När vi anländer till Färöarna över havet ligger dimman tät. Som ett grötlock över de gröna bergen som vi anar. Jag kämpar med min resebesvikelse. Det är klart att Färöarna skulle vara så, grötlock-igt. Det får man förstå och acceptera. Mitt ute i Nordatlanten och allt. Jag får ställa om mitt mindset. Så att varje reva i dimman under våra 5 dagar i stället blir ett wow och ett hurra.

Ankomst till Färöarna.

Vi promenerar ner från Hilton Gardens till Torshavns centrum på kvällen. Mössa och fleece. Vi ser fåren i hagarna närmast vägen. Men inte så mycket mer. Har vi utsikt? Är vi nära havet? Ingen vet. Men så måste det få vara. På en ö i Nordatlanten.

Nästa morgon vaknar jag med tillförsikt. Det är ju ändå min födelsedag. Och vem kan veta vad Färöarna har laddad upp med för typ av present? Kikar ut genom hotellets mörkläggningsgardiner. Gröt. Förstås. Så måste det ju få vara.

Tjejerna i receptionen har en webbsida att tillgå. Med webb-kameror. Norra ön ser lite klarare ut ändå? Det får bli deras förslag. Vi kör iväg. Man ser rätt bra under grötlocket ändå. Det är ju positivt. Och vackert nog för oss. Hela vyn på en gång skulle ju bli på tok för mycket?

För att komma till norra ön passerar man några tunnlar. Och så plötsligt, när vi kommer ut ur en tunnel.
– Dimman är borta! Moln har vi fortfarande, men det är en annan sak. Det kan man leva med. De håller sig högt upp på himlen. Stör ingen.

Nu blir man ju stressad. För vem vet åt vilket håll det blir bättre och vilket håll det blir sämre? Borde vi parkera bilen just precis här och stanna hela dagen? Nej förstås, vi har ju en diger lista på saker som ska hinnas med. Eller två listor. En Christofer-lista med det som han har planerat och en Gunilla-lista som jag hastigt googlat ihop på färjan när jag fick reda på att jag skulle till Färöarna.

– Saksun, står det på båda. Färöarnas sötaste by.

Saksun

En liten by med 8 innevånare. Förstås fanns byn redan på vikingatiden. Då med en naturlig hamn i form av en havslagun i slutet av en fjord. Ett nav i dåtidens Färöarna. Men hamnen blev till en havsnära insjö med tidens obevekliga gång. Inga skepp kan segla in här nu med varor.

Under 1300-talet dog hela byns befolkning i digerdöden. Utom en enda kvinna som ärvde all mark.


Vårt besök

Vägen upp till Saksun är i smalaste laget. Inga bilar kan mötas här, kommer det någon får man backa till närmaste mötesplats. Men ingen kommer, det är ännu tidig förmiddag. Vi stannar på de där mötesplatserna ändå. För att fota våra allra första får.
– Orimligt vackert här, tycker vi och fotar frenetiskt. Senare blir dessa bilder bortsorterade i högen. Mediokert. Mot för vad som komma skall på Färöarna.

Framme i byn möts vi av två stora parkeringsplatser. Som en fingervisning på antalet turister som brukar komma hit. Och frottera sig med de 8. Stora skyltar som förkunnar Virding! Visa respekt för de boende! Inget klivande i trädgårdar och kameraobjektiv uppstuckna under näsan på fåriga farbröder!

Vi fattar. Fotar fåren, för de ser verkligen ut att posera. Uppskattar att vi och våra kameror är här. Kyrkan också för den delen.


Men uppåt byn ser vi en av de där fårade farbröderna. Som skyltledes bett att få vara ifred. Så vi viker av.

Går nu runt och ned till lagunen. Här har man ett stängsel och en gallergrind med kortläsare. Dra ditt kort för 100 DKK, gå igenom snurran och vandra ut till havet. Snyggt sätt att lösa en avgiftsbelagd vandringsled ändå. Uppskattas särskilt av såna som oss, som inte ens har några kontanter.

Vi drar våra kort och vandrar ner mot vattnet. Nu ser vi kyrkan från andra hållet. Och två fiskare som formligen smälter in i lagunen. En tacka ropar högt och hjärtskärande om och om igen. Var är henne lamm? Måtte de bara hitta varandra igen. Inget har väl hänt hennes lamm? Så får det inte vara. Det skär i mitt hjärta bara av tanken och jag vet att jag kommer att oroa mig länge, länge och minnas. Så känslig är jag. En förbannelse att inte stå ut med världens elände och inbyggda grymhet.

Vid utloppet till havet vänder vi igen. Tillbaka till vår bil och ut ur Saksun. Som hade en av de vackrare vyerna, men kanske inte var så olidligt vacker i sig själv så att säga?

Sen ser vi på Google. Man ska högre upp i byn. Förbi den fårade farbrorn. Där uppe finns ett gäng hus med grästak. Där bakom ska man stå och fota nedåt kyrkan och lagunen. För Instagram-bilden som gör Färöarnas vackraste by.

Men vi fick poserade får. Och en sällsynt vackert belägen kyrka. En lagun och en fin vandring ut till havet. Och en helt ostörd fårig farbror.

Typ så här.

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.

 

2 kommentarer

  1. Dina bilder var minst lika fina!

    • Gunilla Yourstone

      Hehe, tack! 🙂 Kan det vara en blogg-sjuka? Att alltid kolla upp vilka bilder man ”ska” ta? 🙂

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *