November har bara börjat. Men som en dystopi! Var ska vi börja?
Tekniskt strul
Okej vi börjar väl med det minsta ändå. Bloggen. Bloggen gick ner i lördags kväll. En röd lördags dessutom. Vi befann oss ute i stugan och skulle just äta middag, och tänkte att den kommer upp på en stund igen. Det är väl inte mer med det. Det gjorde den inte, utan när vi kollade några timmar senare var den fortfarande nere.
– Kollar du om det går att skicka in någon felrapport? frågade jag Christofer. Och det kunde han. Passade samtligt på att ”rätta några småsaker”, men det sa han inte till mig.
Nästa morgon var bloggen fortfarande nere. Inte så konstigt för webbhotellet var bemannade först från 11. Vi kände lugnet, men hängde på låset till supporten.
– Jo jag ändrade php´n, sa Christofer. Och dns:en. De såg fel ut.
Supportkillen hittade felet, fixade det och sa att ”ändrade du dns:en så kan det ta upp till 48 timmar innan internet hittar bloggen igen”. Det var ju inget lysande besked.
Söndagen går, måndagen likaså. Inget händer. Christofer får längre och längre blickar av mig. Ringer supporten igen måndag sen eftermiddag.
– Jo, säger nästa kille, om du ändrar php:n så måste du ju ändra http-acess-filen också. Så fix und färtig. Sidan uppe.
– Ska vi komma överens om att du inte fixa ”några småsaker” någon mer gång utan att fråga mig innan? Säger jag till Christofer. Men en mycket mild ton. Så har jag möjlighet att säga, nej vi låter supporten fixa allt i morgon istället. Om jag vill. Och vill jag inte det, så får jag skylla mig själv?
Vi är rörande överens.
Kuling, hård storm och nästan orkan i byarna
Så. Det var det lilla dramat.
Sedan har vi fått se vårt Järnäsklubb i ett helt annat sinnesmod än vad vi är vana vid. Vi som bara varit där på somrarna förut. I går, måndag, blåste det upp till halv storm. Och i byarna så mycket som svår storm på gränsen till orkan nästan.
Strömmen gick, och när jag försökte gå de 30 metrarna ner till komposten blåste hälften av matavfallet bort i vinden och jag kom knappt framåt i stegen. Våra naturliga pirar in till vår stilla lilla vik, var helt borta under vågorna och vattnet gick rakt in mot land och svämmande över vår strandkant längre upp än vi någonsin sett hända förut. Vi åkte hem vid 10 på förmiddagen eftersom vi är utan vatten och wi-fi när strömmen går. En granne hörde sedan av sig och berättade att ett 10-tal träd blåst omkull efter att vi åkt och stormen tilltagit ytterligare i styrka. Dock verkar det som att inget hus kommit till skada.
Nu är vi inne i Umeå och vindstyrkan är ”bara” 15 meter/sekund, men regnet har gjort att flera gator i stan är översvämmade, bland annat den gata jag själv bodde på tidigare, bara några hundra meter från mitt nuvarande hus. E12:an, dvs Europavägen som går mot Lycksele, Storuman och vidare genom fjällvärlden till Norge och som vi för några veckor sedan utnämnde till en av Norrlands vackraste vägar, är avstängd.
Och så den där Coronan…
Sa jag dystopi?
På bara någon vecka har corona-pandemin gått från halvdyster vardagslunk med avståndsmarkeringar på Coop som sitt främsta förtecken, till något som igen börjar likna en krigszon.
Man har ju hela tiden frågat sig, kommer detta virus att följa influensasäsongen? Och oj så det gjorde. Men bara det att nu har vi hela vintern framför oss. November till april eller maj, dvs minst 6 högintensiva måndader kvar. Förra gången var det ändå på vårkanten och vi gick mot fuktigare och varmare luft hela tiden. Det vill säga mot omvärldsförhållanden som dämpar virus. Nu är förhållandet det motsatta.
Men också. Vårt eget fel. Förstås. Eller faktiskt inte mitt, kan jag något självgod säga. För om det är något som jag ägnat mig åt det här halvåret är det att hålla avstånd, tvätta händer och allt det där. Precis allt roligt känns det som att jag har ställt in och avstått. Jag som brukade ha en väska på gång hemma ständigt förr. Var det inte utlandsresor, så var det jobbresor i Sverige eller resor till Gävle, Stockholm, eller övriga Sverige för att hälsa på folk, gå på ett event eller nåt. Alltid något roligt på gång, alltid på väg någonstans.
Och nu sedan ett halvår tillbaka, några vandringsresor och roadtrips i absolut glesbygd i Sverige bara.
Men man har ju lagt märke till förändringen nu i höst runt omkring. Plötsligt börjar folk arrangera fester, gå på fester. Folkhälsomyndighetens ”hålla avstånd” har omtolkats till ”det är lugnt, vi är färre än 50 på festen” typ. Eller ”Jag tror att jag har haft det redan”. Världens bästa ursäkt för att gå tillbaka till sin gamla livsstil.
Så det känns inte direkt som någon chock att Sverige är där Sverige är nu. Och det tragiska är att det förmodligen inte är de mest oförsiktiga som sedan hamnar på IVA. Utan kanske de som verkligen försökt skydda både sig själva och andra.
Själva fortsätter vi väl att hålla ut och hålla i ett tag till. Genom den här stormen också.
Här i Finland var det också duktigt stormigt igår. Men mindre skador än vid stormen i september tack och lov.
Vad skönt att det inte blev det värsta.
Ja vi måste försök hålla ut. Det är så tungt detta. Själv försöker jag vara tacksam att jag ännu inte drabbats, det går sådär Vi har iaf inga översvämningar här
Ja hålla ut och försöka vara tacksam att man inte drabbats hårdare, det är det som gäller.
Oj! Så mycket på en gång! Ja, bloggen var verkligen det minsta problemet sett i det sammanhanget. Hoppas att det inte blivit alldeles för många översvämningsskador i och runt Umeå. Och så den här jäkla pandemin ovanpå det.
Och terrorattentat i Frankrike och Österrike.
Fattas bara att de väljer den där orangea galningen på fyra år till ”over there” så är Armaggedon verkligen här…
Jag tänkte just det när jag skrev, att du har jag inte ens nämnt Trump, Halshuggningar och jordbävningar.
Det är nog en och annan källare som är vattenfylld i Umeå idag. Jag oroar mig särskilt för mitt gamla hus, som ha ändå har lite känslor för.
Hoppsan! Tyckte väl att det blåste men SÅ mycket var vi inte ens i närheten av i Östersund, som ändå är riktigt blåshål. Kul att vi dessutom bloggat på samma tema idag fast med lite olika syn. 😛
Ah, nu har jag läst. November väcker känslor helt klart. En helt vanlig hederlig november kan jag längta till och avundas just nu.
Oj vilket BUSVÄDER igår.
Förstår ännu värre i Järnäs Klubb.
Känns som vi går en tung höst/’vinter till mötes.
Fler regioner får restriktioner, om det nu hjälper ( efterföljs).
Som jag kanske tidigare nämnt har vi inte lämnat Västerbotten sedan sent i februari.
Känns som jag redan följer de flesta restriktionerna som en del regioner nu fått.
De kan förstås bli aktuella framöver även här hos oss ( mycket troligt)
Hålla ut MÅSTE vi.
Det känns som att de skärpta reglerna kommer hit snart ja. Bara att ställa in sig. Vi håller ut!
Vilken översvämning!!! Här har det gungat i husbåten 😉
Ja jag har aldrig sett något liknande. Och så nära mitt hus också!