Det här inlägget, eller snarlika, har jag börjat på ca en miljon gånger under december. Och sedan slängt. För kan andra förstå och relatera till det här?
Men nu kommer besvikelse-artiklarna på rad i mitt flöde, så många som haft så tråkigt och inte fått göra den eller den resan eller upplevelsen, som talar ut just nu. Så jag gör ändå ett sista försök att berätta om mitt 2020.
Men först. Förstås var 2020 sämst för världen i stort. För alla de människor som miste sina liv, som miste någon nära. För alla de som förlorade sina jobb, sitt företag, sitt livsverk. För de gamla som fått sitta helt ensamma. För alla de flickor i världen som i år tvingade sluta skolan och i stället gifta sig. För alla familjer i världen som slungats tillbaka i fattigdom igen. Det är inte det jag försöker säga här. Inte alls.
Men för mig personligen var 2020 inte sämst
De senaste 16 åren av mitt liv har kantats av ständiga kriser och tragedier. Så är det och det finns inte så mycket mer att säga om det.
2004
Från den där dagen 2004 på förskolan, när förskoleläraren sa:
-Så du tycker inte att det är något fel på honom du?
Det var första gången chocken drabbade mig. Då obekant till sin karaktär, nu så oändligt välbekant. Efter så många duster tillsammans.
Tunnelseendet som begränsar synen. Jag vet att det fanns en förälder till där i kapprummet, men jag kunde inte se henne, synen räckte inte ända dit. Hjärnan som börjar selektera, släpper in vissa sinnesintryck och stänger ute andra. Slumpmässigt. Jag minns fortfarande hur det lät när barnvagnen rullade hem över gatstenarna den dagen, men jag vet inte vilken årstid det var. Inte när på året det hände.
Inälvorna som vrider sig, vänder sig, som förstår det som händer före förnuftet. Som vill tömma kroppen, göra sig av med allt innehåll. Förbereda sig för strid?
Sedan följde 1,5 år av utredningar, ständiga strider med förskolan, bup-besök, ångest över skolval och dessutom ovanpå allt annat ett grannbarn som gav sig på och som följdverkning av det, vänner som slutade höra av sig. Helt fruktansvärda år i mitt liv och att föreslå att en liten ynklig pandemi skulle kunna tävla i vidrighet för mig personligen, ja men det blir ju bara skrattretande. Helt enkelt.
Och följande år
Sedan fortsatte det via skilsmässa och 14 år av påföljande och ständiga konflikter, drömjobbet som lades ner, ett självmordsförsök i min närmaste krets, en olycka som öppnade ett svart hål av worst case scenarios, en psykopatisk arbetsplats, saker som jag inte ens orkar prata om för att smärtan är för stor, Christofers stroke, min mammas död.
2020 var året då ingen (ingen människa, bara hund!) som jag älskar dog, eller ens var nära eller försökte dö. Inga större kriser eller trauman inträffade. Året när jag oduschad och i gympabyxor och med Skype i stället för ständiga jobbresor, fick en chans att vila och komma ikapp. Kanske inte bearbeta riktigt än, men i alla fall lägga bakom mig på något sätt.
Och kan 2021 få hålla sig precis likadant i det avseendet så är jag mer än nöjd.
Att lära sig älska att det inte händer något
Nej, helt ärligt. Jag älskar inte att det inte händer något. Jag är en rastlös själ som älskar när livet går fort och saker händer.
Men jag vågar inte längre, beklaga mig för det lilla. Över att ha tråkigt, eller över att få ställa in en resa, att vara tvungen att stanna hemma. (Eller över att nästa barn, det fjärde, kanske blir det sista, som jag läste en blogg som talade ut om för ett tag sedan!) Och blir full av fascination när jag hör andra gör det. För hur vågar de, tänker jag förundrat? Är de inte rädda att ödet ska få syn på just dem? Och straffa dem för deras övermod.
Inte min kris
Så här skrev jag i slutet på april och det stämmer lika bra fortfarande:
”Det här är inte min tragedi, inte min strid, inte min kris som bara jag ska igenom, medan alla andras liv seglar på, obekymrat där ute. Jag sitter inte ensam på en parkeringsficka i Ärlandsbro den här gången och ringer någon giftcentral. Det är inte bara jag som flyger från Borlänge till Umeå i fullmånens sken.
Inte bara min värld som ska rasa, inte bara min kopp som ska sörja, som ska ligga vaken om natten. Det är inte jag som ska lösa allt den här gången. Det är inte på mig det hänger. Jag ska bara göra min lilla, lilla obetydliga del. Stanna hemma, håll avstånd, se Netflix. Den här gången behöver jag inte ens prestera som bäst, jag behöver inte uträtta stordåd den här gången. Det finns inga samtal att ringa till människor som håller vårt liv och vår framtid i sin hand och hoppas att de är storsinta nog för nåd och mirakel. Inga mejl som plingar till i natten och talar om att alltsammans är mitt, bara mitt fel.
Det är vi, hela jorden tillsammans, som ska igenom det här. Vi gör det tillsammans. Det ger mig tröst och lugn.
Och det gör mig samtidigt fullständigt livrädd.”
2021, kom utan död, så är jag nöjd med dig.
Bra skrivet. Jag förstår vad du menar. För mig har tyvärr 2020 innehållit flera av de saker som du skriver om. Det har periodvis var jättetungt, sånt här sliter ju på en. Nu när året går mot sitt slut har ändå flera saker börjat bli bättre. Motgångar gör ju att man uppskattar det man har i livet och att man stannar upp och njuter mer när jag kan. Man vet ju vad man har idag, men man vet ju aldrig hur morgondagen ser ut.
Njuta och vara tacksam, för varje dag utan katastrof och sorg. Precis.
När döden är närvarande blir livet mer levande, var det någon som sa.
Medan den som inga problem har, lätt uppfinner påhittade.
Håller med ovanstående. Bra skrivet. Mitt 2020 har inte varit så farligt. Snarare tvärtom, det har kommit en del positiva saker. Och att behöva hålla sig inne är, för mig personligen, inga problem.
Så idag på morgonen hände en sak, som till slut slutade lyckligt, och medan några i min närhet sa nåt i stil ”Klart 2020 ska komma med en sak sista dagen också!” så kände jag bara att det var mitt fel, det var jag som inte tänkt tillräckligt långt, så det blev en liten olycka (för min ena musflicka).
Men jag kan inte titta på 2020 med bara onda ögon. Det har varit lite dåligt och det har varit mycket bra. Det är ett år som gått, och det är bara att sikta framåt.
Gott nytt år till er! Jag hoppas ni får en fin afton och ett fortsatt fint 2021!
Nej det är ju inte så farligt, så länge det inte drabbar personligt.
Gott nytt år!
För mig har 2020 på något sätt inneburit ett andrum som jag inte tror jag fått utan pandemi. Vi växlade om vårt företag från mjölkproduktion till kött och sälja tjänster. Tror jag hade stressat och tagit på mig för många uppdrag om det hade varit buissness as ursual. Återhämtningen har mera fått ske i vardagen än på korta koncentrerade dagar som vi har haft tidigare.
Andrum ja, det är bra. 🙂
Men å så fint och berörande du skriver !
Tårögd läser jag detta inlägg–Mycket tänkvärt
Kram !
Tack! <3
Väldigt fint skrivet! Att lära sig älska att det inte händer något – precis så! Är det inte värre än att man har lite tråkigt.. Det kan rent av vara nyttigt, tid att stanna upp och reflektera. Njuta av allt man trots allt haft möjlighet att uppleva. Och har man sett sig omkring i världen så kan vi ju vara oändligt tacksamma som bor i ett utvecklat land – inte minst under en pandemi, även om såklart inget är felfritt.
Passar också på att tipsa om ännu en bra serie som jag ser ligger kvar på Svt Play – tyska Weissensee. Handlar om livet i DDR före, under och efter murens fall. Svt beskriver den som en ”Berlinsk Romeo och Julia-saga” – hade jag läst det så vete sjutton.. Det var en en snål och missvisande beskrivning tycker jag allt. Den är mycket mer än så. På tyska, dessutom, ökar känslan av autenticitet och ett bra tillfälle att värma upp tyskan.
Gott nytt år med nya blogginlägg och förhoppningsvis en och annan resa för oss sugna så småningom!
Tråkigt kan vara mycket bra. Om man haft det tillräckligt jävligt innan.:-)
Tack för serie-tips, verkligen en intressant, en intressant period och ett språk jag gillar.
Vi såg filmen ”De andras liv” för några år sedan om samma tid och plats.
Det är lätt att dras med i den allmänna klagosången men jag har haft ett bra år. Visst lite långtråkigt ibland och oro för närstående. Men jämfört med de allra flesta andra att bra år. Fick dessutom en uppdatering från en bekant i Damaskus häromdagen med krig, corona, diabetes, benbrott… Det får mig att med ödmjukhet och tacksamhet se tillbaka på 2020.
Ja vi är ju väldigt förskonade här i Sverige/Europa mot för resten av världen när det gäller pandemins följdverkningar. Och det mesta andra också.
Intressant perspektiv ändå. Visst gnälla det. Dock är jag inte söker på att alla titulerar det som årets sämsta i deras liv. Och även om det inte är årets sämsta får man väl gnälla på vilket skitår det varit tänker jag, för det har det ju. Rätt många har ju strukit med, fårman väl ändå konstatera. En stor katastrof i mänsklighetens historia, men kanske inte hos den enskilda individen nej.
Gott nytt Gunilla!
Precis som jag skriver i början, detta handlar inte om att förringa de miljoner dödsfallen eller allt annat tragiskt som hänt i sviterna av pandemin. Det handlar om att jag inte kan förmå mig själv att kalla året ”hemskt” eller ”värst” när jag inte ens drabbats av några personliga tragedier detta år.
Gott nytt år till dig också!
Lite ”a small step for man, a giant leap for mankind” känsla på året som helhet.
En väldigt välformulerad och tänkvärd text. Jag tror att det är så för ganska många, att 2020 inte varit det värsta året på ett individuellt plan. Mitt liv har inte varit fritt från sådant som gör ont i själen, men jag har ändå svårt att utse ett ”värsta år” för egen del. Något av åren när jag gick på högstadiet kanske i så fall, men jag vet inte. De flesta åren hittills i livet har varit mer eller mindre bra och dåliga, men på olika sätt. Det är svårt att jämföra.
Jag råkade ändå använda ordet ”skitår” om 2020 inför en av mina söner igår. Han höll inte alls med. ”Liverpool vann ju ligan för första gången på 30 år.” Och ja, det var ju något vi gladde oss åt hela familjen i somras. Men det väger kanske ine riktigt upp en pandemi ändå. Tänker jag.
Hur vi mer kollektivt kommer att se på 2020 tror jag hänger mycket på vad som händer i Sverige och världen framåt. Vi får kanske hoppas att eftervärldens dom är att 2020 faktiskt var ett ”skitår”.
Tror också att det varit värre år för många.
Har också en tanke att det nu i år för förstas gången varit ”tillåtet” att öppet uttrycka att man känner sig låg, att man känner sig ensam. Det har ju varit otänkbart förut, i självförverkligandets århundrade. Det blir en befrielse och många passar på att ge uttryck för den inre melankoli som de flesta går och bär på?
Jo, så kan det nog vara…