I lördags åkte jag på min sedan länge planerade heldagstur till Tjernobyl. Jag som bokat hela min Ukrainska stop-over runt just detta besök, märkte hur jag inför resan blev lite nervös inför just denna dag.

Hur hög är egentligen strålningen därinne? Är man helt knäpp som åker eller? Och får cancer några år senare liksom?

Sen har vi det här med heldags-bussturer. Aldrig min favoritgren. Och särskilt inte ensam.

Skulle det bli som på chartern med Solresor förra året? Resten av bussen jämna par. Som tittat på mig besvärat och medkännande samtidigt. Att resa ensam är udda i chartervärlden.

Eller skulle det bli som i en Elisabeth Gilbert-roman? Att alla reser på egen hand. En busslast av sökande själar som förenas under en heldagsutflykt. Bill från Texas som spottar ur sig visdomsord-floskler hela bussresan. Vänner för livet och 18 nya Instagram konton att följa?

Som vanligt blev det ingetdera. Eller möjligen ett mellanting.

Bussen som idag ska ta Tjernobyl Tours engelskspråkiga turister till Tjernobyl innehåller inga fler svenskar än jag. Jag skannar snabbt av deltagarlistan som sitter uppsatt på bussdörren. Men förvånande många ensamresenärer. När jag kliver på bussen är många fönsterplatser tagna, men nästan inga gång. Jag kniper det sista fönstret. Och får snart nog sällskap av Trevor från Kalifornien.

Vår bekantskap startar med att jag får syn på hans pass. Alltså, har ni sett insidan på ett amerikanskt pass? Typ hela USA´s historia är illustrerad där på sidorna. Samt en mycket färgglad amerikansk flagga och så en örn över alltihop. Nationalisterna har fått go all crazy på samtliga sidor. Precis som jag när jag ser passet.

– Inte så diskret som det svenska säger han, som redan har knäckt min nationalitet. Han har viss vana, för han jobbar i Stockholm just nu. Har rest jorden runt förstås. Vi pratar lite Myanmar. Och Sverige.

– Jag retar mig lite på att det är för perfekt. För mycket precision och för mycket som är uttänkt i förväg, säger han.

Alla på den här bussen är sjukt beresta förstås. En tur till Tjernobyl är rätt extremt ändå. Knappast det första man gör i sin resekarriär. Inga Solresor-resenärer så långt ögat når. Alla här vet vad de gör här och varför. Och att resa själv är knappast ett problem.

Mina lunchvänner senare på dagen är från Japan och Österrike.

Japanskan kommer just från Lettland, Estland, Finland och Sverige. Efter Ukraina ska hon vidare till Vitryssland. En sån sjuk europaturné, ändå. Vad hände med Frankrike och Italien? Triumfbågen och  Venedigs gondoler? Nej, detta är en dam som vet vad hon vill se.

Österrikaren kommer just från Sydafrika. Och ska vidare mot S:t Petersburg. Har varit överallt och sett det mesta. Men en sak förbryllar honom. Så pass att han måste fråga:

– Är det sant att kort tagit över helt i Sverige? Så pass att ni inte använder kontanter mer?

Jodå, jag förklarar att sen Sverige bytte ut sina pengar för fyra år sedan, har jag knappt hållit i en sedel eller ett mynt. Jag vet inte hur de nya svenska pengarna ser ut. Helt seriöst. Och visar honom mitt mobilskal.

– Så här har de flesta svenskar det nu. Korten i mobilen. Ingen plats för mynt eller sedlar.

Österrikaren är fascinerad.

Jag passar på att kontra:

– I Sverige är det supertrendigt att åka tåg nu. Och skippa flyget. Har ni samma sak?

Nej, österrikaren har aldrig hört talas om någon sådan trend. Tåg istället för flyg? Det låter märkligt tycker han. Som bor precis mitt i Europa. 5 timmar från Medelhavet. 8 från Östersjön.

Vi landar i Kiev igen halv nio på kvällen. Solen går ner nu. Våra tur-guider beställer en Uber åt mig. Det kommer en minimal liten bil. Föraren kan inte engelska. Eller tyska för den delen. Ska det visa sig.

Vi kör iväg åt rakt motsatt håll från hur jag kom i morse. Ska man säga till? Men man vet ju hur det är. Många städer funkar ju så att det är helt olika vägar från och till som gäller. Men sen ser jag ju samma byggnader som när bussen körde in i Kiev. Från Norr. Så det måste vara fel.

Jodå. Adressen är fel. Hur nu det gick till. Den kom ju från min utskrivna bokningsbekräftelse på hotellet.

Ett nattsvart Kiev. Med fel adress. Tillsammans med en grovvuxen ukrainsk man som jag inte kan kommunicera med.

Men problem är ju till för att lösas. Vi navigerar rätt förstås. Fastän han inte ens förstår när jag säger. Sofia katedral. Måste heta något annat på ukrainska alltså?

Strax före mitt hotell blockerar en sopbil vägen. Tömmer långsamt sopkärl efter sopkärl.  Vi får vackert vänta bakom. Jag tänker på Trevor. Och svenskarna.  En av de många saker som vi löst på bästa sätt för länge sedan.

Vi skulle aldrig någonsin komma på tanken att hämta sopor i Gamla Stan i Stockholm halv tio en lördagkväll. Det har vi löst redan på morgonen på fredagen. Senast.

Och för någon annan än mig, är just detta så otroligt exotiskt.

 

 

Etiketter

4 kommentarer

  1. Intressant med möten på resor, och andras bild av Sverige förstås 🙂 Och för övrigt verkar ju ditt soloresande gå alldeles utmärkt, med problemlösning och allt 🙂 Önskar en fortsatt fin resa!

    • Gunilla Yourstone

      Jo det går faktiskt riktigt bra det här. Kanske blir fler soloresor framöver? 🙂

  2. Anneli S

    Spännande att läsa! Jag skulle gärna vilja åka dit och försöker att locka med min syster på alla sätt och vis. Hon börjar mjukna efter 2 år tjat men om jag visar henne vad du skrivit så kanske vi kan boka in en resa till Ukraina.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *