Vi har förstås fallit pladask för linbanan. Det är kärlek, moderskänslor och vill-ta-med-hem-i-resväskan på alla kanaler och fronter och vid samtliga ögonkast.
Och de borde inom parentes sagt, faktiskt inte vara helt omöjliga att tråckla ner i resväskan. Så pyttesmå som de nu en gång är. Gondolerna i Sassolungo-linbanan upp till 2685 meters höjd vid Tony Demetz Hytten på berget Sassolungo är mindre än en telefonkiosk. För oss som nu är gamla nog att kunna ha en sådan som referenspunkt.
Mekaniktentorna var mina värsta. Det blev någon kuggning där faktiskt. Men jag vet hur linbanor funkar. Varje gondol kan koppla loss från vajern vid ändpunkterna för att kunna sakta in vid av- och påstigning. Sassolungo-banan uppfanns uppenbart före denna konstruktion. Kabinerna saktar inte in det minsta i sina ändpunkter, utan här gäller det att hoppa på i farten. Allt detta vet vi om innan.
Vi är de enda på plats denna tidiga morgon. Det finns fotmarkeringar i den gröna plastmattan. Christofer placeras på de första längst ut. Sedan placeras jag på ytterligare ett par fotmarkeringar längre in. Linbaneoperatören har en imponerande sydtyrolsk mustasch, men pratar inte mycket engelska. Visar mig med kroppen. ”Hand! Und dann; jump!” Jag fattar. Jag ska greppa något med handen (vad?) och sedan hoppa på linbanan. ”Und dann”. En gest mot Christofer.
– Han tänker att du ska in i samma kabin som jag! ropar jag så högt jag kan till Christofer. Det börjar bli bråttom nu. För här kommer den. Jag ser metallhandtaget på utsidan, fattar att det var det jag skulle ta tag i med handen. Greppar och tar språnget in. Sekunden efter kastar Christofer sig in bakom mig, dörren stängs och vi seglar uppåt.
– Jag vågar inte luta mig bakåt, säger Christofer trevande och provar sin svindel mot utsikten. Jag vänder mig om försiktigt. Vill inte trycka bak Christofer med min rygga. Så står vi där ihoppressade i en telefonhytt 30 meter över sten och klippor. Osäkra på om dörren bakåt, nedåt är säker eller plötsligt kan gå upp. I princip ovanpå varandra som det tycks, men en i övrigt folktom linbana. På väg upp. Mot bilden som vi sett och längtat till.
På 2700 meters höjd slits vi ut ur vår telefonhytt igen. Först Christofer och sen jag. Linbanan jagar på. Runt hjulet och så över kanten ner igen.
En hytte. Med utsikt och den där stämningen. Smutsig snö som vägrar ge upp. Och varför skulle den? Den har skuggan från bergväggarna, de låga molnen och kylan i luften på sin sida.
Här ska vi vandra!
Inne i själva bergets pulserande hjärta vandrar vi. Omslutna av de taggiga bergen. Som i självaste Riddar Katos borg. Där allt är gjort av sten.
Vi har svårt att bestämma oss för om det var genialt eller idiotsikt att börja med linbanan. Och få ta bergets hjärta på nedförslutning. Uppåt är vi svårslagna. Tjuriga som bergsgetter. Men nedåt är alltid svårare. Här med grus och sten som ständigt rullar under fötterna. Man vill inte ramla och slå i bakhuvudet här. Men att stiga hela vägen uppåt hade inte varit någon promenad i parken det heller. 1000 höjdmeter på samma svåra underlag. Pest eller kolera. Nåja, vi har gjort vårt val och biter i alla sura äpplen som faller i vår väg.
Jag hör hur några stenar lossnar bakom mig och kommer rullande. Vänder mig inte om. Det som sker, det sker.
Langkopfelhytte uppenbarar sig som en hägring i stenöknen och därmed också gräs, jord och normala vandringsstigar och allt det där andra som man är van att hitta på just den här planeten.
Vi vill aldrig mer se det berget igen! Och vi vill genast gå tillbaks och göra om! På samma gång.
Men först en cappuccino förstås!
Sedan vandrar vi runt berget på utsidan. Ibland tätt, tätt intill den lodräta bergssidan. Så att smältvatten regnar ner på oss från 1000 meter ovanför. Ibland genom snö som solen aldrig når och ibland längs de långa grusslänter som berget ständigt eroderar ut. Ibland hör vi alpkornas bjällror under oss, ibland vandrar vi själva genom deras hagar. Och hela tiden har vi dalen, Val Gardena under oss och de mäktiga bergen som fond.
Vi är tillbaka vid linbanan och vår parkerade Citroén vid 14-tiden. 5 timmar efter att vi hurtfriskt och käckt kastat oss på linbanan i farten. Det blir en lika välförtjänt som sen lunch. Och berget har vi bakom oss. I besegrat skick.
Läs alla våra inlägg från Dolomiterna här.
Välkommen att gilla 4000mil på Facebook om du vill läsa fler maffiga vandringsbeskrivningar.
Italienska turistbyrån och Val Gardena bidrog till denna resa med en hotellvistelse
Säger bara W O W !!
Visst är det fint!?! 🙂