Området runt Björkliden och Abisko fullständigt svämmar över av fantastiska vandringar i väglöst land. Kalfjällshedar, forsande jokkar och snötäckta fjäll. Dramatiska höga toppar för hela slanten.
Men så finns där en vandringsled som avviker från mönstret. Rallarvägen går i fjällbjörkskogen, bland knott och mygg. Inom syn- och hörhåll har man hela tiden både järnvägen och E10:an. Ingen vildmarksupplevelse direkt.
Vad är Rallarvägen?
Rallarvägen är en 55 km lång vandringsled från Abisko Östra till Rombaksbotn i Norge. För att förstå vad Rallarvägen är, hur den uppkom och varför den står för något otroligt häftigt måste man gå mer än 100 år tillbaka i tiden.
Historien om Malmbanan
Att det fanns järnmalmsfyndigheter i trakterna kring Gällivare, Malmberget och Kiruna visste man om redan på 1600-talet. Men områdets otillgänglighet i form av strängt klimat och svårforcerad vildmark, gjorde det svårt att kunna transportera ut järnmalmen från fjällområdet.
I Narvik i Norge fanns före 1900-talet bara en liten fiskeby. Men här fryser aldrig havet på grund av Golfströmmen. Om man kunde transportera järnmalmen hit så var det sedan lätt att skeppa den vidare ut i världen året om.
Så kom det sig att man 1898 påbörjade ett mastodontprojekt av världsklass. Kanske världens mest avancerade järnvägsbygge någonsin då. Från Narvik och upp mot den svenska gränsen skulle järnvägen stiga 500 meter på bara 4 mil och dessutom sprängas in i fjällsidan.
Lägg därefter till det extrema klimatet, tunnlar genom fjäll, vattenfall och forsar att korsa och de enorma områdena av fullständig vildmark.
Normalt börjar man bygga en järnväg från ett håll. Material till bygget kan då transporteras fram till bygget via den färdiga järnvägen. Vid detta bygge var man på grund av den dramatiska och svårframkomliga terrängen tvungen att tillämpa en metod där bygget pågick parallellt längs hela den 16 mil långa sträckan. Byggmaterial, mat och andra förnödenheter till hela den 6000 stora skaran rallare som jobbade med bygget måste därför transporteras på annat sätt i väglöst land.
Därför byggdes Rallarvägen. En häst-och-vagn-transportväg parallellt med den tilltänkta järnvägen. I 4 år, 1898-1902, pågick bygget av Malmbanan och under denna tid byggdes hela samhällen upp längs Rallarvägen. Arbetarbostäder, kontor, kyrkor, sjukstugor, värdshus med mera. Ett av de största samhällena var det vid Tornehamn. Av naturliga skäl. Hit kunde varor fraktas sjövägen sommartid via Torneälv och Torneträsk.
Vi provar Rallarvägen fläckvis
Denna Rallarväg är nu alltså bevarad och omgjord till en vandringsled. Inte för den som vill ha en storskalig fjällupplevelse, utan för den historie- och kulturintresserade. Längs leden finns massor av informationsskyltar som berättar historien om rallarna, järnvägen och dess tillkomst. Samt även om hur den livsviktiga järnvägen försvarades under världskrigen. Visste du att den enda svenska soldat som dog på svenska mark under 2:a världskriget var stationerad här uppe för att skydda järnvägen? Han sköts av ett tyskt flygplan.
Vi går delar av Rallarvägen vid två tillfällen. Dels på nedväg från Nuolja, där vi hamnar på Rallarvägen sista biten tillbaka till Björkliden och dels på väg till Rallarkyrkogården.
Tornehamn och Rallarkyrkogården
Vid Tornehamn stod en gång en fyr. Nu används hamnen av lokala fritidsfiskare och husbilsfolket som fricampar på parkeringen här. Vi hittar också en samling pimpelstugor som står här och väntar på vintersäsongen. Detta är också ett bra ställe att stanna för foton av Lapporten, Tjuonavagge.
Det är också här man parkerar för besök vid Tornehamn kyrka och Rallarkyrkogården. 3 kilometers promenad blir det om man vill besöka dessa.
Denna sträcka är proppfull av informationsskyltar. För som sagt, här stod ju ett helt samhälle för drygt 100 år sedan. Nu finns bara husgrunderna kvar. Med undantag av Tornehamns kyrka som står kvar och fortfarande används. Läget och utsikten är bedövande vackert. Utanför kyrkobyggnaden finns ett alternativt kyrkorum för friluftsgudstjänster. Tänk t.ex. att gifta sig här!
Rallarkyrkogården är också bevarad. Här ligger de människor som dog under byggets gång. Norbergs-Janne som fick sätta livet till för att tunneln genom Nuolja skulle bli till. Alla de som dog under en tyfusepidemi år 1901. Ingenjörspraktikanten som tog livet av sig av nervositet för att hans beräkningar inte skulle stämma och att Nuolja-tunneln inte skulle mötas på mitten.
I grav 165 vilar Nuolja Danielsson, 17 månader, flickebarnet som döptes efter berget.
Här ligger även Axel Granholm, chefsingenjör för hela bygget och sedermera chef för SJ. Området kom att ligga honom varmt om hjärtat för resten av livet och han återvände ständigt hit tillsammans med sin fru. Innan sin död 1954, bad han om att få begravas just här, tillsammans med rallarna. Det vi inte vet när vi står här på Rallarkyrkogården och tittar på hans grav är att våra fotspår ska korsas ännu en gång, inom en snar framtid. Mer om det i ett senare inlägg.
Svarta Björn
Rallarna arbetade i arbetslag. Varje arbetslag behövde en kocka, en kvinna som lagade deras mat, städade baracken och tvättade deras kläder. Kockan fick sedan vara med och dela på arbetslagets förtjänst. En kocka kunde vara en av arbetarnas fruar men också en ogift kvinna som kommit till bygget för att jobba och tjäna pengar.
Kvinnorna längs malmbanebygget var generellt i en stor minoritet, det uppstod därför många historien och myter om de kvinnor som fanns. Mest känd och seglivad har myten om Svarta Björn varit. Det berättas om att hon var gammal respektive ung, att hon var vacker respektive ful. Var längs banan hon jobbade finns det också olika uppgifter om. En äkta legend alltså.
Silverfallet
En annan begivenhet som passeras längs Rallarvägen är Silverfallet, Rakkasjohka, ett maffigt vattenfall inbäddat i en djup kanjon, som slungar sig rakt ner i Torneträsk.
Malmbanan idag
Malmbanan används förstås fortfarande idag och är lika viktig för svensk export, BNP och välstånd som någonsin. Dygnet runt rullar malmtågen här, så väl som ner till hamnen i Luleå. Jag hittar siffror från 2012, då 29 miljoner ton malm fraktades här, 44% av den sammanlagda godsmängden på alla järnvägar i Sverige.
Varje tåg dras av två lok och väger 8600 ton.
Sträckan har utsetts till Sveriges vackraste och förkommer ibland på listor även över världens vackraste.
Bygget var för sin tid, ett av de mest avancerade järnvägsbyggen som gjorts och omnämndes då, vid förra sekelskiftet, som en kandidat till den populära titeln ”världens 8:e underverk”.
Vägen, E10 då? Jo, den var inte klar förrän 1984.
Läs också: Vadvetjåkka nationalpark – vår vandring dit
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Detta hade jag ingen aning om. Jättespännande historia ju!
Ja men visst är det. Vi hade inte heller koll innan.
Tack. Så intressant. Fick jag lära mig något nytt idag.
Ja det är en del av Sveriges historia som kanske inte så många känner till..
Nu är det exakt tio år sedan vi vandrade upp till Rallarkyrkogården, läste på de vita träkorsen och tog del av den fascinerande historien om hur järnvägen kom till och om de människor som byggde den. I dagarna är vi klara för en ny tur upp till de här vackra trakterna och den här gången har vi inga tider att passa mer än att vi ska möta fotoklubbsvänner vid Abisko 8-11 september. Nu hoppas vi få möta både fjällvärlden i höstskrud och den sköna Aurora Borealis.
Tack för ett intressant inlägg och vackra bilder!
Ja visst är det en fascinerande historia!
Vd härligt, en tur till Abisko är alltid fantastiskt! 🙂
Tack för intressant läsning! Med bygget följde en s.k. Icke-territoriell församling och dess Död– och begravningsbok beskriver – med fragmentarisk fakta – ett väldigt hårt liv. Satte nu upp rallarkyrkogården som ett framtida resmål.
Det är en intressant och berörande plats att besöka.
Et av de beste samarbeidsprosjekter mellom broderfolket. Og kanskje i den mest dramatiske natur Sverige og Norge kan by på.. Men kjære svenske venner – ta en vandringstur til Rombaksbotn. Det er bare så vakkert
Har satt upp den vandringen på min lista till nästa gång jag kommer upp. 😊