I september besökte vi för första gången området runt Tännäs i Härjedalen. Här finns de enda vilda individerna av Myskoxe i Sverige. Detta visste vi innan, men inte så mycket mer om detta exotiska och märkliga djur.
”Kan man se myskoxarna? Undrade vi lagom entusiastiskt vid ankomst till Fjällnäs. ”Vet man var de befinner sig?”
Men myskoxarna ska ju inte störas av turister förstås, de 10 individer som finns kvar får inte stressas eller skingras eftersom det minskar deras chanser att överleva. Det är faktiskt förbjudet att gå närmare än 100 meter. I Norge är gränsen 200 meter och delvis också för människans säkerhet, eftersom myskoxen kan vara farlig och två personer har dödats av myskoxar i Norge, senast på 60-talet.
Myskoxens historia
Myskoxen är det sista överlevande stora istidsdjuret på vår planet och utvecklades på stäpperna i Centralasien, en gång i tiden. Fossilfynd pekar på att myskoxen levde naturligt i Skandinavien efter senaste istiden. Men ett varmare klimat gjorde att den trängdes ut norrut.
Sedan dess (och nu pratar vi alltså om flera tusen år före Kristus) har den bara förekommit vilt och naturligt i norra Nordamerika.
Under 1900-talet har dock flera försök att plantera in myskoxen i andra delar av världens gjorts. Försöken har lyckats i Sibirien och Norge och misslyckats på Svalbard, Island och i Lappland.
Myskoxen i Sverige
1972 vandrade 5 individer av den norska inplanterade stammen över gränsen till Sverige och bosatte sig vid sjön Rogern i närheten av Tänndalen i Härjedalen. Som mest växte flocken till 34 individer, men är nu nere i 10. Mycket av problemen med att föröka sig och få kalvarna att överleva tros bero på inavel. Flera försök med att dels plantera ur djurparksdjur i flocken och dels tillfälligt ta in honor till djurparken för att befruktas av andra tjurar har gjorts och detta har delvis gett resultat.
Om myskoxen
Myskoxen är närmast släkt med geten och fåret, och alltså inte oxen, som namnet indikerar. Den är en robust skapelse med ca 1,4 meter i mankhöjd och en vikt av 200 kg. Djuret är anpassat för ett arktiskt klimat och vill helswt inte ha mer än 10 grader på sommaren. På vintern klarar den -50 grader.
Mysk då? Jo den kommer av att hanen under brunsten utsöndrar ett starkt doftande sekret från ögonkörtlarna. Fast just mysk, luktar det enligt uppgift inte, så båda komponenterna i namnet, mysk-oxe, visar sig alltså vara felaktiga.
Djuret lever i ca 20 år och dör ofta av näringsbrist eller av att reserverna i form av underhudsfett inte räcker till under den långa vintern.
Myskoxen lever i mindre flockar, är mycket sociala och gör det mesta tillsammans. Honan föder en kalv i maj varje år, som hon diar i hela 15 månader.
Så om man ändå vill se myskoxar då?
Ja om man vandrar i just detta området, Tänndalen-Rogern, bör man ändå ta med kikare. Om man oförhappandes skulle springa på den. Så kan man iaktta utan att gå närmare än de lagstadgade 100 metrarna.
Annars är det bästa sättet att få närkontakt med dessa supercoola istidsdjur att besöka dem i en djurpark. Vi träffar några stenlugna helt ostressade individer på Järvzoo i somras. Och kunde konstatera att dessa djur förmodligen inte ens visste att de var bakom lås och bom. Verkade ha noll behov att utforska gränserna på sitt hägn.
Myskoxecentrum i Tännäs
Sedan har vi läst oss till att det finns ett Myskoxecentrum i Tännäs. Här håller man myskoxar i hägn. Dels för att bevara mångfalden i arten och dels för att turister, som oss, ska få sitt myskoxebegär stillat utan att jaga runt efter de vilja djuren på fjället.
Här hålls dagligen guidade turer där man får kolla in djuren på nära håll och lära sig mer om arten.
Detta missade vi alltså under vårt besök i Tänndalen, men nu följer vi dels deras extremt charmiga Instagram-konto för dagliga myskoxe-uppdateringar och sedan är vi helt inställda på att komma tillbaka till Tännäs och avlägga ett personligt besök.
Myskoxen känns verkligen som ett helt underbart djur som vi är glada att vi fått tillfälle att lära oss lite mer om.
Brutus i Svenstavik
Vi träffade alltså inte på några myskoxar i Tänndalen och lika bra var väl kanske det, de behöver som sagt få vara i fred. Men under vår vistelse fick vi höra om att en tjur under slutet av sommaren vandrat iväg ända till Svenstavik i Jämtland, en sträcka på 15 mil. Brutus, som tjuren heter var förstås på jakt efter en ny trevlig hona att bekanta sig med, inte visste väl han att hans egen flock var den enda i hela Sverige! När vi körde hem över Flatruet, åkte vi via småvägar genom skogen just till denna ort. Fantiserade förstås om att Brutus plötsligt skulle komma utklivandes ut skogen. Men nej, det gjorde han förstås inte, men många innevånare i Svenstavik har sett honom. Se klipp från SVT här.
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och på Instagram.
Jag minns myskoxen Nils, som plötsligt stod och betade på ängen intill radhuset jag växte upp. Alla gick dit och tittade. Jag var väl bara fem år då, men jag minns det i alla fall.
http://www.myskoxe.se/myskoxen-i-harjedalen/nils/
Åh Nils! <3 Verkar vara samma skrot och korn som Brutus.
Vilken upplevelse att ha fått träffa honom!
Visst är de häftiga de här urtidsdjuren! I augusti 2018 besökte vi myskoxcentrum i Tännäs och fick då bl a se Härje en enorm hanne! Tänk att få en skymt av dem utanför hägnen….
Ja vi har blivit lite ”sålda” på dem nu och vill som sagt gärna besöka Myskoxecentret. 🙂
Helt osannolika djur.
Bor man i södra Sverige kan man se en liten familj i Skånes djurpark.
Vill man se dem i det vilda är det grannlandet i väster som gäller. En guidad tur i Dovrefjell ger nästan garanterat en ”viewing”.
Ja men verkligen. Så läckra, särskilt om man vet dess historia. Bra tips om Norge. En guidad tur säkerställer ju också att mötet sker på djurens villkor.
Sååå coola och fina ju! 🙂
Så osannolika liksom, att de ens finns. Kan rekommendera det där Instagram-kontot om man vill ha sin dagliga dos av urtidscharm.
Jag tillhör de lyckligt lottade. Mötte en myskoxe i fjäölbjörksregionen på väg upp mot Anåfjället. Det var på min födelsedag 6 sept 2016 då jag kom löpande. Det var nog inte mer än 15 m då jag såg denne och trodde det var en förrymd häst. När den löpte iväg i motsatt riktning såg jag hornen. Då förstod jag. Blev stående skärrad men även lycklig efter denna upplevelse.
/Veronika med ursprung i Funäs
Åh vilken underbar upplevelse! 😍