Det är ännu förmiddag när vi rullar in mot Malmberget. Sista jag var här var jag 12.
I en rondell måst man välja; Malmberget Västra eller Malmberget Östra. Aldrig mer mötas de två sedan Gruvan och Gropen skiljt dem åt.
Malmberget byggdes upp på början av 1900-talet. Järnmalmen skulle utvinnas. Det nya rika Sverige skulle byggas och malmen finansierade Sverige. En av alla de som flyttade hit för jobb var min morfar Alfons. Jobbade som borrare i gruvan resten av sitt yrkesliv.
På 70-talet hittades en åder under orten Malmberget. Hus har evakuerats, flyttats och rivits sedan dess. Min mammas kvarter, alla kvarter jag minns från min barndom.
Det gruvan pekar på det får den också.
Gropen i Malmberget var marken som gav vika. Ett slukhål av malm.
Vi rullar in i Västra Malmberget. Öde gator och öde hus. Parkerar och fortsätter till fots. En skola i gult tegel. Som LKAB-skylten sitter på nu. Utrymda hyreshus. En mattpiskarställning som blev kvar på den krackelerade betongen. Frisörer, pizzerior, glasmästerier, ett gatukök och bageri. Allt tömt och tomt nu. Skyltfönster som gapande hål.
Och så plötslig en välhållen villa. Men altan, utemöbler, gungställning och bil på uppfarten. Grannvillan uppallad på balkar och armeringsjärn. Ett bullerbyliv på lånad tid.
Gruvan tar det den vill ha.
– Var finns graven? frågar Alva nu.
Jag har inte haft en tanke på att besöka den. Är inte en så som hänger vid gravar. De som är borta kan man minnas ändå, när man vill.
Men nu får vi ringa pappa. Han instruerar och guidar rätt. 100 mil bort, men med allt i minnet, så många gånger som han har kört här. Malmbergets begravningsplats. Själva ryggmärgen känner igen platsen. Mer än ögonen och hjärnan. Här har jag sett två kroppar sänkas ner i jorden. Mormor dog när jag var 5, morfar när jag var 9. Av morfar har jag många minnen, han bodde bara några 100 meter från oss, vi sågs nog varje dag de där 9 åren. Mormor är som en tunn slöja av minnen. Kanske bara det andra berättat?
Jag vet precis hur graven ser ut, hittar den, längst upp bland de gamla gravarna. De som ingen längre krattar och smyckar med blommor. Överdelen på stora stenen har visst rasat. Korset står på gruset framför nu. En stor och pampig familjegrav med en sten som ett öppet sår av smärta. ”Våra älskade barn Oskar och Blenda” skriker den ut i bottenlös sorg. Och ”återseendet står kvar” som den strimma av hopp som livet från och med nu kan erbjuda.
1921 och 1922, åren efter varandra avled två av tre, knappt vuxna barn. Bara min mormor blev kvar och fick leva. Och därmed också jag. Oskar och Blenda blev 26 och 17 år.
Jag kan ju historien. Vet vad som hände. Har sett det inramade fotot av dem i alla år. Men först nu greppar jag vidden av tragedin.
Den stora ståtliga familjegraven köpte min gammelmorfar Axel Nordkvist, gruvarbetaren. Den är köpt och tingad för eviga tider. För barnen, de älskades skull. Nu ligger hela familjen där, inklusive min morfar. Axel har jag aldrig träffat, förstås. Bara suttit många gånger som barn på lillstolen, som han en gång köpte till min mamma.
Det här är min historia. Och den vibrerar, sjunger, dånar inom mig.
– Ni kan åka hit när ni är gamla, säger jag till barnen. Graven kommer att finnas kvar då också.
Om ingen malmåder hittas förstås. Och gruvan pekar. Och får det den vill ha.
Läs alla inlägg från vår Lapplandsresa här.
Missa inga inlägg,glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
Så sorgligt 😢
Ja men faktiskt. Det var riktigt, riktigt sorgligt att återse Malmberget.
Hej!.Väldigt tråkigt att se.Helt otroligt
att en hel stad måste flytta,det måste vara väldigt ovanligt.Jag kan inte minnas när man senast flyttade en sån stor stad. Gruvan var väll tvungen att flytta.annars har det varit slut på jobb och arbete a.l.t arbetstillfällen.
Så gripande. <3
Mmm, på flera plan.
Så fint skrivet. Tänk så många platser som sätter spår i ens liv och som man inte återbesöker så ofta.
Och när man väl återvänder så kastas man tillbaka så starkt och påtagligt.
Är Malmberget en svensk version av Prypjat, minus kärnkraftkatastrof och strålning?
Mja, inte riktigt lika coolt. Detta är ju strukturerad utflyttning och inte människor som flytt halv över huvud och lämnat kundvagnar , dockor och skor efter sig. Men ändå det närmaste Prypjat i Sverige. 🙂
Verkligen sorgligt! Men fint beskrivet.
Tack! 🙂
Sorgligt men utan gruvan skulle inte Malmberget funnits,och Malmberget skulle inte funnits utan gruvan…jag är född däruppe och tyckte det var så fint reportage detta så jag delade denna länk på FB.
Så är det och samma med Kiruna.
Min släkt flyttade upp för att arbeta vid gruvan och kom tillbaka med ett efternamn. Själv har jag aldrig besökt Malmberget men det står på en framtida att-göra-lista. Fint reportage!
Åh, imponerande namn! 🙂
Du måste nog skynda dig upp, snart finns inget kvar av Malmberget. Tyvärr.
Intressant att läsa om din upplevelse. Jag tror det varit tungt för många, men samtidigt känns det som om det finns en viss respekt för gruvan, och att folket vet att samhället byggdes för den, överlever tack vare den och nu får ett samhälle också ge vika för den – något alternativ har aldrig funnits.
Ja det uppfattar jag definitivt som den allmänna inställningen. Både i Gällivare/Malmberget och Kiruna som ju också genomgår en stadsflytt. (inlägg om detta kommer också).
Detta är bara mina betraktelser utifrån de tankar och upplevelser som kom när jag var på plats.
Hittills har väl Jennifer Sandströms kommentar varit den bästa jag läst. Jag är stolt över att fått växa upp i Malmberget.
Tycker gruvor är så intressanta att besöka. Sista vi besökte var Tykarpsgrottan i Skåne, supercoolt!
Ja men verkligen. Jag har besökt Sala silvergruva och Falu koppargruva. Och så LKAB på denna resa. Inlägg om det kommer inom kort.
http://gun-m-ek.blogspot.com/2015/07/jag-kanner-att-jag-behover-lamna.html
det sista av inläggen, men finns flera.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att hela ens hemmiljö grävdes upp och rivnes på detta sätt. Förstår att det är jobbigt.
Oerhört fint beskrivet. Har du lyssnat på Erik Nivas Sommar i P1? Om inte så borde du göra det.
Ja jag har gjort det. Intressant om Malmberget. Och fruktansvärt om de 14 självmorden!
Hej
Jag besökte själv Malmberget för ett par veckor sen, flyttade 1969 när jag var 12 år. Hälsade på mormor några gånger men hon gick bort 1977.
Huset vi bodde i står kvar övergivet och vanskött, mormor och gammelmormor bodde där innan.
Det ligger på östra sidan.
Körde in på västra sidan också, en spökstad.
Åkte därifrån med sorg i hjärtat.
Ja det var en deppig känsla att vara där. Glad att vi åkte ändå, medan lite finns kvar.