Königssee – den turkosa sjön jag drömt om så länge

Hettan har legat som en tung filt över oss genom hela resan sedan vi lämnade Sverige. 30 grader i Italien. När vi korsar Alperna norrut och når Rosenheim i sydligaste Tyskland ligger den kvar utanför tågfönstret. Vi pustar i värmen när vi promenerar de 10 minutrarna till vårt hotell. Ännu klockan 22 på kvällen flämtar vi i hettan på det lokala bryggeriets Biergarten.

Nästa dag har vi bara en kortare sträcka att ta oss ända fram till vårt slutmål, Königssee i Berchtesgaden. På pappret kort, men det ska visa sig att resan kräver flera byten. Och nu ser vi på väderappen att ett omslag i vädret är på gång. Moln och regn ska komma in under eftermiddagen.

Vi startar dagen relativt tidigt. Står redo till 9:35-tåget. Men försening uppstår och vi missar vårt byte. Får vänta 45 minuter på någon okänd perrong. Först 13:00 är vi framme i Königssee. Hotellet ligger perfekt på krypavstånd från busshållplatsen, men ingen personal är på plats. Vi chansar och dumpar våra väskor i foajén. Har inte tid med något annat! Det funkar säkert, det brukar saker och ting göra.

Fort, utan lunch, ner till sjön och kajen. För det vi drömt om och absolut vill hinna med idag innan väderomslaget är en båttur på Königssee. Snitslad bana med souvenirbutiker och crepsstånd. Stora parkeringar.

Vi köper en biljett i luckan av en påtagligt irriterad och turisttrött äldre herre, som bemöter min entusiastiska tyska med en rad spydigheter.
– Redan? Säsongen har ju knappt börjat, vill jag säga. Hur ska du då bete dig i september?

Brygga 2 blir vi instruerade till. Ingen kö, perfekt. Biljetter klipps och vi släpps ombord. Men båten är ju i det närmaste full. Bara platser i mitten, utan fönsterkontakt finns. Jag går tillbaka till personalen.
– Båten är full, vi väntar på nästa, säger vi.
– Inte, säger de, det finns plats där och där! Alla kan ju inte sitta så att de ser! Fnyser man förnärmat.

Men varför ska jag betala 250 kronor för en scenic båttur om jag måste sitta på en plats där jag inte kommer att se något? För vem skull åker jag då liksom? Som straff får vi gå ut och runt och hamna sist i den kö som nu bildats. Men jag ser inte att de försöker tvinga ombord någon annan efter oss? Så kanske inser de också att ingen vill sitta så?

Vi stiger på nästa båt i stället. Får fönsterplatser och åker iväg. Sjön är verkligen vacker. Guidning sker på både tyska och engelska. Vid en lodrätt bergvägg stannar båten och vår guide tar fram en trumpet. Här är nämligen ekot osedvanligt bra och hand trumpetspelande studsar mellan bergsväggarna. Kineserna på båten applåderar entusiastiskt. Efteråt följer en dricks-insamling i hatten.

Så är vi framme vid huvudattraktionen. Kyrkan St. Bartholomä invid sjön. Den man ser på alla bilder från Königssee. Nu väntar en överraskning. För nu måste man stiga av båten, gå runt huset och sedan ställa sig i en jättelång kö för att återvända.
Nu har det börjat blåsa upp och vi ser hur mörka moln sveper in söderifrån över himlen. Vi köar och får så småningom kliva på en ny båt, just som regndropparna faller tunga ner i sjön.

Vi hann, vi borde vara nöjda och glada. Men turistfälleklockorna ekar tyvärr alltför högt i våra huvuden. Ytterligare en plats som redan få nog, som fått för mycket? Som vi snarare borde ha undvikit i stället för att ge av vår tid. Men hur ska man veta?

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.