Via Ferrata i Rugova Canyon, Kosovo – skulle du våga?

Via Ferrata. Väg av järn, direkt översatt till svenska från italienska.
Jag har ju sett dem, de finns ju lite överallt i världen. Hört dem nämnas då och då. Men aldrig liksom tänkt att de hör ihop med mig. Att vi skulle kunna komma att nämnas i samma mening. Jag är ju en vandrare. Inte en äventyrare. Inte på det sättet. Och absolut inte en klättrare.

Men det är det där med pressresor. Att man får möjlighet att prova saker som man kanske inte skulle komma att tänka på själv att prova.

Vår sista dag i Kosovo. Vi befinner oss i staden Peja vid foten av Rugova-bergen. Den 11 man starka gruppen får möjlighet att välja. Vill man vandra till en vacker sjö i bergen eller vill man prova Via Ferrata?

Jag väljer Via Ferrata. Främst för att jag tänker att jag inte kommer att göra det på egen hand. En möjlighet till något nytt.

Vi blir bara två på Via Ferratan. Förstås. Det är logiskt. Kollegan Christian från Matochresebloggen och jag.

Adrenalinet stiger i kroppen redan dagen innan. När vi får veta att aktiviteten är flyttad från förmiddag till eftermiddag sista dagen. En otålighet. För nu vill man bara “get it over and done with” som Miranda i Sex and the City skulle ha sagt.

Samma dag bubblar det i blodet. Man har svårt att sitta stilla. Vill börja trumma med fingrar och fötter. Otåligt. Och nervöst.

Tänk om det blir sämre väder? Tänk om det blir för sent så att aktiviteten stryks? Tänk om berget hinner hamna i skugga så att bilderna blir sämre?
Jag kanaliserar min Via Ferrata-oro till oro för det praktiska runt omkring. 

– Kan vi bara köra?!
Vill jag skrika när vi långsamt bänkar oss för en långlunch.

Sen är det ju ändå äntligen dags. Klockan har hunnit bli 3 på eftermiddagen. Vi får selar, hjälmar och klätterhandskar. Jag känner ju hur cool jag ser ut. Även utan spegel. Ett jävla råskinn. En daredevil.

En kort vandring först upp till startpunkten. En kortare instruktion, som egentligen går ut på att aldrig lossa båda de två säkerhetslinorna samtidigt från vajern. Logiskt. Det är dessa två som kommer att skilja oss från döden där uppe. Bara de två.

Först får vi prova en kortare sträcka för att komma in i det här med vajern och säkerhetslinorna. Karbinhakar som lossas och flyttas en i taget.

Sedan kommer en stege. En stålstege som vrider runt sin egen axel. Fritt hängande i luften utanför mynningen till en grotta. 

Detta är vårt eldprov. Vårt mandomsprov. Jag går först. Det är nu det kommer att visa sig, om det här är något jag fixar eller om jag skamset kommer att få lomma ner igen. Ge upp.

Jag brukar alltid säga det att jag är helt orädd för höjder om det inte finns någon risk för att ramla ner. Men helt klart höjdrädd om risken att ramla faktiskt finns där.

Är kaxigast av alla och helt obrydd på utsiktsplattformar och glasgolv, hur högt upp de än ligger.
Men går ogärna upp på taket hemma, på vårt hus som är två fulla våningar. För jag vet ju hur många som ramlar från tak. Det är en faktisk, icke försumbar, risk.

Jag kör igång. Klättrar uppåt. Det går inte fort för avståndet mellan fästena där mina linor måste flyttas är inte långa. 1-2 meter bara så måste först den ena karbinhaken flyttas och sedan den andra.

Men det går bra. Jag känner att jag litar på utrustningen. Känner mig säker och inte ett dugg rädd. Det kommer att funka det här!

Nästa utmaning är klättring inuti en grotta. Här lutar bergvägen utåt, över mig och jag får verkligen ta i med armarna för att hålla mig kvar. Men det går och det är roligt.

Nu uppstår ett vägval. Vi kan fortsätta längs den Via Ferrata-led som är utvald åt oss i förväg. Den lättare på B-nivå. Eller så kan vi vika av på en svårare och längre led. D-nivå.
– Jag vet att ni klarar den, säger vår guide. Nu har jag sett er klättra. Ni har kapaciteten.

Christian tvekar, ber mig välja.
– I want the one with the most wow-factor, hör jag mig själv säga. Redan fullständigt hög på adrenalin.

Och nu blir det snart allvar. Vi klättrar nu runt bergssidan. 100-tals meter upp längs lodräta bergsväggar. Ibland med steg av järn att sätta fötterna på. Bland med bara en smal kant i själva klippan, svagt lutande nedåt. Vi har ju hela tiden den horisontella vajern att håla oss i också, annars hade det varit omöjligt. Men som det är nu så går det faktiskt. Step by step.

Att hänga där ute på klippan i vinden. Kanjonen för sina fötter, långt där nere. Bergen omkring. De andra två, Christian och guiden, de gick först och är redan framme. Syns inte, eftersom klippan välver sig runt. Bara, bara jag i världen. Måste stanna upp också. Njuta. Andas. Vända ansiktet mot solen. För det här, det är inget annat än livet självt. At its most.

2 timmar precis tar Via Ferrata-äventyret. Vi fotar oss i segergest. Som två koreanska turister.
Vi gjorde det! Eller rättare sagt våra hjärnor gjorde det. Våra psyken. För Via Ferrata är ofarligt och egentligen inte svårt. Man behöver inte ha kondition eller ens vara särskilt stark. It´s all in your head. Det är hjärnan som ska utmana sig och våga. Våga lita på utrustningen, våga förstå att man faktiskt inte kommer att dö.

Och när man har gjort det, då kommer adrenalinet och endorfinerna efteråt, som en helt galen kick. Man vill göra igen och igen och igen. Tillbringa resten av livet med att åka från Via Ferrata till Via Ferrata.

– Aldrig mer kommer jag att vara rädd och aldrig mer i mitt liv kommer någon annan människa att kunna få mig att tveka på mig själv och min förmåga!
Lovar jag mig själv där uppe på berget. Och det löftet tänker jag hålla.

Fakta om vår Via Ferrata

Vår Via Ferrata-led är belägen i Rugova Canyon utanför staden Peje i östra Kosovo. Här finns 4 olika Via Ferrata-leder, varav vi gick först Via Ferrata Ari, för att sedan vika av på den svårare Via Ferrata Shpellat.

Shpellat betyder grotta och denna led passerar också ett helt gäng grottor, varav man klättrar inuti flera av dem. Denna led byggdes 2020, den är 510 meter lång. Som högst är man uppe på 900 meters höjd.

En guidad Via Ferrata-tur här kostar 30-40 Euro. Vi genomförde vårt äventyr tillsammans med BalkanDestination.

Missa inte att kolla in min Instagram-reel här.

Läs också: Vandring i Kosovo – Mirusha Waterfalls

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.