Vi gör många typer av vandringar. De flesta i naturen, eller rent vildmarken, utan bebyggelse i närheten. Men då och då kan det hända att vi väljer en tur som går i mer bebyggda trakter. I sommarstuge- eller villaområden längs kusten till exempel. Alltid längs anlagda och markerade leder och alltid med aktsamhet så man inte hamnar på någons tomt av misstag.
Men denna typ av vandring ger oss faktiskt mer och mer en dålig bismak. För de slutar alldeles för ofta i någon form av mindre trevlig interaktion. Någon som anser att vi inte har rätt att vistas där och vill köra iväg oss.
Några exempel:
Privat väg
I Skatan i Medelpad finns till och med laminerade vandringskartor vid den till obemannade informationskuren för besökare. Så ivrig är man att tillfälliga besökare ska se sig omkring och upptäcka området.
Vi tar en karta och ger oss iväg. Följer stigar och grusvägar. Så plötslig blir vi lite osäkra på vägen. Stannar upp och kikar på den vackra utsikten över havet. Då hör vi en skarp kvinnoröst:
– Söker ni någon?
– Nej vi vandrar leden, säger vi och viftar glatt med den laminerade kartan.
– Det här är privat mark! Leden går där borta, bakom mina blomkrukor!
Vi tittar oss omkring. Vi står på en grusväg som fortsätter ner för slänten mot fler sommarstugor. Måhända kan detta vara en privat väg, men absolut ingen tomt. Och en privat väg har vi lika stor rätt som ägaren att vandra på. Men vi säger förstås inget och går iväg.
En bit längre bort ser vi en vik och en brygga. Längre bort några sommarstugor. Det ser mysigt ut och vi tänker tanken att gå ner och sätta oss på bryggan en stund. Men en skylt vid vägen ner förkunnar ”Privat mark, tillträde förbjudet”. Igen, detta är inte tomtmark och inte någon form av affärsverksamhet som kräver avspärrningar, eller någon fara för allmänheten. En skylt som bör vara uppsatt på eget bevåg av de boende, utan tillstånd av kommunen alltså, men vi har förstås ändå ingen lust att gå ner där nu, när de boende i viken så tydligt visat att vi inte är önskade. Ett par sitter dessutom mot en husvägg och stirrar fientlig på oss.
Fotografera i bebyggd miljö
Vid kusten i Gävle gick vi Norrlandets kustled för några år sedan. Vi fotade förstås omgivningarna, även hus, men på behörigt avstånd och väl utanför tomtgränser, samt utan att få med människor på tomterna eller inne i husen. Detta är helt och hållet inom lagen.
Ändå kom det ut en man från ett hus, som vi fotograferat på långt avstånd, mer en översikts bild och skrek och ryade om att den bilden på hans hus skulle raderas. En åsikt som han inte har något stöd för i lagen. Men förstås säger man bara ”absolut, det gör vi” och går därifrån.
Bryggor
Jag läser också på Lysekils kommuns Facebook-sida följande:
Marken i våra kustsamhällen är till för alla, så som det var när de byggdes upp för mer än hundra år sedan. Man ägde inte marken utanför sitt hus utan det var fritt att röra sig i samhället. Fritt att kila ner till bryggan alldeles intill husknutarna. Detta gäller särskilt Fiskebäckskil, Grundsund och på Stora och Lilla Kornö.
I dessa samhällen är det inte tillåtet att spärra av och privatisera trappor och stigar eller bryggor. Våra kulturmiljöer är unika. Vi vill bevara dem för framtiden och det gäller även möjligheten att röra sig fritt mellan husen.
Med massor av efterföljande kommentarer om där folk berättar om hur be blivit bortkörda från bryggor, trots att bryggor ingår i allemansrätten. Samt om otaliga ”privat mark – tillträde förbjudet-skyltar” där allemansrätt råder.
Strandskyddets och allemansrättens utveckling
Sammanfattningsvis känns allt detta oroväckande för strandskyddet och allemansrätten på lång sikt. Som priserna på havs- och sjönära fastigheter har stigit de senaste decennierna, är det bara en liten del av befolkningen som har råd att köpa i dessa området. Det är superviktigt att vi bevarar rätten och möjligheten för alla att kunna komma ner till vattnet och njuta.
Varför har det då blivit så här? Kan det vara misstänksamhet och rädsla? Okunskap? En allmän trend i samhällsklimatet med egoism och en känsla av att vara förmer? Eller är markägarna i själv verket uppgivna och bittra efter att alltför många besökare så att säga övertrasserat sina rättigheter genom att gå på tomtmark, skräpa ner, väsnas etc?
Vi har själva en sommarstuga vid havet och blir glada de gånger vi ser att okända personer är och vandrar i och tillgodogör sig havsmiljön omkring vår tomt. Och skulle någon förirra sig in på vårt tomt vore väl den sista tanken att rytande köra bort dem. Kanske fråga om de ville ha ett glas vatten istället?
Generositeten längs St Olavsleden
Vilket får mig att tänka på den där dagen när jag vandrade en etapp av St Olavsleden. Och de boende längs vägen stannade oss och pratade, bjöd in oss i trädgården och via skyltar uppmanade oss att fylla på vatten från deras utomhuskranar.
Vilken skillnad i mentalitet ändå. Vad kan det tänkas bero på? Fiskeläget Skatan och byarna öster om Borgsjö, längs St Olavsleden, ligger till och med i samma landskap, Medelpad. Det ena kust- och sommarstugesamhälle. Det andra glesbygd och landsbygd.
Vad tänker du som läser?
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Vilket synnerligen angeläget inlägg!! Tack!
Ja det behövs kunskap i ämnet. 👍
Jag bor på Åland och har länge reagerat på samma fenomen här. Allt oftare kommer det upp skyltar med ”privat” och folk lägger upp bommar över privata vägar. Delvis kan det säkert förklaras med ökad brottslighet och folk som inte kan bete sig, sådana som kastar sopor och annat. Oavsett tycker jag att det är en så tråkig utveckling. Vad hände med att dela med sig? Blir bekymrad av att läsa att det går åt samma håll i Sverige.
Har ständigt återkommande diskussioner med en närstående som, fast han annars är en generös människa, anser det vara väldigt ohyfsat av folk att gå förbi deras sommarstuga på VÄGEN PÅ BAKSIDAN I SKOGEN! Anledningen; vägen finns inte utmärkt på Lantmäteriverkets kartor och därför har ingen människa rätt att använda den(?). Kommer aldrig förstå resonemanget….
Ja tråkig utveckling. Min erfarenhet är att de allra flesta människor är ärliga och sköter sig generellt här i livet.
Men många blir misstänksamma och rädda och fokuserar på det andra fåtalet.
Vi har tex grannar som alltid har sett och hört om ”misstänkta”, skumma personer i omgivningarna.
Medan vi bara ser vanligt hederligt folk i samma omgivningar. 🤔
Ja, sommarstugegrannen har konstant tjuvar i skåpbilar som kör runt nattetid på jakt efter hens YTTERST värdefulla pinaler (hmm) och ser behov av kameraövervakning och otäcka skyltar med Keep out! samt en skalle från ett stackars rådjur…Själv har jag inte sett en själ förutom någon gubbe på mtb, en snäll tjej på islandshäst och några tyskar med taktält som förirrat sig ut i den värmländska skogen. Tror de juridiska kunskaperna är vacklande, samt en reell ökning av brottsligheten men också en allmän själviskhet som finns lite överallt (tyvärr).
Det där är en modern myt att brottsligheten ökar. Istället minskar faktiskt nästa alls brott utom dödsskjutningar.
Villainbrotten har tex nästan halverats sedan 2017 enligt Brå.
Men folk tror att brotten ökar. Och är rädda och misstänksamma.
Synnerligen informativt och tyvärr aktuellt inlägg. Jag tror vi måste beskydda vår rätt och inte bara vända kinden till. Ibland måste man ta diskussionen ochhävda sin rätt.
Ja man kanske måste göra det.
Trist att läsa om Kustleden men desto roligare att läsa om generositeten längs Sankt Olavsleden
Detta var inte själva Kustleden utan en slinga i själva Skatan-området. Men ja, mycket trist. Tur att det finns andra trevliga och generösa människor kvar.