Vår sista vandringsdag är det tillbaka till brottsplatsen som gäller. Tillbaka till platsen för vår allra första vandring, Vallehermoso. Eller Älgarnas dal som någon av oss snart döper orten till.
Vår systematik för att hitta lämpliga vandringar har ändrats under veckan. En av våra vandringsböcker har den goda smaken att sätta ut Vertigo-alert på sina vandringsbeskrivningar. Och vi söker nu vandringar utan denna röda flagga.
Tvärs över Vallehermoso-dalen från där vi vandrade första dagen, reser sig en imponerande klippa som lätt hamnar i ens blickfång. Till och med har den avbildats på lokala vinetiketter. Roque Cano heter denna klippa och den vandring vi har valt ut åt oss dag kretsar kring den.
Vi parkerar vid infarten till samhället, före bron. Det är lördag och alla de riktiga, officiella parkeringarna i Vallehermoso är upptagna. Vi får uppfinna en egen utmed en stenmur.
Vandringen börjar längs en smal väg. Bland hus och planteringar. Uppför i maklig takt. En hjälpsam skylt leder ner oss i terrängen. Bland hög frodig vegetation. En stig som blir smalare och smalare. Och till sist slutar i ett dass.
Vi hittar en annan stig med en elstolpe fallen över stigen. Där kan det ju inte vara? Böjda huvuden över vandringsboken. Vi skulle aldrig ha följt skylten, visar det sig nu. Vår vandringsbeskrivning fortsätter ute på vägen.
Tillbaka och så småningom ser vi ju förstås den där stigen med elstolpen. Den hade gått utmärkt att gå. Och hade varit en genväg.
När vi så småningom lämnar vägen, denna gång efter tydlig instruktion från vår bok, blir det snart brantare. Trappor leder oss upp mot en vitt kapell på hög höjd. Christofer grymtar lite om oskyddade stup och öppna branter. Men vi har passerat point of no return. Nu får han bita ihop.
Det vita kapellet som en hägring i solgasset. Väl där måste det väl ändå vara dags för fika-paus?
Men vandringen fortsätter uppåt en bit till. Samtidigt som den rör sig utmed bergssidan. Tills vi kommit runt och och ser vårt vita kapell på andra sidan dalen. Här finns en restaurang, men vi är som vanligt självförsörjande för lunchen.
Restaurangen markerar dock vandringens toppunkt. Och man förstår snart att hur man kommer hit upp är inte så jädrans noga och märkvärdigt. För detta är den typen av vandring när det är nervägen som räknas.
Stigen lutar nu makligt och sakta nedåt. Alla de 600 höjdmetrarna som vi svettat oss till uppför ska nu långsamt lämnas tillbaka. Allt medan utsikten av den vackra Vallehermosodalen vecklas ut och serveras framför oss.
Vi kommer in bakom klippan, Roque Cano och rundar den sedan bakifrån. Zick-zackar oss ner efter dess ena sida. Som vanligt är vi förbluffande ensamma på stigen.
Innan vi når ner på samma väg där vi i förmiddags startade vår vandring.
Om vår vandring Vallehermoso till Roque Cano
Denna vandring finns i några olika varianter. Samtliga av våra tre vandringböcker har sin egen. Det vill säga uppvägen varierar. Nedvägen är alltid den samma. Vår variant i Walk! La Gomera är lite kortare än alternativen. Vi vandrar 10,5 km och är ute i 4 timmar. Höjdskillnaden är 600 meter lite drygt. I boken är den vandring nummer 28.
Läs också: Vandring Vallehermoso till Santa Clara – en utsikttur på hög höjd på norra La Gomera
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
WOW! Vilken natur! Sätts genast på ”listan” – dit vill jag verkligen 😍 Folktomt, det är grejen det!
Ja La Gomera är en jättefin ö med massor av bra vandring. Lagom oupptäckt så där. 🙂