Det börjar med att bloggkollegan Anna med New York – My Bite of the big Apple skriver ett inlägg om att det är en skribent i USA som tror att New York aldrig kommer att komma tillbaka till det staden en gång var.
Och sen, under vår vandring på Österlen veckan innan, har vi mer än en gång sagt till varandra:
– Det är många av husen som fortfarande är bebodda ändå? I september alltså. För man ser ju på husen, de skriker ju pengar. Och här på Österlen finns helt uppenbart inte många jobb som renderar den typ av pengar som krävs för att bo här.
Några är pensionärer förstås. Men resten då? Är det storstadsbor som jobbar hemifrån under coronaåret?
Sen en granne i stugan som kommer förbi för en kopp kaffe och en pratstund.
Pratar om en konsultfirma i AI-svängen där man sagt:
– Vi kan ju inte hålla på att dra hit alla duktiga som vi vill ha till Stockholm längre. Det håller inte, här krävs ju 10 miljoner minst för att kunna leva ett bra liv. Om våra anställda kan bo kvar i Umeå, Linköping, osv, så mår de ju bäst. Kan leva ett bra liv, ungarna kan gå själva till innebandyträningen, de kan ha sommarställe, fjällstuga. Må bra helt enkelt.
När jag pluggade till civilingenjör på 90-talet. Det var självklart då. Alla måste till Stockholm. Det fanns inget annat. Var man två så var det ju en omöjlighet att hitta två bra jobb i samma stad någon annanstans.
Men även om man var själv. För på varje ort utanför Stockholm fanns det typ en attraktiv arbetsgivare. Och började man där så blev det ju i så fall på livstid. För andra arbetsgivare att byta till fanns inte.
Många företag ute i orterna har även jobbat så, att när den eftertraktade civilingenjören etc köpt villa och stadgat sig, då uteblev de stora löneförhöjningarna. Nu var ju hen fast på orten och hade inga val. Legio på många håll och i långa tider.
För så där en 5 år sen, såg jag ett jobb på Internetstiftelsen. Stockholmsbaserade förstås som alla andra. Såg jäktigt roligt ut, och var väl inte helt ur kurs med mina meriter heller.
Mest på kul, för jag förstod ju hur det skulle sluta, slängde jag iväg ett mejl.
– Möjlighet att jobba baserad i Umeå?
– Nej, tyvärr, här krävdes det ju att man satt på kontoret i Stockholm.
Internetstiftelsen liksom! Och man kunde inte ens hoppas på att de själva såg tok-ironin i detta. För det var så självklart. På den tiden.
Men vem vet, i dag kanske man skulle kunna få jobb där, även om man bodde i Umeå? För omställningen gick ju rekordsnabbt där i våras. Från analogt till digitalt på distans. Och vad spelar det för roll om de anställda sitter i Järfälla eller i Umeå och jobbar hemifrån nu?
För vem vill egentligen bo i en storstad? Ungdomar ja, när man är singel och vill gå ut på restauranger och krogar. Men sen när man stadgar sig och skaffar barn och allt det där. Då blir storstan mest en belastning. Pendling, kriminalitet, skenande huspriser, trängsel och avstånd till allt och alla. Och sedan ett halvår även smittspridning och kraftigt minskande livskvalité på grund av detta.
Det finns ju flera brittiska tv-program som bara handlar om det. Par som äntligen, äntligen har slutat jobba och nu kan köpa hus längre bort och längre ut. Nu när de slipper pendla kan livet börja på riktigt!
Kommer storstaden igen?
Ja, alltså visst kommer tex New York att komma igen. Men inte till samma, tänker jag. Och det samma gäller för andra storstäder världen över. Alla de som nu lämnat stan, flyttat kontoret till Österlen, till Åsele, till Nordmaling. Till Concord och Chipping Campden. De kommer ju inte att vilja återvända till det stressade pendlarliv de hade innan. När Corona-pandemin är över liksom.
När vi har visat våra arbetsgivare att vi kunde vara lika produktiva i våra hem som på jobbet, varför ska vi då låsas in på ett kontor 8-17 varje dag då?
Jag tänker även att företagen kommer att tjäna på detta när de får tänka ett varv. För då kommer man ju att kunna välja på hela Sveriges befolkning när man tillsätter en tjänst och inte bara ”de som bor i norrförort”.
Utflyttning från storstäderna innebär sjuknade fastighetspriser i storstadsregionerna, ett minskat utbud av restauranger, affärer och kultur. En utflyttning även av huvudkontor, kanske?
För resten av Sverige en uppgång i fastighetspriser. Ytterligare krav på snabba bredband och digital teknik i hela landet. Samt pendlingsmöjligheter för de där fysiska mötena som man ändå faktiskt måste ha. Ökade skatteintäkter. Sjukvård, skolor och kommunikationer även i glesbygd. Kort sagt allt det som vi ägnat de senaste årtiondena åt att montera ner.
Alltså att vi såg det som en självklarhet så länge ändå, att bara den som bosätter sig i Stockholm kan få de attraktiva jobben och vara med och styra Sverige och våra större företag?
Blev storstaden och utflyttningen bara en parantes i vår historia? Som Domusvaruhusen mitt i varje stad är exempel på. Vars skelett är dömda att i årtionden ytterligare stå kvar och manifestera ett fåtals oförmåga att spå i framtiden och skapa en långsiktig samhällsplanering?
Ligger det något i det jag skriver, eller är jag helt galen och dessutom tillika dum? Tveka inte att kasta dig in i debatten!
Intressanta tankar, jag har dock så svårt att se att saker inte blir som ”vanligt” snart. Att Bangkoks myller eller för den delen alla konserter, festivaler och så vidare aldrig kommer igen. Hu hemska tanke.. detta är ju inte första pandemin så jag tror vi går tillbaka till det som var innan, eller snarare hoppas kanske😳
Jag tror att vi är långt bortanför att saker ska kunna bli som vanligt. För som vanligt är redan något annat än det var.
Men den digitala revolutionen och vår vana att jobba från andra ställen än det fysiska kontoret är som jag ser det något positivt, som jag inte hoppas tvingas tillbaka av arbetsgivarna i ett senare läge.
Urbaniseringen har hittills varit någon slags naturlag. Mycket av företagens centralisering tror jag handlar om makt och kontroll. Där fler befinner sig skapas makt och personalen vill man ha fysisk kontroll på. Motvikten är för lätt och långsam, knappt en fot från gaspedalen. När den fulla kostnaden för bostadspriser, infrastruktur och hälsovård syns i bolagens resultat kan det vända. En smart företagare inser att med fungerande bredband på den anställdes hemort slipper han dyra kontorsytor, får mindre sjukfrånvaro, effektivare möten och ett annat löneläge. Men de kanske inte finns…..
Tack för reflektioner. Jag tänker och hoppas att det faktiskt händer något nu. Att det blir en av de positiva effekterna med pandemin.
Oj! Jag som sitter i Malmö och är uppvuxen i småländsk glesbygd (Kalmar län är en av Sveriges stora glesbygder vilket många inte vet) och Göteborg (född stockholmare – en utmaning där) tänker helt annorlunda.
För det första slutade jag inte att gå på restaurang när jag fick barn för det är ett av mina stora nöjen. Min dotter lärde sig tidigt hur man beter sig där och är idag ett kul middagssällskap när vi vill vara spontana. Detta skulle jag sakna om jag lämnade storstaden även om jag naturligtvis istället kunde göra annat kul som att skaffa djur och kanot.
Visst är storstäderna fulla av gängkriminalitet men kriminalitet på det personliga planet har jag upplevt mer på landet. I min lilla sommarstuga i Sörmland har alla bestick slängts i havet, det har skjutits genom ett verandafönster och eldats spelkort på trägolvet i sovrummet. Vid släkthuset i Småland hör man om hur lantbrukare och grannar blir av med allt från åkgräsklippare till mer nödvändiga verktyg och fordon.
Jobb? Tja, jag älskar att slippa pendla nu men jag saknar de spontana stoppen i korridorerna där man fick reda på allt det där extra. Vem som har sagt upp sig och vilken chef som tänker annorlunda. Idag vet jag mycket mindre och har inte ens träffat min nya chef och en nära kollega i verkligheten eftersom de börjat efter sommaren. Jag vet inget om deras spontana kroppsspråk och får svårt att läsa av varför ett möte bara tar en kvart när vi avsatt en halvtimme och inget annat finns i våra kalendrar men däremot saker vi skulle kunna prata om.
Intressant, tack för dina tankar. Tänker du att just du föredrar att bo i storstan och jobba på kontoret, eller tänker du att världen i stort kommer att gå tillbaka till samma (detta) läge så snart som möjligt?
Och intressant med kriminalitet i glesbygd. Jag tänker på glesbygden i Västerbottens som jodens tryggaste platser, typ. 🙂
Apropå chefer så har jag alltid min chef på distans och har haft det så på andra arbetsplatser också, så jag ser absolut inga problem med det. Vi har lärt oss att jobba och samverka på ett effektivt sätt över Skype.
Lite lustig detalj, min arbetsgivare skickade nyligt ut en enkät om distansarbetet där en stor sektion handlade om att ha sin chef på distans, men hela enkäten var upplagd efter att det antogs vara en ny situation,
trots all många på myndigheten alltså haft det så i åratal.
Ja avfolkning av landsbygden finns det väl inget positivt med, så man kan hoppas att ”pandemin” påverkar i den riktning du beskriver, så har den i alla fall fört något positivt med sig. En sorts ökad frihet i slutändan någonstans i slutet på den här begränsande tunnels som corona är. Själv undervisar jag på distans och själva ”skolan” ligger faktiskt i Umeå.
Ja jag hoppas och tror att det blir en långsiktig effekt.
Vad spännande att du undervisar på en skola i Umeå. Vilken skola? Var finns eleverna? Finns de i Umeå eller utsprida på distans?
Jag gick på ett nytt uppdrag i augusti. Ett uppdrag i Uppsala (jag bor i Stockholm) med förutsättningen att de jobbar hemma så länge FHM rekommenderar det. Intervjuerna skedde digitalt, jag fick åka dit första dagen och få dator och telefon sen dess sitter jag hemma. Uppdraget är som produktionssamordnare och jag resursplanerar ett teams specialister, vilka jag aldrig träffat irl. Det fungerar mycket bra men är klart annorlunda. Fick precis två nya medarbetare i teamet, en som bor i Västerås och en som bor på Gotland. Vi är alla tre mycket kvalificerade för våra resp roller och jag kan inte låta bli att fundera på om vår uppdragsgivare hade haft möjligheten att få oss eller några med motsvarande kompetens i början av detta år när ”upptagningsområdet” och förutsättningar var helt andra. För egen del hoppas jag verkligen att möjligheten att jobba mer ortsoberoende kvarstår.
Vad kul att du kan jobba så och att det funkar. Förstås vill man även kunna träffa kollegor osv, men det är ett stort steg att detta också funkar.
Själv har jag gjort saker på distans på jobbet nyligt som jag väl aldrig trodde skulle gå och bli bra.