Vandring till Låktatjåkko Fjällstation – födelsedag på Sveriges högsta

Under pandemiåren har Låktatjåkko fjällstation blivit fullbokad för säsongen snabbare än man hinner säga ”Lappkast”.

Snacka om chock då när jag tillbringar Christofers covid-isolering i våras med att slösurfa lite och inser att denna sommar är visst Norrlands-haussen över. Låktatjåkko finns att boka. På min födelsedag till på köpet.

Vår vandring upp

Dagarna innan bor vi på Björklidens Hotellet Fjället. Som har samma ägare som Låktatjåkko och praktiskt nog en vandringsled dit upp precis utanför dörren.

Fast när vi frågar i receptionen på morgonen om vinterleden eller sommarleden är torrast, får vi till svar:
– Har ni bil? För i så fall skulle jag åka till Låktatjåkka järnvägsstation och gå därifrån. Både vackrare och torrare. Sagt och gjort.

Det är faktiskt lite med upprörda känslor jag vandrar idag. För den 5:e augusti har ju under 50 år bjudit på sol och bra väder. Men nu plötsligt år 51 ska allt detta ändras. Vi har en regnsjuk grå dag. Ska det verkligen vara så här? Jo det ska det tydligen och värre blir det.

Vid Låktatjåkka järnvägsstation är inget sig likt. Det som förut var en p-ficka länga E10:an med plats för 4 bilar, är nu en jätteparkering med plats för 100. En övergång är byggd över spåret. För inte duger det att ha 100-tals stockholmare rännandes framför malmtågen. Det fattar var och en. Hur det ser ut uppe vid själva Trollsjön vill vi inte ens veta. Vi har gärna kvar vårt besök 2019 på näthinnan. Vi svänger vänster mot Låktatjåkko fjällstation i stället.

Efter att vi korsat själva jokken, Låktatjåkka, stiger vi in i dimman. Terrängen är nu stenig och högfjälls. Dimmans råa kyla tvingar på oss våra förstärkningsplagg. Ett lätt regn faller och varje steg nu går i väta.

I vår dimmiga värld ser vi längtansfullt mot varje ny avsats uppåt.
– Är det där? Är vi framme där?
Men nej, stigningen fortsätter.

En övernattning på Låktatjåkko Fjällstation

Till slut är man ändå alltid framme. Låktatjåkko uppenbarar sig som en hägring i dimman. Vi är första besökare för dagen som stiger in i värmen. 3 personer jobbar här. Man får vandra upp själv till arbetspasset och den typen av insats ger per automatik en viss typ av människor. Vänliga, jordnära. Rejäla.

Våra kängor stuvas bort i skotorkar. Egna tjocksockar åker fram och rosa låne-crocks träs på utanpå. Vi beställer våfflor av köket. Att komma fram ändå, en känsla som inte kan överskattas.

– Vi får se om helikoptern kan landa, säger vår våffelmakare. Vore rätt bra eftersom vi snart har slut på mat.

Andäktig väntan. Men så spricker det plötsligt upp. Fattas bara, det är ju den 5:e augusti. Dagen som alltid har sol. Helikoptern landar med all tänkbar mat. Fler vandrare anländer. Både dagsbesökare och nattgäster som vi.

Klockan 19 samlas vi alla i vardagsrummet. Som med sin bardisk mot köket innehar epitetet Sveriges högsta bar. I Sveriges högst belägna fjällstation.

Om Låktatjåkko Fjällstation

Där i vardagsrummet får kvällens gäster av tradition fjällstationens historia berättad. Och Malmbanans och rallarnas historia också för säkerhets skull.

Vi börjar vid ett stort porträtt på väggen.
– Vet ni vem det här är? Retorisk fråga, för hur många besökare här vet det, liksom? Förutom jag då, som chansar:
– Är det Axel Granholm?
Och det är det ju. Axel, vars grav vi såg på Rallarkyrkogården, SJ-chefen med det nära förhållandet till Abiskoområdet.

När Malmbanan var byggd satsade SJ, som på den tiden också hade hotell och resebyrå-verksamhet, på Abisko. Byggde hotellet i Björkliden. Och sedan strax före 2:a världskriget, byggde man på Axel Granholms initiativ, även Sveriges högst belägna fjällstation här uppe på 1228 m.ö.h. De båda hotellanläggningarna övergick på 80-talet i privat regi.

Sedan blir det middag för oss gäster. Torsk till varmrätt och kladdkaka till efterrätt.

Solen går visserligen ner, så här i augusti, men det blir aldrig mörkt, inte på riktigt. Genom vårt fönster här uppe på 1232 meters höjd lyser en rosa skymning och gryning in på oss genom det öppna fönstret.

 Själva toppen då?

Nästa dag är det kanonväder. Efter grötfrukosten ger jag mig i kast med fjället Låktatjåkka också. Som final. 1409 meter över havet. Utsikt över Riksgränsen, Vadvetjåkka, Torneträsk och de höga massiven västerut. Det kan inte blir så mycket mer storslaget.

Och nedstigning

Christofer väntar nere vid fjällstationen. Idag är det enkelt att vandra. Och dessutom nedför. Vi möter massor av vandrare längs vår väg. Norrmännen känner man igen på de färgglada friluftskläderna. De är inte fast med Fjällrävens lurviga färgskala som vi svenskar.

– Har ni vänt, är ni redan på väg tillbaka, vill man veta?

Nej, vi har ju sovit uppe på fjällstationen, kan vi skryta med mot avundsjuka blickar. Jag stylar lite malligt i min nyinköpta Låktatjåkka-tshirt.

Lunchen intar vi efter avslutad vandring, strax ovanför Silverfallet. Har redan tidigare sett ut den perfekta platsen med utsikt över Lapporten. Innan det är dags att köra söderut för denna gång.

Fakta om vår vandring

Till Låktatjokko fjällstation kan man vandra från Abisko, Björkliden eller Låktatjåkka järnvägsstation. Vi går från Låktatjåkka järnvägsstation, dvs från den parkering där man också ställer sig om man ska till Trollsjön. Denna vandring är 8,5 kilometer lång enkel väg och med en stigning på 750 höjdmeter. Vi gick upp på 3:10 och ner på 2:45.

Merparten av vandringen har man utsikt tillbaka, dvs norrut mot sjöarna mot norska gränsen. Men sista kilometrarna kommer man upp på mer högalpin terräng och omges av fjäll.

Det går ju utmärkt att vandra fram och tillbaka över dagen, men själva poängen med denna vandring är, tycker i alla fall vi, att få bo över på fjällstationen  en natt.

Här kan du se vår vandring på Garmin och här är den på Naturkartan.

Läs också: Vandring till Lapporten – via det heliga berget Paddus

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.