Jeeptur på östra Madeira – från högsta bergen till sötaste stugorna. Och lite off-road på det

Vår inbokade jeeptur med Hit the road Madeira, kunde inte ha börjat bättre. Vi har sol och molnfritt. Inte helt ovanligt vid kusten kanske, men vad bättre är, det ser även ut att kunna vara samma väder ända uppe på Madeiras högsta toppar. Vi förstår att detta är något märkvärdigt eftersom vår chaufför och guide för dagen är lite småstressad och alldeles till sig samtidigt.

Han får bråttom att packa in oss i jeepen. Man kör alltid med små grupper, och idag är det till på köpet bara vi med på turen. Bråttom, bråttom iväg, samtligt som vi oroligt och oupphörligt sneglar upp mot bergen, så gott det nu går. Fort, fort och kanske, kanske att toppen faktiskt kan vara ”öppen” idag.

Vi åker genom tunnlar som får våra öron att slå lock. 2000 meter ska vi stiga på 45 minuter. Lämnar den breda motorvägen och tunnlarna och stiger nu via serpentiner. Ett gäng får sinar vår framfart en aning. Nu snart kommer den. Punkten när vi kan se med egna ögon om toppen faktiskt är öppen eller om moln ändå kommer att hindra oss.

-Yes it is open, it really is! Och inga turistbussar än heller! För bra för att vara sant.

Där uppe är det kyligt. Och ganska öde. Ett litet försiktigt regn. Fastän det ju liksom var molnfritt. Nåväl, händer bara på Madeira. Vi får 30 minuter att vandra runt, fota och begrunda utsikten. Vi ser havet åt flera håll. Större än så är inte ön.

Läs här om mitt första möte med vandringleden till Pico Reivo och om när jag bestämde mig för att ”Här ska jag vandra!”

Vi hoppar in i jeepen igen. Vi har fler utsiktspunkter vi vill hinna med innan molnen, eventuellt drar in. Nu möter vi turistbussarna på rad. Det får tricksas och fixas lite i kurvorna.  Hela tre kryssningsfartyg ligger inne i hamnen i Funchal idag. Det kommer att bli trångt om saligheten. Både nere i stan och här uppe.

Nu får jeepen göra skäl för sig. För att ta samma väg ner är förstås tråkigt. Vi väljer i stället en gammal väg som byggdes för att transportera dåtidens herremän per bärstol över ön.

Gör en kortare levada-vandring som slutar i en utsiktspunkt där vi kan blicka upp mot toppen vi just stod på. Nu delvis täckt av moln. Madeira handlar om tajming.

Kort paus vid ett litet trivsamt fik. Christofer tar en kaffe, men vad ska jag ta som inte dricker kaffe längre? Har precis bestämt mig för en flaska vatten när jag får syn på en tillbringare med hemgjord passionsfrukt-juice. Svänger på en femöring och säger till Christofer att en sån vill jag ha, innan jag styr mot damrummet.

Kommer ut, sätter mig. Ganska litet glas juice jag fick ändå, hinner jag tänka. Men man får väl vara tacksam för det lilla. Tar en stor klunk och det är ju förstås inte alls juice utan den hemmagjorda romdrinken Poncha, som jag nu så när sätter i halsen. Också ett sätt att kickstarta förmiddagen på!

Mer off-road. Påminner lite om vägarna min italienska GPS tyckte att jag gott kunde köra på i Kalabrien i våras. Med min 2-hjulsdrivna symaskinsmotor. Men nu har vi en jeep och det är inte jag som kör, så fine with me.

Nu rör vi oss nedåt på norrsidan av ön. Här ligger den lilla orten Santana. Här regnar det jämt, folk är sjukt religiösa, odlar sina egna grönsaker och har pengarna i madrassen. Sägs det. Vi synar inte, utan stiger bara lugnt ur jeepen vid det stormsöta pepparkakshuset mitt i byn.

Detta är ett traditionellt madeirahus med tak av halm. Dessa tak måste bytas vart femte år och kostnaden för detta är då 40.000 kr. Inte undra på att så många av dessa hus numera stoltserar med prima plåttak i stället. Kvar finns egentligen bara detta, fortfarande privatägda hus och några stycken statligt ägda som visas som museum.

– Eftersom vi bara har små grupper, kan vi åka hit, säger vår guide. Bussarna åker till de statliga husen. Det vill säga om jag har klienter som förtjänar att komma hit. Om man någon gång har med sig folk som bara ställer till problem, så får de i stället se de statliga husen.

Husets ägare, en mycket söt liten farbror, bor själv numera i ett nybyggt hus bakom. Detta visningshus är uppmöblerat med gamla möbler. Vardagsrum, sovrum och så kök längst in. Vi blir mottagna med likör och pepparkakor. Allas vår söta farbror är behjälplig att ta kort på oss båda framför huset. Han vet precis var man ska stå för att få med allt. Mitt i rabatten, bakom hortenisan.

Besöket kostar precis ingenting alls, allt bygger på gästfrihet och god vilja. Men på vägen ut lägger vi förstås en sedel i den blommiga lilla porslinsskålen på brickan med pepparkakorna och likören.

Som sagt, 40.000 vart femte år.

Nu är det lunchdags. Och det är nu det börjar att regna. Vi kommer fram till restaurangen precis lagom för att njuta av utsikten några minuter innan dimmorna sveper in. Bussarna, som visst är oss hack i häl hela dagen idag, sitter inomhus och hinner aldrig se utsikten.

Madeiravin, fisk, efterrätt och kaffe. Med mindre än så vill man inte släppa iväg oss.

Tunnlar, tunnlar, tunnlar, efter kusten. Efter varannan tunnel regnar det, efter varannan spricker det upp.

Nu är det dags att stoppa vid en romfabrik. Vi för förstås prova, 20%, 40% och 80%. Varav den sista aldrig lämnar ön, på tok för stark för EU.

Längst ut i öster ligger en smal halvö. Halvön som gud glömde, höll jag på att säga, men det var visst precis tvärt om. Halvön som alla Madeiras elaka regnmoln, glömde och helt missar på sin radar, för här ute tycks det vara evig sol. Vi tar ett kortare stopp vid utsiktspunkten. Efter vår specifika fråga får vi också åka fram och kika på vandringsledens startpunkt.

För jag har bestämt mig för andra gången idag.

– Här ska jag vandra!

Läs alla våra inlägg om Madeira här.

Resan genomfördes som en pressresa i samarbete med VisitPortugal och Madeira Promotion Bureau.

Relaterade inlägg:

Slädåkning på Madeira – vi går all in som turister i Funchal Levadavandring på Madeira: Paul da Serra till Rabacal Food and wine tour i Funchal – och massor av storytelling Dykning på Madeira – Christofer är tillbaka i våtdräkten igen efter 19 års uppehåll