Vandring har verkligen blivit sjukt trendigt de senaste åren. Facebookgruppen Vandringsleder i Sverige  har plötsligt 145.000 medlemmar, när jag gick med inte fler än 10.000 tror jag?

Förr när man vandrade i svenska fjällen sa man alltid till varandra:
– Tänk att inte fler upptäcker det här? Det bästa av Sverige liksom.

Nu rynkar man istället lite lagom på näsan åt slitage på stigar och andra synliga spår efter mängder av vandrare. Åt lämmeltågen längs de populära lederna. Åt parkeringskaoset i anslutning till deras början.  Förfasar sig nästan lite åt att det i Abisko numera finns alla typer av bekvämligheter. Hotellrum, en välsorterad livsmedelsbutik, souvenir och outdoor-shop, gourmetrestaurang. Vi träffar ett gäng japaner som just avlutat Kungsleden. Japaner liksom!

När det begav sig på Kungsleden på 90-talet var det enstaka vandrare från södra Sverige och en ensamvandrande tysk man stötte på. Som hade vandrat så länge att hans första par byxor ramlat av kroppen i bitar och han fått åka in till civilisationen och köpa ett nytt par. Vi väntade allihop in de lite långsammare äldre damerna från Stockholm under en timme, innan vi rodde över sjön till Sitojaure. Så att de skulle slippa ro själva.

Fast när man har tänkt ett varv till så är det ju förstås kul. Att så många har upptäckt den svenska fjällvärlden. Det ger jobb och inkomster lokalt, ett ökat naturintresse ger (eller borde ge?) ett ökat engagemang runt miljöfrågor. Det sprider turisterna jämnare över planeten.

Men visst är det något som är annorlunda? För nu är det ju helt klart inte rekreation, välbefinnande och ett kravlöst meditativt varande i naturen som står i fokus. Det är prestation, rekord och att bocka av.  Kunna säga “Det har jag gjort.” “Där har jag varit.” Check. För att sen kunna lämna den svenska fjällvärlden åt sitt öde och stressa vidare till andra rekord? 


Saxat från mina vandringsgrupper på Facebook:

Trevlig grupp! 
Planerar bestiga Kebnekaise i augusti och ska köpa vandringskängor. Har ganska smala fötter. Några tips på bra kängor? 

Kan man som ensam vandra uppför Kebnekaise som aldrig gjort en vandring i fjällen tidigare ? Tips emottages tack

Kebnekaise:
Jag och min dotter tänkte ta oss upp på toppen till sommaren!
Förutsättningarna: Jag 50 snart, ej vältränad utan håller igång bara.
Hon : betydligt bättre tränad i kroppen.
Ingen av oss har vandrat mer än korta sträckor på någon mil.
Vad behövs, vad måste vi träna på, hur går vi till väga, vilka kläder, utrustning osv.
Ja alla tips och råd hur vi tar oss an denna utmaning!
Om jag vill åka och bestiga Kebnekaise – hur ska jag tänka med ryggsäcken? Vilken ryggsäck är det bäst att ha med sig?
Jag tänker spontant stor ca 70 liters med allt man behöver för ca 7 dagars resa. Men utöver det behöver jag väl en mindre ryggsäck för dagsutflykter och toppbestigning? Jag har en 36 liters som jag har för dagsvandring.
Hur skulle ni göra?
Packa den mindre inne i den stora ryggan? Den tar ju så mycket plats.. Men jag vill ha mindre med mig…
Och bäst av allt:

Hjälp mig, är min mans idé rimlig?!
Han har en dröm att gå upp på Kebnekaise och ja, varför inte?! ”Problemet” är att vi inte är några vandrare och bor nere i Småland. Hans tanke är då att göra detta v34 när vi ändå är i Dalarna och har några dagar att slå ihjäl mellan Cykelvasan och Ultravasan. På så sätt sparar vi ca 120 träliga mil i bilen.
Jag ska cykla de 9 milen på lördagen och vår då 9åriga dotter cyklar 3milaren på söndagen. Därefter är tanken att vi, alla 3 ska åka uppåt, gå upp på Keb, åka ner igen för att jag ska springa 9 mil på lördagen efter.
Är detta rimligt eller ren idioti?!

Fast vi själva lider ju också lite av den sjukan. För vi bockade ju av Treriksröset i somras. Okej vi kan skylla på ungdomarna, på sonen som aldrig vandrar annars, som plötsligt svischade fram på stigarna till rekordet, landmärket, ytterpunkten. Men vi tyckte ju också att det var roligt. Ville bocka av. Och jodå Keb står på önskelistan också. Fast ärligt talat kanske inte längre? Sedan vi sett hur vandringen ser ut och lämmeltåget av vandrare. Skulle kanske kännas mer som E4:an söderut mot Stockholm den där söndagen när Vasaloppet just har varit?

Mot Keb 

Så vi dömer ingen här. Inga stenar i glashus så långt ögat når.  Att längta ut i naturen är alltid något fint och gott. Och varje möte där ute med den makalösa naturen gör en väl ofrånkomligen till en lite, lite bättre människa? Om det genomförs på ett någorlunda korrekt sätt? Lite ödmjukare, lugnare, mer rofylld. Lite helare, lite lyckligare och lite mindre vilsen. Och kanske lite lite mer medveten om den egna litenheten inför det vidunderliga, stora.

Fast naturen ska ju inte, kan ju inte besegras. Det är hela grejen med den. Och det fattar man när man står där på toppen. Som inte alls behöver vara Kebnekaise. Inte Sveriges någonting alls. Som kan vara  Marsfjällstoppen, Pojken, Gurken, Städjan, Autoklinten, Ånnfjället eller Sytertoppen. Det är det som är hela grejen.


Här hittar du alla våra vandringar.

Vill du läsa mer om våra vandringar och resor? Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook

Tillägg: Jag känner att jag ju måste tillägga att inga av ovanstående citat är tänkta att förlöjliga någon enskild individ utan bara att visa på ett fenomen som är nytt. Och hon med cykelvasan och allt det där, hon skrev ju sen också att hon nu förstod att det inte var en realistisk plan. Så att rätt får vara rätt.

17 kommentarer

  1. Ja det var lite kul; “när vi ändå är i Dalarna”. 🙂 Men det är klart man själv tänker så ibland, när man vill hinna med mycket på kort tid. Och såklart är man själv en sån som vill bocka av saker… Men just Keb står faktiskt inte på min lista, dock såå mycket annat, speciellt länder. 🙂

    • Gunilla Yourstone

      Ja det är jättelätt att själv hamna i fällan. Som sagt. Vill inte hamna i ”alla andra borde minsann”.

  2. Anna-Lena

    Expertisen brukar ju säga att när man “går in i väggen” så är det sällan jobbet som är problemet utan det som sker utanför. Kommentaren från hon med semester 34 bekräftar den teorin. Välkommen väggen, vecka 35.
    Bra inlägg! Prestationshysterin har definitivt nått semestrarna. Något mer inlägg om detta. Tex fenomenet galna träningsresor.

    • Gunilla Yourstone

      Är det så? Intressant. Ja det känns verkligen hysteriskt. Fast ibland är det man själv som är hysterisk, så inga stenar i glashus, som sagt. 🙂
      Måste bara åka på en galen träningsresa själv först bara så jag har något att skriva om. 🙂

  3. Intressant inlägg. Jag är en njutvandrare som bara dagsvandrar och dessutom mest hemma i ocoola Skåne. Det är kul att allt fler hittat ut i naturen, men jag känner att jag själv behöver ta ett steg bort från alla forum ibland. Dyra prylar, bucketlist tänk, mätande av hastighet och längd och rekordmätande, målbilder, exakta planer, det är inte jag. Mitt mål är att komma ut mer för att det ger mig ro och kraft till allt det andra i livet.

  4. Josefin

    Jag ska väl erkänna att jag också har några såna där, som jag vill bocka av. Tex 60 toppar i Funäsfjällen. Jag som mest vandrat dagvandringar i närområdet. Jag började göra en plan om hur många jag skulle hinna med innan 40 (är 35 nu), men har insett att om/när jag tar mina toppar ska det vara när det finns tid (dvs ingen stress) och för att det är roligt och trevligt, snarare än bara kunna bocka av.
    Men visst finns storslagna drömma också, fast dom är väl snarare just det, drömmar… Än så länge 😉

    • Gunilla Yourstone

      Absolut. Vi har också en bucketlist. Men det gäller väl att hålla koll på varför man gör saker, att inte dras med i någon hets och att ta det lugnt och njuta. 🙂

  5. Elisabeth

    Och till detta kommer också, just när det gäller Kebnekaise, att antal utryckningar av fjällräddningen har ökat drastiskt de senaste åren, just för att folk ger sig upp där utan att ha koll. Så dessa “bucket list”-jagare riskerar inte bara sina egna liv, utan även fjällräddarnas, och tär på våra gemensamma resurser. Och detta handlar inte om utryckningar vid extremt väder, utan för mindre skador. När mina scouter var uppe på toppen för ett par år sen fick de hjälpa en familj där en hade ont i ryggen och satt i toppstugan och väntade. Familjen hade inte lyckats kontakta fjällräddningen, eftersom de inte hade mobiltäckning. Det var dimmigt, regnigt och mitt i natten, men inte något extremt väder. Men på grund av dimman var det inte alls säkert att helikoptern skulle kunna landa. Familjen hade inte med sig någon extra mat eller extra varma kläder och hade därmed inte någon uthållighet att vänta ut dimman. Mina scouter gick ner några hundra höjdmeter till de fick mobiltäckning, och kunde då larma. Som tur var lyckades helikoptern hitta en lucka i dimman och landa och allt gick bra. Men vad kunde hänt annars? Och återigen, varken extremt väder eller någon olycka, bara någons “normala” ryggont som hade förvärrats på grund av den tuffa vandringen upp.

    • Gunilla Yourstone

      Det är ytterligare en aspekt. Den gamla sortens fjällvandrare hade kunnat vänta ut den situationen. Den nya inte. 🙂

  6. Jag vandrade Kungsleden 2003. Jag var 23 år, hade varit norr om Uppsala max 10 gånger och hade inte alls gått in mina nya vandringskängor. Jag blev starstruck av naturen från första sekund- hade väl aldrig trott att Sverige kunde bjuda på de här vyerna! Går i samma kängor idag, och älskar det fortfarande hejdlöst – trots att jag kan räkna på mina fingrar hur ofta jag har vandrat “på riktigt” eller hur man nu ska uttrycka det (vad är ens på riktigt??).

    Älskar att fjällvärlden är öppen för alla – också oss “noviser”, men har också superstor respekt och hade ALDRIG gett mig ut helt ensam. Tror inte folk fattar hur farligt det kan vara att ge sig av utan någon som helst erfarenhet.

    • Gunilla Yourstone

      Självklart är fjällen och ska vara för alla oavsett erfarenhetsnivå. Men varifrån kommer detta att man ska starta med Keb liksom?
      Ja var är vandra på riktigt? Vi går nästa bara dagsvandringar. Och det kanske inte riktigt gills som “på riktigt” heller? 🙂

  7. Prestationsångetsen finns överallt, i privatlivet och på jobbet. En märklig företeelse som bottnar i dåligt självförtroende och avundsjuka. Att vandra i naturen kan man göra var som helst och när som helst. Viktigt är att komma bort från vardagens “surr” och inte höra annat en naturens ljud. Plötsligt kan man börja tänka och få inspiration och ideer som vanligen drunknar i “vardaghetsen”! Jag kommer ihåg den tiden jag var ogift och levde singel. Efter allt stimm på jobbet blev det tyst på hemvägen och hemma. Problem som jag färgäves sökt lösa på dagen löstes på nolltid när jag plötsligt kunde tänka. Jag lämnade helst företaget för lunch så jag slapp höra “surret” en kort stund. Vi behöver inte bocka av vårt liv utan se till att höja livskvaliten. Vad som är viktigt för mig är kanske inte viktigt för dig. Du behöver inte skryta med vad du gjort på semestern utan visa intresse och respekt för dina medmänniskor. Då blir vi alla lyckligare och mer harmoniska!

    • Gunilla Yourstone

      Jag undrar om inte detta förändrats nu i corona-tider. Mindre prestation och prestige. Mer bara vara och ta vara på nuet och njuta av naturen?
      Jag brukade förresten alltid hitta lösningarna för jobbet på hundpromenaden förr,när jag hade hund. 🙂

  8. Tack! Jag behövde det här idag. Har just varit uppe på Städjan – nästan. Vi valde att vända strax under den lägre toppen eftersom det blåste så jäkligt. Kändes inte värt det. Vi vet att vi inte får en särskilt stor kick av att gå upp på toppar eller genomföra prestationer för prestationens skull. Ändå kändes det som ett misslyckande. Det är lätt att känna sig som en misslyckad eller mindre seriös vandrare när man ser eller läser om andras prestationer. Lätt att tappa bort sin egen stil och det man faktiskt mår bra av. Besök färre platser så ser du mer är en gammal devis för mig. Bestig färre toppar så njuter du mer kanske blir min nya.

    • Gunilla Yourstone

      Det tycker jag är moget och ansvarstagande fjällvett att vända om det inte är säkert.
      Jag vet inte var den där testosteronstinna prestationskulturen plötsligt kom ifrån? Den fanns inte när jag började vandra.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *