St Olavsleden slutar.

Hur min vandring tar form

Jag har tänkt ett tag att jag vill prova St Olavsleden. Om inte hela, så i alla fall deletapper. Eftersom Christofer kommer att vara uppslukad av arbete under stora delar av den här hösten, känns det som ett perfekt tillfälle för mig att testa en nära pilgrimsvandring. Jag googlar och researchar en hel del. Vilka är det vackraste sträckorna, hur kan man transportera sig emellan, var kan man bo osv? Jag tänker en långhelg första veckan i september.

Men så blir det systerhelg då istället. Högre upp på priolistan ändå att umgås, än att tjurskallevandra helt själv genom Medelpads och Jämtlands skogar? Men ett nytt tillfälle uppenbarar sig. Jag ska ner till Stockholm i jobbet och kommer på att jag kan stanna en kortis i Sundsvall. Prova en av mina utvalda delsträckor på en endagsvandring. Så går det ju att komma tillbaka för mer en annan gång. Sagt och gjort. Tågbiljetter och en natt på anrika Hotell Knaust i Sundvall bokas.

Då hör en läsare, Monika, av sig.
– Ska du till Sundsvall? Ska vi ses?

Jamen förstås. Det passar ju perfekt, jag som vandrar ensam och allt.
– Häng med på vandringen, svarar jag.

Redan sedan tidigare har jag även fått en inbjudan av en annan läsare, Marianne, om att komma förbi på en fika på vägen om jag går förbi vikbron utanför Fränsta, så jag bokar in ett möte med henne också. Vilken social vandring det här blev, jag som, som sagt skulle tjurgå på ensamvandring, trodde jag ju först.

Fränsta till Borgsjö

Med sällskap av Monika behöver jag inte helt och hållet förlita mig på Norrtågs avgångar som jag tänkt först. Jag blir upphämtad i Sundsvall och så kör vi bil till Borgsjö kyrka. Parkerar och tar tåget tillbaka till Fränsta. Ringer läsare Marianne för positionsuppdatering.

Vandringen börjar vid Fränsta kyrka. Vi har en strålande vacker dag. Redan nu på förmiddagen börjar vi ångra våra långbyxor. Shorts hade varit ett mer passande val idag. Leden går längs älven, Ljungan. Lite sankt fortfarande efter stormen Hans, men fullt görbart.
– Så vackert här är, säger vi ideligen till varandra.

Till den berömda vikbron, Sveriges längsta i sitt slag, är det bara 1,5 kilometer, så vi är snart framme. Marianne och Ola tar emot med kaffekorg vid ett picknickbord före bron. Vilken fantastisk upplevelse att bli uppmött med fika på vandring. Det har jag aldrig haft förmånen om att vara med om förut!

Vi pratar på, nästan som att man är gamla bekanta som ses. Jag har ofta tänkt på det, när man har resor som gemensamt intresse, finns alltid samtalsämnen.

Marianne följer oss en bit på väg längs leden, vi passerar en strid fors och över en hög bro med utsikt över älven. När vi rör oss uppåt, bor från Ljungan och över järnvägen vänder Marianne tillbaka hem igen och jag och Monika fortsätter ensamma.

Vi tar en rast ute på klipphällorna nära den brusande älven. Varm sol och höstfärger är en ovanlig, men underbar kombo. Pratar om det vardagliga, men också om de stora frågorna. Om livet själv och alla dess utmaningar.

Efter rasten ändrar vandringen karaktär. Från småstigar och älvsnära till mindre landsväg och byavägar.
Är det bara transportsträcka kvar nu? Tänker vi. Men nej, St Olavsleden förvånar oss ännu en gång. För det är nu lokalbefolkningen kliver fram och gör vår vandring minnesvärd.

Först en man som hejdar oss och presenterar sig artigt. Han har just fått färdigt renoveringen av sitt gamla härbre. Tänker sig att hyra ut sängplatser till pilgrimsvandrare här. Om vi tror att intresse skulle finnas, säger han med en blick på våra ryggsäckar.
Härbret ser fantastiskt charmigt ut och vi försäkrar honom om att vi är övertygade om att mången pilgrim kommer att uppskatta att få bo här. Vi blir kvar en stund i samspråk.

Sedan en skylt vid ett hus: ”Pilgrimer är välkomna att ta vatten”
När jag stannar för att fota skylten kommer en man ut.
– Ett sånt trevligt initiativ, säger jag.
– Vill ni inte komma in och skriva i min gästbok, ber mannen. Då blir ni nummer 99 och 100 i år i min gästbok.
Det blir förstås en trevlig pratstund även här och vi börjar ju förstå nu. Det som jag redan läst om. Det som gör St Olavsleden så unik är alla dessa möten med vänliga, trevliga människor längs leden. Eldsjälar som gör allt för att hjälpa pilgrimsvandrarna och få dem att trivas. När spanjorerna som bor längs Camino de Santiago börjat tröttna och vill ha bort vandrarna från sina ägor och sina vägar.

När vi till slut dråsar in på parkeringen vid Borgsjö kyrka igen är vi rätt möra, även om leden var enkelt och lättgången, tar längden ut sitt.

Möra, men nöjda med dagen. Vi fick allt vi gärna kunde begära vad gäller sol, värme, höstfeeling, norrländska älvar, vackra kyrkor, vikbroar och spontana möten. Och blir en pilgrimsvandring egentligen någonsin större än så?

Fakta om dagens etapp

Dagens etapp går från Fränsta till Borgsjö i Medelpad. Etappen är 17 kilometer, men för oss tillkommer även transport till och från järnvägsstationerna, så 20 kilometer kommer vi nog upp i. Etappen är enkel, inga svåra partier eller stigningar finns. Etappen går omväxlande på stigar och mindre landsvägar. Vi är ute i 5 timmar, tågresorna borträknade.

Om att pilgrimsvandra

Efter min vandring ser jag en film på St Olavsledens hemsida. Det är en svensk-kanadensisk kvinna som vandrar och berättar om leden.

När man går så här långt är det nödvändigt att lyssna på kroppen. När den behöver sova, vila, äta, gå långsammare. När man börjar lyssna på kroppen och komma i kontakt med den händer det märkliga. Då börjar man också lyssna på sin själ och det är där och då den inre resan börjar.

Jag tror att hon här fångar själva essensen av en pilgrimsvandring. Det som får en att längta och vilja. Det man hoppas att uppnå med sin färd.

Gå med i Facebook-gruppen Hiking along St. Olavsleden här.

Läs också: Norra St Sigfridsleden – vi vandrar en ny pilgrimsled i Västergötland

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.