I början av juni var det så äntligen min tur att få den första sprutan. Ett historiskt ögonblick för var och en av oss, eftersom det innebär en väg ut ur pandemin. Jag fick den äran i Umeås tillfälliga vaccinationscenter i mässhallen Nolia här i stan.
Mycket folk, många funktionärer och en minutiös logistik. Lite som på amerikanska sevärdheter ni vet, där det står en vakt var 5:e meter och säger ”watch your step”.
Christofer har nu hunnit få sin andra spruta.
Jag säger inte att pandemin är slut nu. Ja, jag vet att delta-varianten finns. Men jag vågar mig i alla fall på att säga att jag just nu känner mig som att pandemin är på väg att ta slut. Framtidshopp och nyorientering. Samt ett behov av att summera.
Till skillnad från många andra hoppas jag inte på att världen och mitt liv ska bli som förut. Jag hoppas på något nytt och bättre.
Hur jag hoppas att världen ska förändras
Solidaritet och högre syfte
För mig är pandemin tiden i detta annars så individualistiska tidevarv, när vi alla fick öva på att tänka solidaritet. Att göra saker för andra, för kollektivet, för de som behöver det. Tänk om det vore så att vi alla har lärt oss något av det och kan fortsätta på det spåret?
Själv har jag tänkt mycket på det. Att jag kunde inte bidra så mycket i den här pandemin. Jag hade ingen medicinsk expertis att bidra med på IVA och ingen farmaceututbildning att forska fram vaccin med, utan fick nöja mig med att bidra passivt. Genom att isolera mig, tvätta händerna och handla på nätet. Genom att inte sprida konspirationsteorier, inte smita före i vaccinationskön, inte smitta någon, inte tro sig vara den som nog ändå visste allra bäst hur den här pandemin skulle hanteras. Genom att tålmodigt rätta in mig i ledet.
Att förändra det som behöver förändras i snabb takt
Som andra före mig redan har påpekat. Om vi kunde förändra så här mycket så här snabbt för ett virus, då har vi ju satt ribban. För hur mycket vi är kapabla att ändra på för andra viktiga saker. Som klimatet t.ex.
Hur jag hoppas att vi själva förändras
Relationer
Jag tänker att den här pandemin har gjort oss mer måna om och rädda om relationer. Att man insett att de inte är en självklarhet. Jag hoppas att vi kan fortsätta på det spåret. Kanske kommer den här pandemin så småningom att bidra till banbrytande förändringar i vårt liv. Vi får se.
Lugn
Jag har aldrig känt ett sånt lugn som nu. På något sätt så måste, måste jag hålla kvar det när livet drar igång igen. Jag var så stressad, så uppe i varv. Och så trött. Så överjordiskt trött! Så man kan bara inte fatta att man orkade, nu när man ser tillbaka. Aldrig, aldrig, tillbaka dit igen, är mitt nya livsmål.
Resorna
Är Tai Mahal bättre än Missenträsk?
Mja, vad svarar vi på det nu då? För ja, på sätt och vis är det ju det ändå. Fast å andra sidan inte. Den här pandemin har fått oss att inse att små nära upplevelser kan kännas som stora världsunderverk. It is all in your state of mind.
Vårt mål är att resa närmare, långsammare och mer utdraget när vi väl reser. Och med en nyupptäckt ödmjukhet för de små upplevelserna.
Vandra mera
Aldrig har vi vandrat så mycket som under pandemin. Och aldrig har vi velat vandra ännu mer så mycket som nu. Vi kommer att fortsätta vandra helt enkelt, så mycket vi hinner och orkar. Så länge fötterna bär.
Ödmjukhet
Ja och sen hoppas vi att vi aldrig, aldrig igen tar allt det där vi hade och kunde före pandemin för givet igen. För det är faktiskt inga självklarheter.
Så fint och tänkvärt inlägg
Tack! 🙂
Jag skriver under på allt du säger. Om vänner, solidaritet och ödmjukhet. Att uppskatta det lilla fick jag lära mig uppskatta redan när jag blev dålig för länge sedan. Men det är väl det som krävs för att man ska uppskatta de små stunderna också. Som att en chokladbit på kudden gör mig lycklig som ett barn 🙈. Uppskattar din reflektion lite extra idag. ♡
Ja så är det, ”den friske har många önskningar, den sjuke bara en”.
Men alla skulle nog tjäna på att lär sig uppskatta det lilla. Livet blir ju så mycket bättre då. 🙂
Själv ser jag en fara med det där att rätta in sig i ledet och inte ifrågasätta, men så har vi också olika erfarenheter av pandemin och hur den påverkade vår omgivning. För mig har det mest handlat om att inte ta min frihet för given. I och med att jag vet att man nu när som helst kan begränsa den, känner jag mig inte riktigt fri.
PS. Solidaritet är värdefullt, men också frihet. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Värdefullt att höra dina tankar, du som har upplevt pandemin i ett annat land.
Vi svenskar har ju och har haft extremt mycket frihet under pandemin och innan också förstås.
Läste en artikel häromdan där Tegnell sa, det viktiga är att man förstår att man ska begränsa sina sociala kontakter, inte att förbjuda folk att tex ta en cykeltur på kvällen.