Jag läste ett mycket intressant inlägg på bloggen Resa medvetet. Det är Linda som just nu befinner sig på långresa i Asien med sina två små barn, som igen och igen får uppleva hur hennes barn exotifieras. Okända människor fotar dem, tar selfies med dem, känner på deras hår.
(exotifieras = Att pekas ut som udda/avvikande/exotiskt på grund av kulturell tillhörighet eller ursprung)
Det får mig att fundera. Så pass att jag nu skriver ett eget inlägg om saken.

Att själv exotifieras
Som väldigt ljus och dessutom rätt lång, är jag själv van att ständigt väcka uppmärksamhet när jag reser i världen. Många är de asiater som vill ta en selfie tillsammans med mig. Eller bara komma fram och säga ”you are beautiful!” som tex i Burma. I Bangkok tyckte någon att jag såg ut som Marilyn Monroe!
Som fullvuxen tycker jag ärligt talat att det är roligt. Ju mer kontakt med befolkningen desto bättre liksom. Om min hy och mitt hår kan fundera som en ice breaker, så varför inte?
Däremot minns jag Kreta 1985. Det var första året det överhuvudtaget gick charter till Kreta och befolkningen var väldigt ovana med skandinaver. Jag var 14 år och fick uppleva hur okända män sträckte ut händerna efter mitt hår när jag gick förbi. Fruktansvärt otäckt, tyckte jag då!

Att ens barn exotifieras
Detta har jag bara upplevt en gång. Det var i Kroatien, i Split när vi skulle klättra upp i ett kyrktorn. Barnen sprang upp före oss vuxna, men kom efter en stund ner igen. Upprörda.
En hel busslast asiater (minns inte nationaliteten) befann sig där uppe i tornet och hade kastat sig över våra barn med kamerorna. Poserat ihop med dem. Inte frågat om det var okej.
När vi kom upp allihopa en stund senare låtsades alla asiaterna som ingenting. Ingen försökte fota barnen nu när de hade sina föräldrar med sig.
Det blev förstås omöjligt för mig att inte fundera över alla de gånger jag sett västerländska turister besvärat asiatiska och afrikanska barn och ”passat på” att fota när inga föräldrar funnits i närheten. Hade jag själv någon gång gjort samma sak?


Att fota okända människor på resa
Ja, så nu måste man ju fundera. Igen. Hur beter man sig själv? Och vad är okej?
Jag älskar ju att fota okända människor när jag reser. Jag är ledsen, men så är det bara. Mycket hellre än jag fotar mig själv.

Jag tänker att det är okej. Så länge jag är diskret och inte fotar någon i en utsatt position.
Men visst är det så att jag gör mig skyldig till exotifiering. Det är ju många gånger det exotiska i deras kläder och miljöer som jag är ute efter när jag fotar.

Att fota barn på resa
Men barn då. Fotar jag dem och är det okej?
Nu blir det direkt mer komplicerat. Ja, jag fotar barn ibland. Tex i Afrika är det vanligt att man möter entusiastiska barn som vill interagera med en. Och kanske tar man ett foto. De poserar ofta villigt, som pojken här nedan tex.
Igen tänker jag att det är viktigt hur det görs. Att barnen inte får känna sig obekväma. Att man inte får bli påträngande. Att det ska vara ett möte också med personen, inte bara ett snabbt foto och så iväg. Samt förstås att det absolut inte får vara i en utsatt situation.

Vad säger lagen?
Enligt lag får man fota okända människor utan tillåtelse på allmän plats. Däremot att fota i smyg eller när personen motsätter sig inomhus, i privata miljöer, på toaletter, i omklädningsrum etc är förbjudet.
Det finns även ett förbud mot att sprida filmer och fotografier av andra personer med ett nedsättande innehåll.
Det är alltså inte förbjudet att fota okända när man är ute och reser, så länge fotona (eller filmerna) inte kan anses som kränkande eller nedsättande.
Så långt privatpersoner.
För professionell publicering gäller att man måste ha någon av följande rättsliga grunder: samtycke, avtal eller intresseavvägning.
Intresseavvägning betyder att intresset av att publicera bilderna väger tyngre än intresset av den personliga integriteten för de fotograferade.
Från ovanstående princip finns sedan ett undantag om syftet är journalistiskt eller konstnärligt skapande. Just det jag gör, att ibland publicera bilder på människor jag stöter på på resor, på en reseblogg, faller inom detta undantag.
Så ser den svenska (och europeiska) lagen ut, i andra länder kan eventuellt andra lagar förkomma.


Vad tycker du som läser? Är det okej att fota okända vuxna eller barn på resa?
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
klokt inlägg.
Jag resonerar nog som du. Det är ett etiskt dilemma för man fotar ju något för att det är exotiskt man går ju inte och fotar europeer. Samtidigt , skulle man fota tex stadsmiljöer utan att ha folk med det skulle vara enbart tråkigt (och rätt omöjligt) . Det är ju människorna som ger liv och upplevelse, bilder på tomma stränder och solnedgångar är ju trista ser likadana ut världen över. Vad vore tex Cusco utan människorna. Jag brukar fota som en ögonblicksbild och om jag verkligen vill fota en person speciellt frågar jag såklart. Sedan är ju barn, inte minst i Afrika, ofta uppsökande för att man ska fota dem. Vi var i Mocambique precis före pandemin. När man partner var med vågade inte barnen komma fram men en eftermiddag gick jag till stranden själv och plötsligt hade jag 30 fnissande barn bakom mig. Sedan plötsligt känner jag hur någon snabbt rör mitt hår och stämningen stiger ytterligare. Jag visar att alla får känna på mitt hår om de vill (blond som du) och ALLA ville känna på mitt hår. Sedan frågade de om foto och alla ville bli fotade än och en och tillsammans och jag fick liksom styra upp värsta skolfotgraferingen och peka en i taget. Sedan fattar jag ju att det mest var för de ville se sig själva på bild direkt. Men det kändes inte som jag gjorde fel där, de kom ju till mig.
Så känna av situationen tänker jag, fråga om man specifikt vill ta på person och såklart, om man delar bilder, aldrig med ngn korkad text typ ”fattiga barn ” eller liknande .
Har också varit med om samma som du speciellt på Java där var typ noll turister och vi de ända som badade. Alltså jag tog selfies med alla. Gamla, unga och speciellt unga , tonåringar. Jag har ibland funderat på hur dessa bilder av medelålders blond kvinna i bikini , röd i ansiktet och (som det kändes) dubbelt så stor som dem cirkulerade runt sedan och om de skrattade mycket (sannolikt) . Men tänker att jag bjuder på den 😉
Nej att fota människor på resa är ju inte fel, det kan jag aldrig tycka. Bara det görs med respekt.
Här håller jag faktiskt inte med. Tycker det är problematiskt att fotografera barn. Det är ju inte så att man går ut hemma i Sverige och fotograferar random barn, så varför ska man göra det utomlands? Barn är alltid en utsatt grupp och fotografera utan målsmans tillstånd är jag emot. Barn vet oftast inte vad det innebär, och de är inte alltid medvetna om hur bilder kan spridas på nätet. Även om bilden hamnar på en blogg, så kan ju vem som helst ta den bilden och använda på annat sätt. Och vad har du som fotograferat för ansvar att bilden inte sprids vidare? Och vad händer om barnet faktiskt lever med skyddad identitet? Då röjer man det.
Många av mina vänner med rötter från andra länder har uttryckt att detta är problematiskt då man inte gör samma sak med vita barn. Många fotar barn när de är i Afrika, men inte när dem är i Italien eller Tyskland. Varför är det så?
Tack för din input. Jag älskar (tyvärr) att fota andra människor både i Sverige, Europa och utomlands. I Sverige blir det dock än mer känsligt pga igenkänning.
Men absolut finns det en problematik med att fota och lägga upp på internet. Det är också därför lagarna skärptes för några år sedan.
Så till sist kom jag över detta. Så intressant att läsa dina vidarespunna tankar. Så bra att få lagen utredd också. Blir till att tänka till lite extra framöver för lätt är det då inte och bilder utan människor går ju bort.
Precis, människorna gör ju bilden så att säga. Det vore oändligt tråkigt med bara landskap. Eller bara sig själv på bilderna!
Men som sagt, man måste fota med avvägning och respekt.
Intressant inlägg. Jag förstår ditt perspektiv men jag håller inte helt med. Jag tänker att vi som västerlänningar behöver reflektera och tänka kring vår oerhörda priviligerad position när vi reser till andra länder som kanske är mer socioekonomiskt mer utsatta. Vad är syftet med att exempelvis lägga ut bilder på fattiga barn i Västafrika? Handlar det om att du sätter det i en kontext av att sprida ett större syfte, eller att du tycker att barnen är gulliga? Dem kanske tycker att det är jättespännande men det är ju också barn, någon annans barn dessutom som exploateras och blir en bild utåt som symboliserar vad?
Tack för din kommentar. Jag förstår också din åsikt. Vi är otroligt priviligierade och måste visa stor respekt.
För mig handlar det mycket om att beskriva platsen med ord och bild. Och lokalbefolkningen är en stor del av en plats.
Jag fotar också människor i Europa och Sverige.
Nyligen hörde en okänd kille av sig och undrade om han kunde få använda fotot jag tagit av honom när han satt på en klippa vid havet på Österlen och målade.