Hotellen i Stockholm city är otaliga. Om du ska komma undan under 1000-lappen blir det på bakgatorna. I en omgjord trappuppgång, frukost över gården och en trappa ner i källarn. Små rum, provisoriska lösningar.

Sedan har vi De Riktiga Hotellen. På fina gatan. Med all service. Lobbybarer, sviter, strykbräda på rummet. Kedjornas flaggskepp i nyrenoverat skick. Reopenings och trendkänslighet. Kanske till och med en floskel målad på någon vägg om man har tur.

Då får man betala uppemot 2000 kr i stället.

Scandic Grand Central

När jag åker själv blir det de där billiga på bakgatorna. Hotell Hötorget, Hotel Rex på Luntmakargatan.

Om jag och Christofer åker på weekend eller om jag reser i jobbet blir det kedjorna. Ibland flaggskeppen. I veckan är det jobb i Stockholm. Studiebesök i verkligheten. Jag bokar Grand Central med alla attribut som ett flaggskepp ska ha. Får ett statligt avtalsrum i souterrängen, som jag är van. Vaknar fyra av ett storbråk på franska utanför mitt lilla fönster.

Så småningom tillåter jag mig själv att ta de två hissarna och irrgångarna upp till frukost. Ett landslag av något slag från Sydafrika är på plats. Och väldigt många andra. Köer till allt, svårt att ta sig fram, mat som är slut. Borden är slut, man får leta och vänta. Hamnar vid en bardisk till slut.

Pust!

Det blir som sist på Grand Central, av den dignande frukosten kommer jag bara åt 2 grova skivor bröd och lite gurka att lägga på. Och en kopp te.

Orkar inte slåss för mer. Kriga med armbågarna, lägga en halvtimme i kampen om våfflorna.


Två gånger lika nu på Grans Central. Samma på Amaranten i mars. Och på Waterfront i november.

Bakgatshotellen har ett mer påvert frukostutbud. Kan inte stoltsera med något våffeljärn. Inga smothies och ingefära-shorts som kan ta slut. Men man får plocka sin fil med müsli, bre sina mackor med pålägg och ost. Dricka sitt te i lugn och frid vid ett riktigt bord och vakna i sin alldeles, alldeles egna takt. Nog kan väl det vara värt sina 800kr?

Och så Kurt Olsson-flighten

Visst utlovade jag en historia till? Jo på SAS-flighten ner fick vi inte plats på terminal 4. Hamnade i en eller annan gate på 5:an i stället.

Utrop i högtalarna: Ni som har inrikestransfer eller incheckat bagage går ut bakåt i planet till en buss. Ni som inte ska vidare och inte har incheckat bagage går ut framåt i gaten.

Jag satt lugnt kvar på min fönsterplats på 14 F och iakttog det Kurt Olsson-kaos som nu följde. Gick sedan sist ut framåt med mitt handbagage, genom tullen på terminal 5. Förgäves hoppandes på att bli stoppad, ombedd att plocka upp och visa innehållet i mina väskor. Det vore väl humor om nåt. Efter en resa från Umeå. Men njet, som vanligt slank man förbi och kunder ostört fortsätta sin resa mot Borlänge.

Den mystiske terroristen och hans väska

Okej, en till också?

På hemväg hände det igen. För andra gången i mitt liv. Alla passagerna var harmoniskt instuvade på rätt plats i kärran. Allt verkade lugnt och fint. Själv gjorde jag en sen pod-nedladdning till telefonen. Då säger kapten:

– Vi har en passagerare som checkat in en väska men inte dykt upp.

Nej, tänker jag. Nu ska vi ut på plattan allihopa och peka ut vårt bagage. För så blev det sist. 45 minuters försening. Men nej, det löser man på egen hand och helt utan vårt bistånd. Väskan plockas av på 5 minuter och sen är vi i luften. Ingen som helst dramatik.

Men vem var han, den mystiska passageraren? Och varför hade han valt att checka in sin väska, men sen inte själv stiga ombord? Var det en mystisk terrorist som tänkt spränga oss alla i luften? Förmodligen inte. På Umeå-flighten och allt. För odramatiskt liksom. Kanske satt han fast på toa i terminal 4 med en plötsligt påkommen och ondskefull magsjuka? Mer troligt. Men vi får aldrig veta säkert.

Vill du läsa läsa mer om våra resor? Glöm då inte att gilla 4000mil på Facebook.

Etiketter

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *