Vi är nog alltid lite ute efter det nya, okända. Den där platsen som inte så många känner till än. Albanska alperna, Rota Vicentina, Transsylvanien. Och så vidare.
När alla andra åker åt vänster, tar vi höger. Vill vi tro i alla fall.
Vandring i Arjeplogfjällen får vi nys om via en kollega. ”Lite folk. Mest locals.” We like. När vi sen får höra talas om Guoletisjaure vid Silvervägen, nästan på gränsen till Norge. Där man precis som vid Stekenjokk på Vildmarksvägen kan starta sin vandring direkt på kalfjället. Ja då är det väl klart kan man säga.
Först är det tänkt att det ska bli i augusti, på vägen hem från Lofoten. Då åker man ju ändå Silvervägen från färjan i Bodö. Men världen ställs på ända och Lofoten blir en omöjlig, ouppnåelig utopi. Liksom Christofers 50-års resa. Nu blir Arjeplogfjällen i stället den nya 50-årsresan tillsammans med Saltoluokta.
En oupptäckt, okänd del av fjällvärlden när resten av Sverige åker till Kebnekaise, Grövelsjön och Jämtlandstriangeln.
Vår vandring vid Guoletisjaure
En stor fin rastplats finns uppe vid Guoletisjaure. Nära vägens högsta punkt på 740 m.ö.h. innan det bär nedåt igen mot Norge. Vi parkerar och snör på kängorna. Ett sällskap till på plats som gör samma sak. En skog av vandringsledsskyltar, men till en början bryr vi oss inte så mycket om leder, utan frigår lite i den riktning som känns intressant. Rakt ut på kalfjället bara, precis som utlovat.
Vackra maffiga fjälltoppar framför oss. Fortfarande ganska mycket snö kvar. Inte så konstigt, för så här tidigt, mitten av juli har vi aldrig varit till fjälls förut. Vi är mer augusti-typen.
Hittar av den rödmärkta leden till Juorunbron nu. Bestämmer oss för att det är vår led idag. Vi ser regnvädren omkring oss. En sport att gissa vilket som först kommer ikapp. Snart smattrar regnet mot regnskydd och jackor. Möter en barnfamilj på väg ner. Som givit upp för regnet kanske?
Tre fjällbäckar korsar vi. Alla tre känns lite för avancerade för Christofer på angivet ställe, så vi får leta bättre övergångar. Jag går före nu. Vänder mig om för att vänta in. Och där på höjden bakom, ovanför Christofer kommer de. En stor renflock. Jag gestikulerar upphetsat.
– Vad säger du? Det är så svårt att höra genom kapuschonger. Uppmärksamheten riktad mot mig, åt fel håll. Så vänder renarna ner i nästa sänka. Blir osynliga från vår plats igen. Det vara bara jag som fick se. Och kameran ligger nerpackad och regnskyddad.
När regnskuren skingras tar vi lunchstopp. Det finns gott om vatten att koka nudlar i. En spontan toppbestigning tar vi oss för också. Där man kan se ut över precis hela värden.
Leden till Juorunbron är 7 kilometer enkel väg, varav de första 5,5 går på kalfjället. Vi vet faktiskt inte hur lågt vi egentligen går. Vi vandrar som andan faller på denna dag och vänder när det känns rätt och innan nästa regnskur rullar in över fjällen. De oändliga och ännu snörandiga.
Läs också: 6 platser i svenska fjällen där du får vandra ensam
Läs om alla våra vandringar här.
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och på Instagram.
Vilken underbar natur jag blir helt stum,har varit i Björkliden 4 dagar i feb-2015 för att åka hundspann skoter,vill gärna åka upp igen på Våren eller hösten för att vandra, men inte för höga höjder får svindeln då.Tacksam för tips.
Ja visst är det underbart!
Svindel får man inte så lätt i svenska fjällen och garanterat inte om man går lederna och avstår toppbestigningar. Så det ska nog vara lugnt.
Våren är en dåligt tid för vandring i svenska fjällen, dels för att det är mycket snö kvar och väldigt blött. Och dels för att renen kalvar då och behöver vara ifred.
Augusti-halva september är perfekt för vandring.