Denna vår första heldag i Dachsteinområdet i Österrike har vi planerat för två aktiviteter.
Vi får en riktigt tidig start upp till Dachstein, är med den andra gondolen för dagen upp till toppen. Nere igen vid linbanans fot, är vi redan före klockan 11. Bra mellantid. För nu ska här vandras.
Läs också: Dachstein Glaciären – en spektakulär linbana, hängbro och trappa ut i intet
Målet för dagen är Bachlalm. En fäbod där det enligt ryktet vankas murmeldjur. Fast fäboden itself är tydligen stängd i år. Ingen härlig matservering finns att tillgå vid vandringens slut.
Vi har dock utrustat oss på egen hand med lite välbehövlig matsäck. Samt förstås, den obligatoriska påsen med morötter. Survival kit för den som vill bli murmeldjurens bästa vän.
Vi tar bussen tillbaka en kortis. Visar chauffören på kartan var vi vill hoppa av, Neustattalm. Det funkar bara bra för honom.
Men vad nu? Vid starten på leden är det fullt pådrag. Skyltar och funktionärer i orangea varselvästar. Det visat sig att vi hamnat mitt i en filminspelning. Men filmteamet släpper snart förbi oss och vandringen kan börja.
Enkel vandring men i dramatiska omgivningar. Vi går över ängar och genom skogspartier. Över forsande bäckar där vi vågar oss på att dricka vattnet. Visst borde det gå bra även i Alperna?
Då och då springer vi ihop med boskap som betar fridfullt. Vandringen innehåller inga branta stigningar eller nedförsbackar.
Hela tiden har vi Dachsteinmassivets dramatiska toppar i fonden. Som vakar över oss. Genom kamera-objektivet kan vi se linbanan vi själva nyss åkte. Sväva i intet mot den högsta toppen.
Så är vi framme vid Bachlalm. Här är gott om folk. Som promenerar långsamt och avvaktande. Med span mot mark och vegetation. Några grupper sitter ner. Spanar de också. Detta är alltså murmeldjurland. Vi har sett bilderna där murmeldjur leker framför barnfamiljer. Käkar mut-morötter som vandrarna haft med sig. Men var är murmeldjuren nu?
Vi rör oss försiktigt fram mot de sittande grupperna. Överallt på marken ser vi jordhålor. Marken under oss som en schweizerost. Men inga murmeldjur.
Vi slår oss också ner. Avvaktar. Väntar. Tomt.
Vi pratar med en familj. Jodå, de brukar komma hit. Och nästan alltid se murmeldjur. Men inte idag.
De andra sällskapen går. Vi dröjer oss kvar. Jag plockar upp mina morötter. Kan man lägga ett litet lockbete utanför en håla tro? Men inget hjälper, inga murmeldjur syns till. Tar en morot själv till slut. I ren frustration.
Till slut är även vi tvungna att ge oss. Vägen ner till stora vägen och bussen hem går nedför genom skogen. Mest en transportsträcka som måste tillryggaläggas.
Dagens vandring skulle ju krönas av ett fantastiskt murmeldjurmöte. Men vad brydde sig murmeldjuren om det? Deras dag skulle ju inte alls krönas av något fantastiskt människomöte, visade det sig.
De gjorde som vilda djur brukar. Som de själv ville helt enkelt.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
