Två dagar i Agadir. Bara. Vi anländer sent tisdag natt. Tillbringar två intensiva heldagar med fullt program från morgon till kväll, samtidigt som en värmebölja sveper in över Marocko. 35 grader när det normala hade varit 23-25 ungefär. Ett värmedis ligger över havet och till och med flugorna blir irriterade och retliga.
En pressresa har påfallande mycket gemensamt med en gruppresa ändå. Ett gäng, långt över genomsnittet resvana personer, förses med en reseledare, ett program, en minivan och en chaufför. Överraskande snabbt stängs resehjärnan av och grupprese-autopiloten slås på.
Vi irrar runt redan på Arlanda utan koll på gatenummer, glömmer att ta upp datorn och padda ut handbagage-ryggan i säkerhetskontrollen, lär oss aldrig hur Dirham står sig mot kronan och undrar förvirrat varje gång vi stiger ur minivannen:
-Vad var det nu igen vi skulle se på nu?
Samtidigt som vi lyckas hålla ett orimligt stort antal hashtaggar i huvudet, är oväntat förslagna i att hitta och ta oss ut på öppna obevakade nätverk i varje vrå.
Springer med kamerorna på magen, likt förrymda gatuhundar mot havet och solnedgången när vår reseledare släpper oss med blicken. För som solen ser ut ikväll, kan väl ingen människa stå ut med att i resten av sitt liv ha den ofotograferad?
Vi länsar vant och samstämmigt matborden på lösa och ovidkommande föremål och fotar unisont den inburna maten, likt en bordsbön inför varje måltid. Instagram. Hashtag. Amen.
Vi beställer in te på maten bara för att vi vill fota kannan. Och ingen höjer på ögonbrynen när någon bär runt sin kanna i restaurangen för att fota mot olika bakgrund.
Vi står på rad och fotar samma borg på klippan. För att inte kliva in i varandras bilder. Och vi ser allihopa precis samtidigt den där kärran med jordgubbar och mannen i kaftan som precis ska till att handla.
Vi pratar och pratar och pratar om det som intresserar oss allra mest. För googlar folk egentligen på ”Guide till Marocko” eller ”Att göra i Marocko”? Hur långt är ett optimalt blogginlägg och tuff skit helt enkelt när ens ex börjar hänga på bloggen för samla tändmaterial för framtida fighter.
Och hur kan det komma sig att varken vår guide, vår reseledare eller vår chaufför liksom ser bilden, hur vi än förklarar vad vi vill ha?
Vår van stannar vid turistfällorna, där vi får ormar lagda runt våra nackar och självutnämnda guider och försäljare vill ha våra dirham, ”Hej då, tack så mycket, bara titta, halva priset”. Vi får igen gummiplantan utpekad för oss som så många gånger förr, fastän vi aldrig kan minnas från gång till gång hur den egentligen ser ut.
Vi fotar kaftaner och beslöjade kvinnor i smyg, fastän vi vet att vi inte får och utbyter tips om hur man ska göra det hela så diskret som möjligt.
Vi betalar en herde 10 dirham för att få fota hans getter som allihopa klättrat upp i ett träd.
Vi provar nationalrätter och gör entré två gånger, för att kunna fånga allt på film.
Och så sitter vi ner i skinngruppen på arganoljefabrikens kontor och undrar förstrött vad nu igen, nästa sevärdhet skulle vara i den 35-gradiga hettan. Då det plötsligt kommer in marockanskt te och färskt bröd att doppa i olja, lokal honung eller en söt nötcreme. Och plötsligt är vi så totalt just här och just nu. För det här är på riktigt. Det här är bland det godaste vi någonsin ätit.
Läs alla våra inlägg om Agadir här.
Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och Instagram om du vill ha mer reseinspiration i dina flöden.
Så roligt att läsa 🙂 Speciellt om tekannan;) kände mig lite träffad där…haha
Jag tänkte jag nämner inga namn. 🙂 Men att flytta runt tekannan är ju helt normalt i dessa sammanhang, som vi konstaterade redan på plats. 🙂
Haha, väldigt träffsäkert skrivet! Stor igenkänning får man väl säga 😉
Och väldigt trevlig resa! 🙂
Hehe, är det så det görs? Kul! Hälsningar från Uzbekistan
Den nakna osminkade sanningen! 🙂 Och extremt roligt att få resa med fler som är lika nördig som en själv.
Fantastiskt härligt skrivet! Tack för underhållningen!
🙂
Hur var flygbolaget Air Arabia? Komfort, service? Intresserad eftersom det är nytt.
Jag är ju så dålig på flygplansmodeller, men det var ett sånt standardplan med 3+3. Betydligt komfortablare än Norwegians dock som vi flög till Dubai med. Lite mer utrymme och skönare säten.
Ingen av våra flighter var fullbokade, så man kunde bre ut sig lite.
Det som är lite annorlunda med AirArabia är att flighterna är helt alkoholfria. Inget problem för mig, men kan vara bra att känna till annars kanske man blir lite snopen.
Tack Gunilla för info om Air Arabia. Flygplansmodeller bryr jag mig heller inte om; det finns små, stora och jättestora flygplan 😄 De flesta flygbolag har skönare säten än Norwegian. Vet inte vad det är med deras sätten, men jag får ont i benen om det så bara är en 50-minutersflygning med dem. Kort sittdjup? Bra att det är alkoholfritt. Skulle behövas på flera andra sträckor, speciellt semester/charterdestinationer där folk börja hinka i sig redan på flygplatsen.
Ja kanske är det sittdjupet. Jag fick också en känsla av att sätena inte var ordentligt stoppade. Att man kände hårda delar igenom dynan liksom. Kortare flygningar klarar jag dem, men inte över natt och att försöka sova.
Åker så sällan charter, men ibland hör/läser man skräckskildringar om hur det kan gå till på de planen.
Hahaha, så roligt inlägg! Vi är en märklig sort…
Ja det blir lite komiskt faktiskt när man är flera också. 🙂
Vilket underbart befriande inlägg!
Kram Lena
🙂