När jag hör om människor som har bott hela sitt liv på samma ställe blir jag alltid lite avundsjuk. Avundsjuk på förankringen i en plats, som jag aldrig haft. Samtidigt som jag också alltid undrar lite varför. För hela världen finns ju tillgänglig där ute. Och livet är ju så långt. Man hinner ju både prova annat och komma tillbaks. Om man vill.
Var jag har bott
Jag bott på ett gäng platser. Inom Sverige i Gävle, Linköping, Södertälje, Stockholm och Umeå. Och egentligen lite i Halmstad också.
Sedan har jag bott utomlands i två omgångar. I Karlsruhe i Tyskland och i Boston i USA.
I Karlsruhe läste jag ”fjärde året utomlands”, som det heter. Alltså fjärde året av min universitetsutbildning i Linköping lästes som utbytesstudent på motsvarande utbildning (Wirtschaft Ingenjör) i Karlsruhe.
I Boston hamnade jag när jag fick ett erbjudande från min dåvarande arbetsgivare att jobba på huvudkontoret i Cambridge för att lära mig deras metodik.
Två utlandsboenden som innehöll både ups and downs. Upplevelser och erfarenheter, frustration över språk och saker man inte förstod sig på. En smekmånad när allt var fantastiskt och bakslag när man började reta upp sig på allt det där som man i början tyckte var exotiskt och spännande.
Att bli snorkigt behandlad för att man inte kan språket så bra. Att bli utskälld på gatan för att man inte följer oskrivna regler. Att inte förstå titlar och hur viktiga hierarkiska strukturerna både på arbetsplatser och i universitetsvärlden är utomlands. Att inte hitta rätt varor i matbutiken. Att ett barskt butiksbiträde gick bakom en i affären och liksom föste ut en om man var där vid stängningsdags! (jodå, så går det till i Tyskland)
Mina utlandsboenden var spännande och givande upplevelser. Men sen ville jag hem igen och under många år hade jag inga tankar på att flytta utomlands igen. Familj, barn, villa, Norrland var istället de drömmar som fanns.
Nu börjar jag drömma igen. När barnen är stora… det är inte så långt kvar nu… då….
Men vart ska jag flytta i så fall? Det vet jag egentligen inte alls. Men det finns tre platser som liksom alltid ser framför mig när ämnet kommer på tal.
Gozo
Jag ser mig själv sittande på en takterrass med utsikt över de röda kyrktaken och havet. Köpandes fårost i kvartersbutiken i Fontana. Eller sittandes på en bänk i Xlendi, småpratades med turister.
Walvis Bay i Namibia
Här bor jag i en funkisvilla i första led ut mot den oändliga skrämmande Atlanten.
Bali
Nu blir det riktigt komiskt. För jag har ju inte ens varit på Bali. Ändå tänker jag alltid på Bali som en tänkbar plats att slå sig ner på. Måste vara någon romantiserad Eat Pray Love-fantasi somgått överstyr eller nåt, men så är det. Risfält, utedusch, yoga och harmoni. Min egen Felipe tar jag med mig.
Skulle du vilja bo utomlands och i så fall var?
Välkommen att följa 4000mil på Facebook för fler resetips och reseberättelser.
Relaterade inlägg:
”Vår inte så lite provocerande hobby” – varför är resande mer ifrågasatt än en ny bil?
Gäller verkligen din reseförsäkring? Efter sjukdom kan försäkringsbolaget neka ersättning – vi har kollat alla villkor efter Christofers stroke
Detta bråkar svenskarna om på semestern – och förstås våra bästa tips till att undvika bråk
Idag skulle jag ha åkt till mitt 70:nde land – nu vet jag inte när det ens blir möjligt att resa utomlands igen
Ja jag har ju bott utomlands en hel del: I London, Tyrolen, Baskien, Schweiz, Sydney, Tyskland. Alltid trivts men aldrig känt mig hemma nog för att stanna. Nu tror jag att jag hittat hem i alla fall. Det har känts så i fyra år i alla fall.
Skönt känsla att ha hittat hem! Det är den man väntar på. 🙂
Vilket kul inlägg, Namibia låter spännande, nu blev jag sugen på att åka dig. När jag var yngre trodde jag att jag ville leva i Japan, men varje gång jag bodde där, (verkligen bodde, med jobb och studier) så tröttnade jag rätt fort, visste inte vad det berodde på.
Just nu skulle jag vilja bo i 5 år i Vietnam. Jag älskar den explosionsartade ekonomin och företagsamheten där, folk från hela världen som samlas och delar samma värderingar. Det är lite vad man gör av sin tillvaro och vilka man umgås med tror jag. Jag måste kolla in Portugal och delar av Spanien också, det är många som varvar sitt boende med halvår där och här hemma.
Japan är ju ashäftigt, men nog väldigt svårt att bo där och komma in i kulturen. Portugal och Spanien tror jag också på. (Vietnamn vet jag för lite om)
Jag har bott en tid på Nya Zeeland och skulle så gärna vilja bo där igen, åtminstone några år. Svårt med arbetstillstånd bara. Samma gäller Australien och USA (får nog vara Florida eller Kalifornien då, vill ha värme). Annars kan jag tänka mig både Costa Rica och Bali, känns som de länderna skulle passa min önskade livstil 🙂
Åh ska man jobba också, kan bara se mig själv sitta i stillhet på en terass någonstans, lagom meditativt. 😉
Jag vill gärna bo utomlands! Var beror på. Ska jag jobba kan jag tänka mig många ställen, gärna Asien. Fast drömmen kanske är att få vara lodge eller hotellchef någonstans i södra Afrika. Ska jag flytta för att bo (tänker när jag slutar jobba) blir det Portugal! Eller Italien.
Ja jag tänker mig att jag inte ska jobba, åtminstone inte på det traditionella sättet, som här hemma. Måste bara tänka ut vad jag ska leva av i stället först! 😉
Nej, inte blir jag avundsjuk på dem som bott hela sitt liv på samma plats. Tänker att de inte fått erfarenheterna av att se sitt födelseland utifrån och insett att det finns andra sätt att uppfatta verkligheten på, andra vanor.
Förstås har det sina sidor att ha bott i flera länder. Kluvenheten och en längtan till den plats jag inte är på. Lösningen blir att pendla. Mina vänner brukar säga att jag har klippkort till Italien, där jag bodde i sju år. Är jag där för länge längtar jag tillbaka till Sverige. Är jag i Sverige alltför länge längtar jag till Italien. Jag har insett att det kommer att förbli så resten av livet och egentligen är det inte så tokigt om jag tänker efter.
Italien är ju superhärligt. ”Klippkort” dit låter inte alls dumt.
Att flytta utomlands eller att flytta inom Sverige – igen – det är frågan…