I går kväll landade vi hemma i Umeå igen efter en 11 dagar lång roadtrip i Lappland. Det var blivit mycket bilåkning, hela 255 mil. Grusvägar, potthål och renar, älg och räv längs vägen.
Det har varit stugliv med hemlagad pasta i primitiva kök och handdisk, ständiga uppackningar och ompackningar av hundra väskor och kassar med tjocksockar, myggaggregat, clementiner och hundmat. Hur kommer det sig att man alltid total tappar sin stenhårda packdisciplin, så snart man reser med bil?

Vi har haft stor Ballerina-provning i bilen, där en enig jury tämligen omedelbart utsåg Balleria Kladdkaka till överlägsen segrare och en oenig jury med två falanger fortfarande strider om det är Ballerina Chokladboll eller Ballerina Kanelbulle som bör avgå med silvermedaljen. Ballerina Choko och Ballerina Mjölkchoklad avhängda långt innan stadion.

Och tänk att Umeå som vi söderifrån inflyttade alltid tyckt varit så långt norrut, nu plötsligt efter denna resa känns som södra Sverige?

Det har blivit lite barndomsnostalgi för mig. Malmberget förstås, men också metropoler som Nattavaara, helvetet på jorden för mig under min barndom på grund av alla triljoners mygg, knott och broms. Jag minns hur jag höll andan, blundade och sprang mellan bil och mammas farbror Allans hus för att inte få in några insekter i munnen eller ögonen.

Men också stora upplevelser. Lapplands natur har hänfört mig och uppslukat mig. “Här skulle jag vilja ha en liten stuga!” har jag tänkt vid tusentals platser. Lugnet, stillheten, naturen och vyerna. En miljö som till och med tvingar mig till ro.

“Varför åker vi inte till fjälls varje år?” anklagar vi oss själva. Det är ju i sån här natur vi trivs allra bäst.



Och Abisko! Här har jag bara varit en gång förut. I 10-11-års åldern ungefär. Min uppväxtfamilj var inga frilufsar alls. Det var inte naturen och vandringarna som lockade. Då. Vi åkte till Lappland för att besöka släkt. Sitta i kök i Slagnäs och Koskullskulle och dricka kaffe och röd saft och prata om förr i tiden.

Men en gång åkte vi alltså upp till Abisko. Nu kommer jag hit igen. Så otroligt fantastiskt miljö. Vägen över fjället till Narvik kan vara den vackraste väg jag någonsin åkt. Att återvända blir ett löfte. Jag fantiserar till och med om en long stay. Kan man hyra en enslig stuga hela augusti och september något år i framtiden tro?


De närmaste veckorna kommer förstås mängder av inlägg från vår resa genom Lappland. Vandringar, naturupplevelser, spökstäder, memory lanes, vägar och gruvor. Med mera.
Men först gör vi ytterligare en resa i dag och imorgon. En annan slags resa. Till Gävle och begravningen.

6 kommentarer

  1. ann beutler

    Livets ytterligheter..liv och död. Så är vårt liv Hoppas det blir en minnesvärd och fin begravning.
    Tack för de vackra foton..blir genast sugen på Keb igen..fast det var ju 23 år..kanske inte går nu?

    • Gunilla Yourstone

      Keb verkar ju lite avancerat. Fast det finns ju så mycket annat i svenska fjällvärlden. 🙂

  2. “Varför åker vi inte till fjälls varje år?” är en fråga vi också ställer oss. Med husbil är det ett perfekt resmål och vyerna är så vackra… Era fina foton gör inte längtan mindre!

    • Gunilla Yourstone

      Det sa vi till varandra hela tiden; ”Här skulle man ju egentligen ha husbil!”
      Stanna mitt i naturen, slippa packa ur och i bilen osv.

  3. Underbart vackert! Förstår er längtan efter en stuga där.

    Haha, håller med angående packning och bilsemester. Vi var ju nyligen på en lika många dagar lång tripp i Spanien/Portugal, fem personer (hela familjen). Bilen var knökfull men vi hade ändå varit tvungna att bara ta två resväskor och enbart handbagage eftersom vi flög till första destinationen (Bilbao).

    Skickar värmande tankar angående begravningen. Förstår att det är tungt. <3

    Kramar

    • Gunilla Yourstone

      Ja när man hyr bil utomlands tänker man alltid att hjälp vi kommer aldrig att få ner allt i väskorna igen! Fast det får man ju. 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *