En lång, lång höst

Det som vi alla sa till varandra i våras:
– Det är ju för skönt ändå att det var på våren den här pandemin kom. Tänk om det varit höst nu och vi skulle sitta instängda hemma medan det blev mörkare och mörkare. Det hade varit tungt!

Och så har vi nickat bestämt och beskäftigt åt varandra. En jädrans tur var det, för höst och Coronapandemi, det hade varit något helt annat det.

Nu är det plötsligt höst och Coronapandemin fortskrider med samma restriktioner. Så nu ska vi alla tugga i oss det. En lång, lång höst utan resor, weekends, kick-offar på jobbet, 50-årsfester, mingel-events i Stockholm eller något som helst annat att längta till och hänga upp livet och existensen på.

Jag minns den tiden när jag började varje morgon i alla tänkbara väderlekar, med att hoppa upp på cykeln bredvid en springande Trulle. Drog ihop jackan i halsen, drog ner mössan långt, trampade på i snöstorm, halka och passadregn, mot hunddagis på I20-området. Och varje morgon samma rutin även i tanken.
– 5 veckor till nästa resa, 3 veckor och 3 dagar till nästa resa, 5 dagar kvar och sen åker vi!
Min motor i livet liksom.

Nu behöver jag inte cykla upp till I20 med Trulle lägre på mornarna. Men jag kommer heller inte att ha någon resa att peppa mig med när vinden letar sig in under min vintermössa, när det blir dags för den.

Hemmakontoret har mist sin charm

Visst fanns det en tid ändå, när det kändes lite lyxigt att jobba hemma, halvliggande i soffan med sovrumsfrisyr och smutsiga joggingbyxor? Men den tiden är sedan länge förbi för mig.

Jag går till kontoret nu. Njuter av att ha ett kontor. Har börjat se det som en otrolig förmån. Jag duschar, tar på mig riktiga kläder, packar matlåda. Och njuter av att få gå iväg. “Tänk att man får har det så bra!”

Den sexiga statsanställningen

På samma tema är man ju just nu otroligt tacksam över sin trygga anställning i staten. Kulturen håller på att gå under, evenemangsbranschen är ett stort svart hål, resebranschen i fritt fall, konsultbranschen, som jag själv en gång tillhört, haltar väl fortfarande som jag förstått det och journalistbranschen har en dyster och grumlig framtid.

Det coolaste, häftigaste och mest avundsvärda man kan vara nu är offentlig-anställd. Antingen en supercool vårdanställd som räddar Cornaliv på löpande band med hjältegloria ovanför gasmasken. Eller en grå byråkrat, en handläggare och utredare i statens tjänst. Folkhälsomyndighetens tjänstemän är kult- och idolförklarade med status i höjd med grekiska gudar. Och vi andra har något så avundsvärt som  en supertrygg anställning och inkomst.

Den irrelevanta journalisten

Apropå journalister. Det kanske alltid har varit så. Eller i alla fall väldigt länge. Men för mig var det nu det blev uppenbart. Journalisterna är inte mina förtrogna längre. Inte ens de på de seriösa medierna. De ställer inte mina frågor, de skriver inte om det jag tycker är viktigt. De jagar sensationsrubriker och klick. Jag kan inte lita på dem i Corornapandemin, jag måste själv se presskonferenserna från myndigheterna för att förstå vad som händer. För det journalisterna lyfter fram är något annat än det jag vill veta.

“Munnskyddsfrågan är inte död” blir enda rubriken samma dag som socialstyrelsen lägger fram superintressanta rapporter om överdödlighet i Sverige 2020 och skörhetsgrad bland de avlidna.

Plötsligt fattar jag, de är ju inte alls här för mig. Eller för sanningen eller demokratin. De skriver det som de tänker främjar deras egna karriärer.

Och då har vi inte ens pratat om kvällspressen som letar upp inte ont anande Svenssons på Coronacharter, pressar dem till att tillstå att “riktigt lika många rätter på buffén som vanligt är det kanske inte i år” och sedan blåser upp rubriker så att det svenska medietroll-drevet ska gå mot de intet ont anande charterturisterna. Big time. Hur hämtar man sig från det? Att bli utsedd till rikspucko med bild och allt och hatad av 10.000-tals personer på sociala medier, för att man inte förstod att be en kvällspressjournalist som smög runt på hotellet att dra åt helvete?

Etiketter

15 kommentarer

  1. Kloka ord. Och om journalister… Jag gissar nog, som du säger, att många skriver för att främja karriären. Det kan nog göras på olika sätt. Som till exempel att skriva klickvänligt så att intäkter från annonser ramlar in, eftersom så få av oss är villiga att betala för god journalistik. I samma pengaanda kommer förstås frågan om hur länge en (eller fler) journalist kan jobba med ett reportage. Det mesta ska väl göras snabbt. Jag kan själv sitta och irritera mig ibland när jag hör en intervju.. Här kan hur många kloka frågor som helst ställas. Men de ställs inte. Journalisten har kanske inte betalt för att förbereda sig. Vad vet jag. Å andra sidan har ju jag som lyssnare heller inte betalt för det. Många skribenter/journalister är nog helt enkelt för okunniga i sina ämnen också.

    • Gunilla Yourstone

      Förmodligen blir det tajtare och tajtare med tiden för dem. DN har i alla fall förut haft ekonomi för mer researchade artiklar. Men jag tycker att de fallerat nu också. Är betalande prenumerant så jag får tycka. 🙂

  2. +1 på Johnnys kommentar. Om jag läste lite nyheter innan 2020 så läser jag del ännu mindre nu.

  3. Anna-Lena

    Tack! Bra inlägg. Känner igen mig. Min motor har också varit resorna. Ränkna ner, planera och drömma. Sen summera titta på bilder och känna att jag lever, att jag prioriterar resor med min tid och mina pengar.
    Måste ju inflika att resor inte är hela livet, men en viktig del för mig. Med coronaviruset känns det som om resandet blivt totalt nedvärderat som hobby. En skam helt enkelt, icke nödvändigt. Gör mig ledsen. Turismen sysselsätter många människor och gör mycket gott i världen. Visst finns det negativa saker, men det måste vi jobba med.
    Statliga jobbet känns tryggt, joo. Bara mera jobb vartefter pandemin framskrider…
    Journalisterna, hur kan dom. Endast klickjournalistik. Lokala tidningar som skriker ut på sin första sida att nu minsann har en man från staden fått corona och han har åkt tåg!! Jag blir bara så matt. Alla negativa sidor av corona vrids det och vänds på i all oändlighet. Inte en enda artikel om hur folk har gått igenom coronan och knappt märkt någonting. Procenträkningskunskapen är ju också plötsligt som bortblåst. Skulle vara så viktigt att ge folk lite hopp om ljusare tider. För vi kan ju inte ge upp eller hur….

    • Gunilla Yourstone

      Man får försöka hänga upp sitt liv på de små sakerna nu. Och de korta resorna.
      Ja tidningarna har varit experter på att sprida rädsla och panik i vår…

  4. Vi får väl lite de journalister vi förtjänar tänker jag. För handen på hjärtat hur många är vi som är beredda att betala priset för god journalistik när så mycket finns gratis på nätet. Även om det som är gratis så klart sällan är lika välskrivet eller djupt.
    Jag gillar Filter och Kvartal där viljan att skriva analytiska, djupgående reportage fortfarande lever.

    • Gunilla Yourstone

      Så är det. Journalistik kostar. Men desto beklagligare att SVT och SR har valt sensationsjournalistikens väg också i vår.

  5. Jag vars farfar var redaktör vill snarare säga att problemet ligger i att vem som helst kallar sig journalist idag bara det skrivs. Det är bara ett sabla klipp- och klistrande från engelskspråkig media vilket syns inte minst när det hänt något i Tyskland för då står det plötsligt Brunswick istället för Braunschweig i en svensk artikel. Sedan finns det såklart fortfarande riktiga journalister kvar också men man får helt klart sålla mer och även de riktiga har sina favoritämnen. Jag som jobbar med miljö vet att många inte förstår och förenklar istället. Väldigt få skriver heller bra (eller alls) om Brexit fast det påverkar Sverige så mycket. Inget om långt tidigare utsålda fiskekvoter eller om hur UK utvecklas mot mindre pressfrihet just nu och en överflödande rasism. Visste ni att det var upplopp i Dover igår, där folk som vill stoppa båtflyktingar samlas för att “ta tillbaka sitt land” och passade på att blockera motorvägen från hamnen? Vad som rapporteras från Turkiet och konflikten med Grekland nu är också väldigt “hit and miss” beroende på var man tittar.

    • Gunilla Yourstone

      Ja det är konstigt det där, att vissa konflikter och händelser inte får någon uppmärksamhet. Vem bestämmer vad vi ska få veta liksom?
      Som när Liza Marklund försökte skriva om våld mot kvinnor i Expressen på 90-talet och hennes redaktör skrek åt henne:
      – Fattar du inte att ingen är intresserad av det där!

  6. Per Lundström

    Mycket bra skrivet!! Så sant, såå sant.

  7. Många “nyheter” känns tyvärr bara som clickbaits, kan verkligen hålla med om det. Kan också hålla med om att det är skönt att vara offentligt anställd just nu. Som offentligt anställd folkhälsovetare är detta för övrigt året då alla plötsligt associerar mitt yrke med virus, vilket är en helt ny upplevelse.

    • Gunilla Yourstone

      Jag kan också bli galen när Aftonbladet begär ut alla Anders Tegnells och Johan Carlssons mejl sedan februari. Ja, de har rätt att göra det. Men Folkhälsomyndigheten har säkert annat att pyssla med nu än att hantera en sån begäran. Vet själv hur mycket tid det tar.
      Förstår att alla tänker på virus nu. Fast samtidigt har ju Folkhälsomyndigheten varit mycket tydliga med att folkhälsa är så mycket mer än Covid-19.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *