Vi har blivit varnade för helg. Och för högsäsong. Samt för soliga dagar som gjorda för vandring förstås. Dvs i Bukhansan National Park, Seouls eget vandringsparadis.

Killarna har vi hakat av. De spelar bowling i Myeongdong. Återstår av sjumannalaget bara Alva, syrran och jag. Dreamteam. Laget toppat. Det kan behövas. För det är söndag i peak-season. Och solen skiner.
Vi sitter på tunnelbanan redan klockan 9. Orange linje 3 till Gupabal. Exit 1 och så buss 704. Allt går som tåget. Fast man får dra in magen och hålla andan för att komma på bussen. Sånt som händer i Seoul, 24:a-miljoners-staden.

Vi studerar kartan i parkentrén och väljer den vänstrande av vägarna upp på Baegundae Peak. På vinst och förlust. För man vet ju inte.

Det är bara vi som är turister här. Alla andra tillhör stora sällskap av vandrande Seoul-bor. Iförda outdoor i höstfärger. Rött, orange och gult. Någon har damasker. I 20-gradig värme. För här sparas det inte på outdoor-krutet.

Skogen runt omkring oss går också i rött, orange och gult. Hösten har redan peakat, men den är vackert nog ändå. Vi är många och vi går på led. De som har bråttom småspringer lite vid sidan av leden. Efter någon timme får vi utsikt. Det blir brantare och vi går över berghällar.

Plötsligt är vi uppe på en bergknalle där berget stupar brant, flera hundra meter nedanför. Här ska man duka upp matsäck. Nudlar och dumplings. Riskakor och kanske sushi. Förstår vi när vi ser oss omkring.

 Bukhansan National Park

Men alltså. Wow, vilket ställe! Och värre, eller mera wow då beroende på hur man är lagd, ska det bli. Det ser vi ju. För där ovanför oss ser vi myrstigen av vandrare som är före oss. Rakt upp i himlen krälar de över klippan. Är det en möjligt att gå där? Borde inte vara, men jag ser ju själv att det är där stigen går.

Sen är vi också iväg. Klättrar där vi nyss sett andra klättra. Alva och syrran har packat bort sina kameror. För här behövs alla fyra tassarna. Jag envisas med kameran hängande på magen. För att ni ska få se.

Bukhansan National Park Bukhansan National Park Bukhansan National Park Bukhansan National Park  

Sedan nedåt i lövskogen igen. Och trappor uppåt, runt berget. Ny fikastation för den som har hett vatten i termos och nudlar med sig. Vi vandrar vidare.

Leden byter återigen skepnad. Nu är det berghällar igen. Och metallvajrar att dra sig upp längs. Sista biten mot toppen är det kö. För här uppe ska ju alla ta Fotot. Eller plural måste det vara. Fotona. För det här tar tid! Gott och väl 20 minuter tar det av köande innan det är vår tur att stå där på toppen. Under den koreanska flaggan och le. Medan en medvandrare får ta fotot.

  Bukhansan National Park

Nu har vi gjort det, nu är det officiellt. 840 meter över havet och Seouls högsta berg. Nu får vi sitta ner och fika. Kinesiska kakor och energybars. På den bästa av platser.

Bukhansan National Park  Bukhansan National Park  Bukhansan National Park

Jag är hög, jag är uppfylld, jag älskar livet!

– Det här är det bästa och det värsta jag någonsin gjort, säger Alva.

Men en sak återstår. Nedfärden. Det vi med säkerhet vet, är att vi inte vill gå samma väg tillbaka. Klättring är ok uppför, men svårare nedför. Nu vill vi ha trappor och en flackare väg. Men hur ska vi gå? En man som vi pratat med på vägen upp, en av få medvandrare idag som kan engelska, sluter diskret upp när vi fikar färdigt.

Bukhansan National Park
Där uppe gick vi ju!

– Come with me!
I en annan del av världen skulle han ha varit ute efter pengar förstås. Men inte i Sydkorea. Jobbar på ett multinationellt företag. Har varit i Tyskland några år också, därav språkkunskaperna.
– Jag har bestigit berget 2000 gånger säger han. Jag har vandrat här varje lördag och söndag hela mitt liv. När jag var ung klättrade jag i bergen här. Nu går jag. Han går barfota på hällarna. Tar sig upp och ner som en ödla.
– Det här berget var vårt naturliga fort. När japanerna, de ständiga fienderna, tog sig över Han-floden var Bukhansan vårt enda hopp. Befolkningen gömde sig norr om berget och våra soldater slogs härifrån. Bukhansan. Berget där draken bor, betyder det.
– Vi sydkoreaner vi gillar att leva i harmoni med naturen. Inte besegra den som ni västerlänningar alltid ska göra.

Bukhansan National Park Bukhansan National Park

Som svar på det möter vi stax  två amerikaner, flämtade, flåsande.
– How long to the top? Can we buy water somewhere?
– One hour, svara vi glatt. And no water of course. This is the wilderness. In the middle of Seoul. Welcome!

Nedfärden är mer behaglig. Lee som vår nyfunna guide och vän heter, erbjuder oss att välja mellan en kortare väg och en längre. Vi tar den längre förstås. Följer Seouls gamla stadsmur. Stannar vid ett gammalt utkikstorn. Löven är röda och faller snart till marken.
– This is hiking, säger Lee entusiastiskt. Before was just climbing.

Bukhansan National Park Bukhansan National Park

Sant. Vi gillar båda och den här vandringen går inte av för hackor. Lee lämnar oss vid Bukhansan tunnelbanestation. Tackar för sig och vandrar vidare mot sitt hem 10 minuter bort. Vi sätter oss på tåget in mot city. Trötta ben, ömma fötter. Men en ande som svävar ovanför marken.

– Topp 10, mumlar jag för mig själv. Med det där leendet ni vet. Det som inte går att skrubba bort. Hur man än försöker. Top 10 in the world of hiking.

Fakta om vår vandring och Bukhansan National Park

Att ta sig dit och tillbaka

Vi startade vår vandringen genom att ta linje 3 norrut till Gupabal. Exit 1 här och bara ett 50-tal meter bort finns busshållplatsen där buss 704 avgår. Man stiger av “där alla andra vandrare går av”, promenerar ett 100-tal meter framåt och svängen höger mot entrén till Bukhansan National Park. Detta är den Västra Gaten.

Innanför grindarna till nationalparken valde vi den mest vänstra av lederna mot Baegundae Peak, 4,3 km.

Tillbaka gick vi en helt annan väg. Efter trapporna uppe vid toppen, gick vi in höger genom en portal. En vänstersväng en bit ner. Efter någon timme kom vi till Seouls stadsmur och en gate. Här går det att avsluta sin vandring. Vi valde dock ej denna väg utan fortsatte på insidan av muren och vidare till Östra Gaten. Här var det sedan ca 10 minuters promenad till t-banestationen Bukhansan Ui längs linjen Ui.

Bukhansan National Park
Bukhansan National Park

Utrustning

Bra skor med bra sula är det viktigaste av allt på denna vandring. Man vill inte tappa fästet på berghällarna. Regnkläder bör vara med. Vi hade en fantastisk solig dag, men plötsligt, den sista halvtimmen, kom en regnskur.

Allt du tänker äta och dricka under dagen, måste du bära med dig in i nationalparken.

Bukhansan National Park

Tid och längd och alternativa rutter

Vi startade vandringen vid 10 tiden och var tillbaka vid tunnelbanan vid halv fem. Det går att välja kortare vandringar, men ett antal timmar får man räkna med om man vill bestiga Baegundae Peak.

Det finns massor av alternativa leder i Bukhansan National Park Vi bara gick lite på vinst och förlust, men vill man vara mer planerad går det säkert att få tag på en karta i förväg.


Bästa tid att vandra

20 oktober, säger vår guide Lee tvärsäkert. Det är den bästa tiden att vandra. Då är höstfärgerna som maffigast. Den 3:e november, när vi går är fortfarande peak-season och massor av folk. På vintern är det i stort sett tomt på besökare i nationalparken.


Läs alla inlägg från Seoul här.

Vill du läsa om fler av våra vandringar? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.

 

Etiketter

8 kommentarer

  1. Wow, vilken häftig vandring! Jag som är stuprädd hade nog aldrig vågat gå där! Men utsikten ser verkligen ut att vara värd den långa (och branta) färden! 🙂

    • Gunilla Yourstone

      Ja det var verkligen häftigt! Jag är bara rädd om jag känner att jag riskerar att trilla ner, och det kände jag aldrig på denna vandring. Men Alva tyckte att det var lite otäckt.

  2. Väldig vacker och häftig! Jag undrar om man någonsin kan vandra där helt själva? På natten och vinter kanske?

  3. Vad vackert!! Blir sååå inspirerad. (Roligt att se dig även om jag var stressad😌)

  4. Marianne

    Så häftig vandring. Roligt att läsa– som alltid med alla inlägg på bloggen !

    • Gunilla Yourstone

      Ja så fantastisk vandring. Jag lever nog på den fortfarande efter en vecka tror jag. 🙂

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *