Det är en solig varm, dag i Umeå. Jag är ute på lunchpromenad i I20-skogen. Lyssnar på Mark&Jonas podd. Och skrattar högt för mig själv åt Jonas Gardell som i avsnittet jag lyssnar på får ett totalbryt på Corona, Paolo Roberto, 22 experter som alltid, alltid vet bättre än Folkhälsomyndigheten och mycket annat. Jag är kort sagt i min egen värld. Kommer ut ur skogen och ut på cykelvägen längs med ”gamla E4:an” som vägen för evigt är dömd att kallas.
Precis i tunneln under avfarten till I20-området får jag möte. En unga mamma med ett barn i sittvagn och en äldre man. Morfar får man förmoda? Morfar stilar för barnbarnet med en boll. Dribblar, sparkar fram en liten bit, springer ikapp. Så far bollen iväg mot min sida av tunneln. Morfar efter, men missar bollen helt när den studsar mot tunnelväggen, snubblar till. Och plötsligt dunsar vi nästan in i varandra, morfar och jag.
Jag ler, vill visa att det är ok att nästa springa in i folk när man ju leker med en boll och stilar för sitt barnbarn.
Det är först när ögonblicket är förbi som jag minns och inser. Det är ju Corona-vanor som gäller nu. Nu får man ju inte nästan-springa in i varandra längre. Det var förr, för länge sedan som man gjorde sånt. Då var det lek, nu är det dödligt allvar.
Så här nära har jag inte varit någon utanför den närmaste kärnfamiljen sedan jag kramade pappa hejdå den 12:e mars och steg på tåget till Umeå. Hur kunde jag glömma mig? Och han också? En kort sekund får jag rent ont i halsen och har feberkänningar!
Och tänker att det kanske är just precis så här det går till. Med alla de där ”idioterna” som folk skriver om på sociala medier hela tiden. De som inte makar sig, inte tar någon hänsyn och inte håller avstånden. De kanske också var i sin egen värld, skrattade gott åt Jonas Gardell och glömde sig en kort sekund? En kort sekund i den oändliga Corona-tiden.
Säkert är det så, att många ”möten” sker ofrivilligt precis som du så fint beskriver, liksom de nya reflexerna vi kommit att utveckla. Tyvärr tror jag merparten av de nära kontakterna sker i namnet av jag-skiter-i-vilket. Det är närmast skrattretande att man skyller spridningen av corona på FHM och/eller regeringen eftersom det är du, jag och alla andra runtomkring som bär ansvaret.
Fortsätt skriva.
Jo det finns nog de som skiter i allt. Även om jag inte känner några. Men före gen del, de (få) gånger jag kommit för nära, är för att livet liksom kommit emellan. 🙂
Vi har gått tillbaka till att krama folk ibland (crazy stockholmare) så vi kan komma och krama dig och riktigt sätta skräck i de närmsta (Inkubationsdagarna) dagarna sen 😉 hehe
Haha, ja jag tror jag skulle få frossa! Och är ju egentligen ingen kramare annars heller, så på så sätt passar ju Coronan mig. 🙂