Karlsruhe – 30 år senare återvänder utbytesstudenten

Karslruhe är en liten järnvägsknut i sydvästra Tyskland. Ingen gigant som Hamburg eller München, men på en tågluff kan det ändå slumpa sig så att man behöver kliva av och byta tåg just här.

Karlsruhe är också just den studentstad där jag tillbringade ett år som utbytesstudent i början av 1990-talet. Hemma i Sverige läste jag civilingenjörsutbildningen Industriell ekonomi. Fritt översatt är det den civilingenjörsutbildning som vänder sig till alla som garanterat aldrig vill jobba som ingenjörer, men gärna vill ha titeln. Så att säga.

Tysklands motsvarighet heter Wirtschaftsingenieur. Via nätverket Erasmus kunde man på den här tiden ansöka om ett utbytesår ute i Europa. Byta ett år av sin svenska utbildning till ett år i något annat land i stället. Jag sökte och blev antagen i just Karlsruhe i Tyskland alltså.

Ett år, 1993-94, pluggade jag här, sluttentor i juli 1994, den legendariskt varma sommaren, ni vet. Med fotbolls-VM och allt. Och sedan har jag aldrig återvänt.

Så ni förstår ju själva att ett stopp i Karlsruhe står högt upp på lista för mig på en tågluff? I år är det dessutom exakt 30 år sedan jag för första gången anlände till stan.

Ankomsten

Karlsruhe blir ett av våra allra sista stopp på tågluffen, på vår väg tillbaka upp genom Tyskland.

Kliver av på järnvägsstationen, går andäktigt vidare in i stationsbyggnaden. Och den där känslan inträder. När ryggraden liksom känner igen en plats snarare än ögonen och hjärnan. Ni vet, man kan inte säga, ja, den här byggnaden känner jag ingen, jag minns färgen på taket och de blyinfattade fönstren. Utan man känner mer, via en inre kroppslig reaktion att det är bekant, platsen landar någonstans inom en och river upp en känsla?

Sedan går vi mot hotellet, som ligger lite för långt bort för att det ska kännas bekvämt i den 30-gradiga värmen. Men jag har bokat med plånboken förstås. Som man måste göra när man är ute i över 3 veckor. Kastar in väskorna och ruttar vägen in mot stan.

– Helt sjukt, säger jag. Men det här skulle kunna vara vilken jäkla stad som helst i världen. Jag känner inte igen ett skit.

Till mitt försvar är vi ju inte i mina hoods heller. Inte nära universitetet eller min bostad. Fast, säger jag till Christofer, här någonstans fanns det på min tid ett gathörn. Där man kunde gena i hörnet med cykeln över en gräsplätt. Det gjorde vi också förstås, varje gång vi cyklade här. Och varje dag, alla tider på dygnet, stod det en man där i hörnet och skrek åt oss, åt alla som konstant genade i kurvan.
– Man får inte cykla på gräset! Skrek mannen dag efter dag till alla som passerade.

– Och det personifierade så länge tysken för mig, säger jag. För såna var de. Ordnung muß sein, liksom. Men nu känns ju tyskarna mer avslappnade. Lugna och fina.

Stan och slottet

Men plötsligt bränner det till. Vi kommer in till centrum och Karlsplatz. Med sin pyramid och sitt varuhus Karstadt. Det minns man ju. Studiemedlet från CSN fick man ta ut i kontanter på en bank i ena änden av torget, hela terminsbeloppet på en gång, och sedan promenera med alla pengarna i kontanter i fickan rakt över torget till nästa bank, Sparkasse där man fick ett studentkonto gratis utan avgifter. Där satte man sedan in pengarna igen.

På andra sidan torget ligger slottet. Karlsruhe slott jämnades, precis som precis hela resten av Karlsruhe, med marken under andra världskriget. Slottet byggdes dock upp igen i ursprungligt skick och slottsparken är stadens lunga och rekreationsområde. Detta är förstås ett område jag fortfarande känner igen. Här var man ofta när det var bra väder.

Universitetet

Sedan, via en av grindarna i slottsparkens östra kant, går vi in på universitetsområdet.
Allt är sig likt, jag känner igen arkitekturen, typen av hus. Men inget specifikt hus, vi hade nog föreläsningarna väldigt utspridda? Ständigt nya byggnader och salar.

Christofer försöker läsa på skyltar och leda mig rätt, men jag går som i trans. Fötterna vet vart de ska. Mycket riktigt, plötsligt står vi framför Mensan. Skolmatsalen alltså. Här åt man lunch för 15 kr ungefär. Löpande band och barska mattanter som slevade upp mat direkt på stålbrickor med utgröpningar för maten.

Sedan åt man i en gigantisk sal.

Inredningen är identisk. Varför ändra ett vinnande koncept liksom? Ingen sträng mattant däremot, hittar jag, utan en pytteliten kvinna, med ursprung från något annat land.

– Får jag se mig omkring? Frågar jag. Jag pluggade här för 30 år sedan.

Jodå det ska gå bra, säger kvinnan. Hejdar mig sedan och frågar:

– 30 år? Sa du 30 år? Det är tydligt att hon vill berätta om detta för kollegorna sedan.

Bostaden

Nu rör vi oss mot min bostad på Gerwigstraße 4. Allt är sig likt, fast kvarteret känns trevligare. Mer folk i rörelse, fler butiker och till och med restauranger.

Här bodde jag i ett rum i en delad lägenhet på fjärde våningen utan hiss. Rummet värmdes upp med en oljepanna. Oljan hämtade man med en kanna från källaren. Varje morgon när man vaknade hade oljan brunnit ut och rummet var iskallt.

Vogelbräu

Nu när vi kollat in all nostalgi vill vi ju äta. Googlar ställen med uteservering i det fina vädret och allt. Och då visar det sig ju att det lokala mikrobryggeriet Vogelbräu finns kvar. Dit vi ibland gick även på min tid. Samma ställe, samma öl. Och en Biergarten på innergården. Billigt är det att äta också, i en stad som inte är ett turistmål alls.

Den Karlsruhiska folksjälen är sig lik

Nöjda med eftermiddagen promenerar vi tillbaka mot hotellet. På en bred gångbana vid sidan av en större väg. Systemkameror på magen och Google Maps i händerna. Uppenbara turister. Då susar ett par i vår ålder förbi på cykel. Obehagligt nära, så där så att man hoppar till och blir lite rädd. Samtidigt skriker mannen ilsket till oss.

– Es ist ein Radweg! Det är en cykelväg!

Och där och då sluter sig cirkeln. 30 år senare och Karlsruhe-borna har ju inte använt tiden till chilla och lugna ner sig. Alls. De verkar ha laddat i 30 år för min återkomst.

Där och då mumlar jag till Christofer det jag velat säga i 30 år nu:

– Förbannade tyska idioter!