Sjön Bin el Ouidane ligger där hela vår vecka i Atlasbergen. Som en blå juvel i allt det vårgröna. Ständigt i blickfånget under våra vandringar och strövtåg. Så bländande vacker. Just också för att man vet att det är förgängligt. Successivt under resten av året kommer sjön att krympa ihop igen. Förtvina. Dess gröna omgivningar kommer att brännas bruna av solen.
Men just nu är den in its prime. Sitt bästa på 20 år säger man. Vetskapen gör att skönheten nästan gör ont att titta på. Men allt är dömt att ha ett slut. Allt levande ska dö och alla årstider ska bytas till en annan.
Torsdagen, vår näst sista dag i Atlasbergen är det dags för matlagningskurs. En populär och återkommande programpunkt. Hela gruppen ska både laga tagine och baka bröd, msemen, tillsammans hela dagen.
Men sjön lockar, pockar och drar. Vissa känner lockelsen. Andra inte. Plötsligt bildas en utbrytargrupp. Micke och Christofer ska ju inte alls baka. De ska ut med 4-hjulsdrift på äventyr.
Får bråttom, packar systemkameror efter frukost. Muntert med ny energi. En heldag runt sjön! För att fånga allt det där blåa och gröna. Medan tid är.
Det blir en dag fylld av fotosnack, vallmo, vägar som abrupt tar slut i en ofärdig bro. Men också research inför nya, kommande, eventuella, framtida utflykter för Atlas Togethers gäster, reflektioner över livet, mitt i livet. Och en driftig sköldpadda som förstås måste räddas bort, långt bort från vägens brus.
De kommer hem lagom till teet. Rufsiga, glada. Fyllda av bilder, i så väl minneskort som hjärtan. Det blev en dag att minnas vid sjön.
De fångade sjön, just den dagen när den var som allra vackrast.
Läs också: Matlagningskurs i Atlasbergen – Tagine, brödbak och en picknick vid forsen
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
