En långhelg har förflutit. För vårt vidkommande med 2,5 dagar i stugan i Järnäsklubb och 1,5 dagar hemma i radhuset. Vi har stretat på med vår stugrenovering, vårt byggskräpsberg (som  nu blir till 10 års vedförsörjning!) grillning, och taco- och rollspelskväll för Alvas kompisar.

Och sen har vi funderat lite på detta också.


Ryggskott

Jag fick ju ryggskott i Mexiko, mitt framför världsunderverket Chichen Itza i princip, som vi tidigare berättat om här. Christofer har haft sin ryggskottsdebut kvar, tills förra helgen närmaste bestämt. Han dolade på i stugan i godan ro, sågade lite bräder och hade sig. Fick lite ont i ryggen, men inte så farligt liksom. Men han har ju faktiskt fortfarande ingen känsel på vänster sida av kroppen, så förmodligen började ryggskottet där. Och när värken blev tillräckligt stark för att även gå över på högersidan, då var katastrofen redan ett faktum. Han har haft rejält ont i veckan, knappt kunnat gå eller röra sig. Christofers dotter Hannah var färdig att ringa ambulans när hon såg honom, så illa var det. Och då är Christofer inte den som sjåpar sig och “mancoldar sig” i onödan precis.

Men i samma stund som han kom ut till stugan igen i torsdags blev han ändå påtagligt bättre och har inte kunnat hålla sig från att påta på lite med sin såg och sina brädor.

Hata eller älska renovering?

Vilket osökt leder oss fram till nästa ämne. För jag hatar ju renoveringar. Alltså verkligen hatar. Från första till sista stund. Även om någon annan gör själva jobbet. Att renovera själv är fullständigt uteslutet för mig. Då lever jag hellre i befintligt skick tills jag har råd och möjlighet att leja för tänkta renovering. Rolla lite inomhus-färg, ja det kan jag faktiskt till nöds göra. Men därbortanför går gränsen.

Jag hatar att allt är kaos och oreda. Att tvättmaskinen står på tvären i förrådet och man får krypa upp på den och mata ovanifrån när man ska tvätta i 4 veckor medan badrumsrenoveringen i källaren pågår. Att diska i källaren och laga all mat i en mikro stående på en stol i vardagsrummet i 1 månad när köket renoveras. Att min underbara havsutsikt skyms av berg av gullfiber när stugan tilläggsisoleras. Och att matbordet är täckt av borrar, sågar, träkilar och skruvar medan alla fönstren byts.

Men jag biter ihop förstås. För man vill ju inte vara en barnunge. Och det är ju så här det är att renovera och det är väl ingen som gillar det, utan var och en biter ihop och uthärdar tills allt är färdigt, nytt och snyggt. Har jag tänkt.

Det är först när Christofer muntert utbrister; “Och sen ska vi ta tag i köket härute.” som polletten trillar ner.

“Vänta nu, tycker du att det här är roligt?” Jodå, det tycker han ju visar det sig då. Alla de där grejerna som jag hatar, de stör inte alls honom visar det sig. Det behöver inte bli klart för honom, det är bara roligt och mysigt att påta på här ute.

Så hur löser vi det här? Jag tänker att nu när jag vet att han njuter av renoveringsläget, så kanske jag får börja ställa lite krav på ordning och reda i hemmet under tiden? Typ, “inga borrar på matbordet” och “all gullfiber måste vara bort senast till nationadagen”?

Lövsprickning

Jag är en sån som går och cyklar runt i mina egna tankar till vardags. Utan att riktigt se min omvärld liksom på riktigt. Vanligen brukar jag plötsligt en dag titta upp och inser att, oj alla löv är ju gula! Sedan förflyter en tid och jag inser plötsligt att, oj nu har alla löv visst trillat av. På samma sätt är träden alltid plötsligt gröna på våren. Utan att jag har behövt involvera mig särskilt mycket.

Utom i år förstås. Oj vad jag har längtat och väntat. Och gud vad löven har värkt och tvekar i veckor. Jag har studerat status och utveckling. Nästan varit där och pillat. Lagt märke till att pilarna i Haga-parken varit först ut. Björkarna sist.

Googlat har jag gjort också. För när slår egentligen träden ut? Plötsligt har jag ingen aning. SLU har mätt björkarnas status i Umeå i 20 år nu, visar det sig. Tidigast var björkarna 2002 och 2008, då  hade de slagit ut redan den 15:e maj. Senast var de 2005 då det dröjde ända fram till den 29:e maj.

Så senare än på fredag, tänker jag att det inte gärna kan bli, som björkarna är färdigutslagna och klara, de är ju grymt på gång redan nu. Och när lövträden bara kommit, då är det dags för oss att börja ge oss ut på hemester-utflykter runt om här i Västerbotten. Vi har en lista på ett helt gäng spännande grejer som vi, konstigt nog aldrig tagit oss tid till förut, men som nu ska passa på att göra, vandra och se. Förstås blir det rapportering här på bloggen.

8 kommentarer

  1. “Jag hatar att allt är kaos och oreda.” +1 på den. Därför även jag avskyr renoveringar. Just nu semi-kaos hemma sedan en månad efter en målning av sovrum (och det är den nivån jag kan hantera). Usch. Men i morgon blir det möbelleverans så då kanske vissa saker ordnar till sig och rätt saker hamnar på rätt ställen.

    • Gunilla Yourstone

      Målning av ett rum är inom gränsen för vad som kan gå att hantera för mig också. Det går ju någorlunda fort också jämfört med större projekt.

  2. Jag har också en som tycker att det är roligt att ställa till det hemma. Det kan ju alltid bli bättre, och ändamålet helgar röran och kaoset. Tycker han. Hälsningar från hon som är gift med en som borde heta Byggkaos, i mellannamn i alla fall.

    • Gunilla Yourstone

      Vi har ju bara bott ihop sen 2017 och det har varit storkar och grejer emellan. Men tänk om det är så här det kommer att vara nu? Jag bävar. 🙂

  3. Åh jag gillar renoveringar, eller ja, jag gillar att riva saker – inte så mycket att städa upp 😛 Oftast så blir det mest omdekoreringar, av precis den anledningen 🙂

  4. Marianne

    Jag gillar heller inte renoveringar..
    Men jag gillar resultatet…
    Blir alldeles matt av att se alla dessa program i TV där stora lååångvariga renoveringar pågår
    Samtidigt som jag inte kan låta bli att titta…

    • Gunilla Yourstone

      Jag tänker att det ska slita på förhållandet. De där som håller på i flera år. Ofta med små barn också.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *