Vi har ju ett projekt att besöka alla Sveriges nationalparker. Det får ta den tid det tar och är ingen brådska. Men ändå. Nu börjar vi se slutet på projektet. Bara 4 av 30 kvar när sommaren 2025 tar sin början. Med planer på Gotska Sandön i augusti.
Låt vara att nationalparkskommittén ställer till det lite för oss och utnämner en språjlans ny nationalpark i september mitt i allting. Nämndöfjärden utan för Stockholm. Nummer 31 i Sverige.
Vi har ändå häng på målet. Så när vi nu besöker Gotland för första gången på 16 år skulle det kännas fel att inte besöka Bästeträsk också. Naturreservatet Bästeträsk som förväntas bli Sveriges 32:a nationalpark om ett par år.
Och besöket blev intressant. Inte minst för att det väckte funderingar hos oss runt hur en nationalpark egentligen blir till.
Blå lagunen
Blå lagunen har vi hört talas om innan. Lite udda ändå för det är ett bad, helt nära havet, på en ö omgiven av hav, med som allra längst 2,5 mil till havet. Men är man badar ändå i sötvatten i ett gammalt kalkbrott, liksom?
Detta kalkbrott ska ingå i nationalparken, förstår vi av kartan, så vi tänker att vi börjar kika lite här.
Det går så där. För vid Blå lagunen är det parkeringsvakter och avgift. Inget stanna till och kika här. 50 kronor kostar det. Vare sig man står 5 minuter eller hela dagen. Vi blir tvungna att åka vidare.
Funderar ju lite.
-Hur blir det här när det blir nationalpark? Kommer folk fortfarande att få bada? Spontant känns det ju lite konstigt med en badplats inuti en nationalpark? Eller?
Nåväl, vi kör ner till rastplatsen vid Bästeträsk istället. Här är lugnt. Och vackert. Nu känner vi att vi kan börja insupa naturen. Tyvärr hittar vi inga stigar att följa härifrån så vi hoppar in i bilen igen efter ett tag. Vi måste ju hitta en stig så att vi får provvandra för sjutton!
Hela Ahr fiskeläge med de hus som finns här, verkar också hamna innanför nationalparksgränsen. Här hittar vi en parkeringsplats, alternativt ställplats, längst ute mot havet. Med utsikt över Falholmen.
Vi parkerar och går tillbaka och över vägen. Hittar en smal körväg som går fram till en mindre sjö precis intill Bästeträsk. Kan även detta vara ett kalkbrott? Kanterna ser åtminstone ut så. Vi följer strandkanten ett tag. Tills körvägen blivit till en stig och sedan blivit till ingenting. Och snåren i strandkanten känns för taggiga och insnärjande för att det ska vara behagligt att gå.
Har vi gjort Bästeträsk nu? Tja vi har i alla fall vandrat ett stycke inom den kommande nationalparkens gränser. Och funderar runt hur en nationalpark blir till. Mitt i bebott och utnyttjat område. Med vägar, gårdar och hus. Badplatser, ställplatser och annat som vi människor bygger och skapar.
En nationalpark tänker man sig ju som orörd natur. Även om två av våra nationalparker är odlingsbygd också. Ängsö och Garphyttan.
Dessutom brukar nationalparkerna vara en sammanhängande yta. Bästeträsk är enligt kartan en samling plättar som knappt ens hänger ihop. Mitt i allt liksom. Vägar hus, byar och grejer.
Ska det vara lönt att bilda en nationalpark här? Tänker man ju.
Eller är det tvärt om man ska tänka? Att det är just här. Där rika stockholmares sommarboenden brer ut sig för fullt. Det är här man behöver skydda naturen som mest?
För vad är egentligen en nationalpark? Ska den vara vacker plats att besöka? Något att se och uppleva? Eller handlar hela idén om nationalparken om naturen självt. Att skydda den ifrån oss själva, så att den får vila, återhämta sig och hämta kraft. Eller överhuvudtaget finnas kvar och slippa dikas ut och asfalteras?
Läs också: Vandring på Gotska Sandön – stränder, stränder och mera stränder
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
