Någon timme efter hemkomsten till Umeå sitter jag här framför datorn, laddar som bäst över alla bilderna från minneskort till hårddisk. Regnet smattrar mot vårt nya radhustak. Det som blev i plåt i stället för pannor som tidigare. För att jag för allt i världen inte vill ha Christofer springandes på taket två våningar upp, bytandes pannor något mer, med balansproblem och allt.
Regnet som smattrat över oss genom hela Sverige, i går kväll, i natt och idag. Tågtak, perrongtak, hustak. Regnet som började när vi hade exakt 800 meter kvar av vår 9 mil lång vandring längs Österlenleden och sedan inte upphört. Hösten kom fort i år.
Att jag badade vid Sandhammaren bara i tisdags, brände upp högerarmen, ständigt vänd mot solen och havet som den var på vår vandring, bara i onsdags. Det känns som en avlägsen hägring nu. Var det bara en dröm? Fast är det inte alltid så det känns när man precis kommit hem ifrån en resa? Hemmet, så bekant. Allt är sig likt, samma. Som man lämnade det. Kåsorna som jag tömde ryggan på står kvar där jag lämnade dem. När jag ser dem minns jag exakt stämningen av förväntan i kroppen kvällen innan vi for. När vi beslöt att lämna både dem och termosen hemma denna gång. ”Det här blir ju en annan slags vandring”.
Hemmet och kåsorna är de samma. Men jag är en annan. Precis som jag alltid lite, lite är en annan efter varje resa. Från och med nu kommer jag alltid att ha vandrat Österlenleden. Kommer för alltid ha sett sjöfåglarna samlas vid Haväng, och dimmorna lätta från havsbranterna i Kåseberga. Samma jag, men med några fler intryck i min erfarenhetsbank. Några fler bilder för alltid inpräntade i mitt alldeles egna hårddisk i hjärnan.
Klockan ett fredag går vi i mål med vår vandring på Brösarps Gästgiveri. Klockan ett på lördag är vi hemma. 24 timmar genom Sverige. Ett Sverige som vi ser på ett lite, lite annorlunda sätt nu. Som för varje gång vi får se mer, får nya intryck att smälta och bearbeta.
Buss från Brösarp till Ystad. Pågatåget från Ystad till Malmö. Första gången jag hörde någon säga ”Pågatåget” på skånska tänkte jag att ”det blir lättare för oss alla om du tuggar ur mun först, så kan vi prata om vägbeskrivningen sen.” Nu hittar jag och kan stationerna.
I Malmö har vi en genialisk plan. Tycker vi själva. Det enda vi behöver göra är att googla upp ett hotell som har en trevlig restaurang och någon form av spa/relax/gym. Och som ligger i anslutning till järnvägsstationen. Enkelt.
I Malmö ösregnar det. Alltså verkligen ösregnar. Vi tar sats och springer med väskor och allt. Mot Scandic Kramer. Men restaurangen som såg så inbjudande ut på Googles bilder är stängd och igenbommad. Det är ju Corona-tider nu förstås. Vi regnjoggar till Elite Savoy, Bishops Arms kan väl också duga. Men nej, hela hotellet är stängt och under renovering. Klafsar i vattenpölar till Mayfair, men de har inte ens något gym. Eller så unnar man sig att dra en liten, liten vit lögn när man ser våra udda och genomvåta uppenbarelser. Vandringskängor, regnjackor och diverse väskor. En flygplanskudde också för säkerhets skull. Den skånska leran långt upp på vaderna på våra Fjällrävenbyxor.
Scandic Stortorget. Det har vi inte googlat upp, men ser skylten. Vårt sista hopp. Här inne är det lugnt och fint. Ingen restaurang har man, men nu är ju Lilla torgs alla restauranger just bara om hörnet. Killen i receptionen ser ut som att vi gör hans dag bara genom att titta in. Det går så bra att duscha i gymmet i källaren för bara 75 kronor styck och sedan kan vi ju ställa väskorna i hans bagagerum medan vi äter. Han vet en trevlig tapasbar som skulle passa oss perfekt.
Vi ömsar skinn i källaren. Inte bara en välbehövlig dusch utan även en lika välbehövlig bastu. Fuktig outdoor byts till det där presentabla ombytet som vi använt nästan alla kvällar på resan nu. Men byter man stad varje kväll så är det ju ingen som vet. Tapasbaren är fullbokad, nu minns vi att det ju är fredag och lönehelg! Men på en indisk restaurang finns det plats.
Mätta, torra och rena, hämtar vi våra väskor igen, tackar igen, en extra gång, för han som gjorde vår kväll och rullar bort mot Centralstationen. Till vårt nattåg, och sovkupé, till Umeå, till vårt hem och vårt liv där hemma. Det som kommer att pågå mycket länge nu i samma lunk, denna corona-hösten 2020. Men med en liten, liten extra touch ändå? För från och med nu kommer vi alltid att ha vandrat 9 mil på Österlenleden. För alltid ha sett de daggvåta hagmarkerna i Backåkra blänka som frost i morgonsolen. Och minnena tar vi med oss genom regnet och natten.
Missa inget från vår vandring längs Österlenleden, gilla 4000mil på Facebook.
Trevligt att ni verkar ha haft en bra vandring och att ni nästan slapp regnet. En liten randanmärkning bara. Formuleringen “det blir lättare för oss alla om du tuggar ur mun först,” Hur trötta tror du att vi är på den typen av kommentarer?
Men om man läser hela stycket så ser man att jag markerar en förflyttning, från främlingsskap till tillhörande. Vi har i alla landsändar vår del av schablonbilder om dialekter och mentalitet. Allra tätast haglar de runt oss norrlänning tror jag. 🙂
Fint beskrivet om känslan när man kommer hem igen.
tack 🙂
Åh så fint inlägg! Låter verkligen som att ni varit på en helt magisk vandring! 🙂
Ja det var härligt. Som i en dröm. Och med sånt bra väder också. 🙂
Härligt att ni har besökt underbara Österlen och så fint skrivet! Hoppas ni fått mersmak, Skåne är väldigt varierat och bjuder på många smultronställen. Välkomna hit igen!
Tack, vi återkommer. Jag skulle till exempel vilja se Söderåsen sista veckan i oktober med alla höstfärger, men det måste nog bli ett annat år. 🙂
Å så fint att läsa, som att läsa en bra novell
Känner igen känslan före och efter en resa, all förväntan och så lite tomhet och glädjen i att komma hem ändå
Ser fram emot fler inspirerande inlägg från Skåne
Ja visst är det en speciell känsla att komma hem igen efter varje resa. Allt är sig likt, men ändå inte liksom. 🙂
Första ”riktiga” inlägget från resan är ute idag.
Verkar som att ni fått en härlig vandring nere i söder, tycker vissa av sträckorna är bland de vackraste i Sverige. SÅ annorlunda mot norr – men liksom… något helt annat, och för mig så välbekant.
Ja det var verkligen härligt. Och så vädret också. Alltid svårt att jämföra mellan norr och söder, men tex Hammars backar kändes ju helt unikt och exceptionellt vackert.