116-dagars Jorden-runt-kryssning
Det slår mig plötsligt när jag sitter där djupt böjd över söndags-DN. Nu, precis som då för 5 år sedan när det begav sig och jag var pappers-prenumerant och allt, finns de där.
Annonserna för de där jorden runt kryssningarna. Start i Europa eller USA. 112 nätter, från 108.880 kr. För billigaste hytten. Eller från 166.430 kr för en balkonghytt. Kartor i annonsen, som ofta är helsides. Man kan följa rutten med fingret: Italien – Frankrike – Spanien – Marocko – Teneriffa – Brasilien – Argentina, Uruguay – Chile – Franska Polynesien – Nya Zeeland – Australien – Indonesien – Singapore – Malaysia – Thailand – Sri Lanka – Indien – Förenade Arabemiraten – Oman – Jordanien – Grekland – Italien. Och drömma sig bort.
Det är då jag inser hur det är.
Den här resan vill jag bara göra i fantasin. Inte i verkligheten. I verkligheten skulle jag bli sjuk less på hela skeppet på 116 dagar. Sjukt less på maten!
Och rastlös. Jag skulle tycka att det var slöseri att åka så långt, men ändå se så lite av varje ställe. Inga möten (mer än med alltför rika amerikanska medturister då), inga oförutsedda händelser. Inga scams, inga vägglöss i väskan, inga försenade flyg, inga poliser att muta, ingen magsjuka. Som ett flytande casino från Macau liksom.
Tänk att ha varit i Söderhavet, Nya Zeeland och Australien och bara legat i en stor hamn i något dygn. Vilket slöseri! Jag hade velat se mer förstås.
Nordkorea
En plats olik alla andra på jorden. En unik kultur, dessutom (förhoppningsvis) på utdöende. Inte många utländska turister har varit hit, det vore helt grymt att få åka ju, och se hur det egentligen är. Något man aldrig glömmer.
Men ändå. Det blir en resa in i fulheten och smaklösheten. Så okysst som på en resa i Nordkorea har min kamera nog aldrig varit. Dåligt mat, kanske för liten mängd också? Oändligt långa dagar med tråkigt intetsägande program med allt som Nordkorea vill visa upp. Och inget av det jag vill se! Om man inte ser hysteriskt intresserad och imponerad ut hela tiden arresteras man väl som misstänkt motståndare till regimen?
Arresteras förresten. På hotellrummet, där det givetvis inte finns någon wi-fi, får man väl helt enkelt ligga tyst och stirra i taket. För någon bok har man ju inte vågat, eller fått, ta med. Och att prata är förmodligen förenat med dödsstraff. Rummet är självklart buggat och om min lite för skarpa tunga skulle råka slinta bara för någon sekund så vet man vad som väntar.
Nej, Nordkorea får kanske förbli en fantasi ändå?
Antarktis
I drömmen ett unikt och fantastiskt landskap, pingviner, upplevelser för livet. I verkligheten 2 veckors konstant sjösjuka. Har man ju hört. Och konstant djupfrysta, vita fingrar och tår lika länge, för den som nu en gång har Raynauds syndrom.
Rymden
Den ultimata resedrömmen. Tänk att sitta där uppe i någon farkost och titta ner på jorden. Men det är då jag kommer att tänka på George Cloney alias Matt Kowalski i Gravity. Apollo 13, the Marsian. Och så vidare.
Jag gillar ju att tänka på mig själv som modig. Men bara tanken på att något skulle bli fel och att jag skulle segla iväg där tyngdlös ut i mörkret utan möjlighet att komma hem till lilla mamma jorden igen, gör mig faktiskt mer än vettskrämd. Det blir inget rymden. Mer än i drömmarnas värld.
Everest Base Camp (och andra sjukt höga platser)
Jag älskar ju berg. Och vandring och äventyr. Jag drömmer så mycket om en riktigt maffig och hög bestigning. Har läst Göran Kropps bok och Tunn luft. Det ska vara utmaning och äventyr. Lite umbäranden liksom. Det vill säga ända tills jag minns. Hur det var på 6000 meter över havet. Hur umbärandena där kändes. Hur höjdsjukan kändes när man kräktes igen och igen. Hallucinationerna, dåsigheten, desorienteringen och synförändringarna. Den oändliga tröttheten.
Nej, jag går definitivt inte upp igen. Men fortsätter att då och då drömma.
Läs mer: Vår bucket list hittar du här och våra favoritländer här.
Drömmer du också om resor som du (nog) egentligen inte vill realisera? Glöm inte att gilla oss på Facebook och Instagram.
Vilken kul vinkel! Jag har mest resor jag gärna vill göra men de ligger väldigt långt bort i tiden för att kunna realiseras pga jobb och familj med barn som bor hemma!
Ja det är ju de resorna som man normalt fokuserar på. De man vill göra. 🙂
Insåg när vi kollade på en eventuell resa till Bhutan att, nej jag vill ju faktiskt inte upp på över 4500 meter igen, t.ex.
Oj, vill nog göra de flesta resorna på den där listan ändå! 🙂 Fast rymden? Nja. Skulle känna mig dödsdömd varenda sekund.
Ja men go for it! 🙂 Vi får se om jag ändå gör någon av dem. Men inte rymden och inte kryssningen i såfall. Nordkorea har jag lovat min dotter att inte åka till, dessutom.
Alltså jag har verkligen alltid nojjat mig över båtkryssningar så det skulle aldrig bli något. Man vet ju aldrig, men nej, det lockar verkligen inte. Rymden – nej, jag är för rädd. Lika så NordKorea går Fetbort. Kalla platser, aldrig. Nå nej, inget på din lista skulle jag hellre välja.
Hehe, vi tänker ganska lika då. 🙂
Även om jag gillar tanken på kryssningen så passar jag nog. Fast allt annat står ju skithögt upp på listan över drömresor. Inklusive Nordkorea. Base Camp och rymdresa, alltså hur jävla häftigt vore inte det? 🙂
Ja med det är rätt, go all in! Du som är ung, höll jag på att säga. 🙂
Vaddå ”höll jag på att säga”? 😛
Ah vi säger väl så, då. Några år yngre än mig är du i alla fall. 🙂
Jag har ofta drömt om en så’n där Jorden-runt-kryssning, det skulle vara fantastiskt. MEN!! Ser man sedan på foton så förstår jag snart att jag inte skulle passa in med mina ‘alldagliga’ kläder och ‘bonnaktiga’ beteende. Man skall tydligen vara klädd i kostym och evening-dresses och blankpolerade skor och så vidare för att passa in. 😉
Tror nog de flesta passar in på kryssning. Ingen fara. 🙂
Haha! Rolig beskrivning om när verkligheten möter resebranschens reklamskepp! Resa i fantasin är ju också billigt och energisparande..😁😁
JA mycket billigare. Och man slipper resebesvikelser. 🙂
Rolig vinkling 🙂
Håller med om mycket – Jorden-runt-kryssning, Nordkorea och rymden står definitivt på vänt medan Antarktis nog mer känns som ett måste… Det är något med det lite otillgängliga som lockar! Har också en svår kärlek till höga berg. ”Gjorde” Kilimanjaro i augusti och läste ditt inlägg igen, förstås med en helt annan igenkänningsfaktor. Vi gick dock inte ”din” rutt – det räckte gott med Machame. Mådde faktiskt oförskämt bra men luften var ju mycket tunn och det var grymt tungt att andas på slutet…En upplevelse svår att riktigt dela med någon som inte gjort något liknande. Och nu känns det lite tomt, efter alla förberedelser och träning. Lite som när ett stort event man rattat är över – då inträder liksom ”post-event-syndromet”. Dags att hitta nya, kanske något lägre utmaningar 🙂
Som folk beskriver att de känner sig efter sina (stora) bröllop? Fniss. Ja Kilimanjaro var verkligen ett långt projekt, med träning, inköp av specialutrustning etc. Mount Kinabalu är ju inte lika högt och lång vandring, men kanske ett värdigt efterföljande projekt ändå?
Haha! Vi gifte oss i smyg… Har faktiskt tittat på Mount Kinabalu – ett bra resmål för att även uppleva djurliv samtidigt som man kan vara aktiv 🙂 Och det är så mäktigt att komma högt så man ser (det måste inte vara typ högst) – ja om det är klart förstås..😉 Kebnekajse finns också på listan. Inte så högt men tufft ändå. Listan är lång men en del av nöjet är ju att läsa och planera – en del blir av, annat inte. No problem med det. Så länge man har lust så lever man!
Hoppas på fortsatt god utveckling för ert resande och vandrande!
Vi gifte oss också enkelt och (ganska mycket) i smyg. Fokus på bröllopsresan (förstås). 🙂
Håller verkligen med dig angående en sån lång jorden-runt-kryssning. Vad är vitsen när man knappt hinner besöka de platser som man går i land på? Skulle nog också tröttna på att bo på havet så pass länge.
Antarktis skulle jag gärna besöka åtminstone en gång i livet. Det vore häftigt. Rymden däremot lockar inte alls mig.
Ja kryssningen är nog spåntråkig. Men den kan locka reseromantikern i mig. På ett teoretiskt plan.