Det är inte lätt att greppa det här med Corona. Vilka effekter får pandemi på olika faktorer i samhället, vad blir följderna på lång sikt och vad får mitt eget agerande för följdverkningar? Men varför är det så svårt?
Exponentiellt
Den mänskliga hjärnan har svårt att förstå den exponentiella kurvan och utvecklingen. Så svårt att det finns ett antal berättelser om ämnet. Historien om mannen som skulle betala en skuld med ett riskorn på ruta ett på ett schackbräde, dubbelt så många på ruta två, ytterligare dubbelt på ruta tre och så vidare. Mannen tyckte att han fått ett bra pris och gick gladeligen med på dealen. Historien slutar förstås med att han fick gå från gård och tillgångar. För så många riskorn som skulle läggas på sista schackrutan fanns inte att uppbringa i hela landet.
Naturens processer är ofta exponentiella. Antal sjuka i en ohejdad pandemi, lämmelår och effekterna av klimatförändringen är exempel. Först syns inget, sen nästan ingen och så boff, så har vi en utveckling så explosiv att inget kan hejda den.
Tänka alla samtidigt
Vi är vana och rent av programmerade att tänka ”jag och mina behov”. Vi har extremt svårt att följa tankegångar som gäller ett stort kollektiv, typ alla i hela landet eller alla i Stockholm, alla i världen.
Jag tycker personligen att resandet har gjort det lättare för mig att ta till mig sånna tankar. Jag minns under min första ”riktiga” resa. En flygluff USA runt till flera av USA´s största städer. New York, Washington DC, Orlando, Las Vegas, Los Angeles och San Francisco. Jag minns hur jag förundrades, ”Hur kan det finnas så många människor på jorden?” Ett ansikte som bara svischade förbi på en tunnelbanestation. Det var någon som levde ett liv, hade drömmar och förhoppningar. Någon jag aldrig mer skulle se igen.
Och min vän Karin som under ett samtal på min balkong sa: ”Har du tänkt på staden? 1 miljon människor kanske som vaknar samtidigt varje morgon, spolar i toan samtidigt, sätter på duschen samtidigt och sen slår på kaffebryggarna samtidigt. Och då ska Staden kunna hantera det. Det ska finnas vatten till alla toaletter, varmvatten i duscharna och el till kaffebryggaren. Till en miljon samtidigt!”
Det hissnade i min mage. Och samtidigt en förvåning. Varför hade jag inte tänkt så förut. Jag hade bara tänkt, nu vill jag duscha, nu är jag sugen på kaffe. Och så vidare.
Men jag tror helt enkelt att det är så vi är programmerade att tänka. Karin är undantaget. Att tänka ”alla” är svårt. Hur blir det då alla människor gör en viss sak, reser, går på afterski, går på fest och kindpussas och åker till Gotland över Kristi Himmelsfärd. Det är en svår tanke för oss som inte kommer naturligt.
Tänka jag smittar, inte jag smittas
Förstås. Våra hjärnor är ju konstruerade för att skydda oss från faror. Inte överhuvudtaget för att skydda andra okända människor från oss. Det strider mot hela vår reptilhjärna.
Jag märker hela tiden själv hur jag halkar dit och tänker att det är jag som ska undvika att smittas, på gymmet, på affären etc. När jag ska tänka att jag kan vara smittsam och ska bete mig så att jag i så fall inte smittar andra.
Tänka tidsförskjutning
Orsak och verkan är svårare att förstå med en tidförskjutning. Att förstå att om jag lägger handen på den varma plattan, så bränner jag mig, är enkelt att ta till sig. Att förstå att hur mycket engagemang jag lägger in i min papparoll nu kommer att avgöra om vi skiljer oss om 6 år, är svårare.
Att Corona-dödstalen nu handlar om vad som hände i Sverige i mitten av april kan vara svårt att greppa. Och att det som jag gör i helgen syns i IVA- och dödsstatisk först till midsommar.
Att det inte finns några enkla svar
Vi har blivit så vana med enkla svar och enkla lösningar. Allt ska gå så fort, ingen får prata till punkt. Förenkling, förenkling. Och klickvänliga rubriker.
Så kliver plötsligt forskare fram och tar över scenen. Och vägrar att ge enkla svar, utan plockar igen och igen i stället fram komplexiteten i verkligheten. Och vi tvingas liksom anpassa oss till det och försöka sitta ner i båten och ta in vidden av det fulla problemet. Var och en efter förmåga.
Att de kommer att ta lång tid innan vi ser slutet och kan utvärdera något alls
På samma tema som ovanstående. För enligt sann kvällstidningsjournalistik vill vi ju veta nu hur allt kommer att gå, vilka som kommer att bli sjuka, när vi kan resa och socialisera som vanligt igen och vem som hade rätt och vem som hade fel i de så kallade Corona-strategierna.
Att tänka att det kommer att ta ett antal år innan vi kan dra slutsatser om sammanlagda dödstal, det vill vi ju inte höra.
Att man faktiskt inte har en aning om man inte studerat det här förut
2000-talet har varit tyckarnas århundrade så här långt. Alla har en röst, lite eller stor och alla kan, vill och bara måste tycka hela tiden. ”Så här tycker jag”. En självklar rätt att uttrycka sin åsikt. Därför känns det extremt ovant att känna på tanken att jag och alla andra som är amatörer i det här, har förmodligen inte en aning.
Och att vi förmodligen inte borde tycka så mycket i frågan över huvud taget. Inte ge oss på att försöka veta bäst. Utan kanske bara göra som vi blir tillsagda i just den här frågan.
Missa inga inlägg, glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Klockrent! Tack!
🙂
Pingback: En sommar på hemmaplan - RESFREDAG
Jättebra tankar, det är ju så sant! Jag kan ofta känna att det kanske är jag som omedvetet bär på smitta som jag kan sprida vidare till någon, eftersom jag jobbar som vanligt, med ett antal kollegor som har sina familjer och handlar i olika matbutiker m.m. eftersom vi ju bor på lite olika håll. Jämfört med de som verkligen har minimal kontakt med människor utanför den närmsta familjen typ, kanske inte jobbar nära fler än max 1-2 kollegor m.m. Jag-tänket har man ju fått försöka lägga åt sidan lite på sistone, speciellt då man inte hör till dem som det för tillfället går någon ekonomisk nöd på med permitteringar och allt som drabbar folk nu..
Ja man får försöka tänka så, men verkar inte alltid så lätt. 🙂
Sitta still i båten är verkligen inte människans paradgren när det stormar. Och det kryper verkligen i hela kroppen på mig att inte kunna få snabba svar även om det ju faktiskt inte är i så många frågor det går att ge snabba, svartvit och korrekta svar. Hur mycket än folk kräver och försöker…
Nej är ett nutida fenomen tror jag, att alls ska hända nu nu. Och ska verkligen JAG inte få precis den semester jag vill. Då dööör jag! Typ.
”…jag och alla andra som är amatörer…”. Börja häng mer på Twitter. Helt fritt från amatörer. Där är proffsen och där vet alla bäst. Om precis allt. Hela tiden.
Därför jag inte orkar hänga där. 🙂
Toppeninlägg. Jag som är kulturgeograf blev det just för att det är ett ”paraplyämne” som tar upp olika saker. Många tror att geografi bara handlar om kartor och huvudstäder men som ämne är den stora biten natur och människor i de två inriktningarna och hur livsvillkoren ser ut på planeten. Eftersom jag jobbar med miljöfrågor sedan länge så umgås mest med folk som har just kollektivt framtidstänk som inkluderar hela jorden. Jag får istället tänka tvärt om – inse det du skriver, nämligen att alla inte har det. Fundera på om de Gula västarna i sin vardag kommer att förstå och acceptera den gröna giv som är på tapeten i Europa. Jag blir otroligt provocerad av många svenskar som tar resande för en mänsklig rättighet och tycker den här perioden har manat många till eftertanke även om det nog inte hjälper klimatarbetet, jag ser redan fler flyg runt Kastrup än för några veckor sedan och luften i Kina börjar nu försämras igen så både klimatproblem och luftföroreningar är fortsatta jobb.
Det där med att man kan smitta andra ja. Det verkar många ha glömt, liksom att man kan smitta fast man är symptomfri. Hur svårt kan det vara?
Ja det är ju förstås en övningssak att börja tänka ”alla”. Kanske börjar vi alla redan nu bli bättre. Fast man ser hela tiden hur folk slinter i tankegången.
Vi får se om vi kommer ur det här i ett något mer solidariskt skick. 🙂
Pingback: Stories från maj 2020