Laisaliden. Namnet och platsen är som en hägring för mig. Jag vet att jag måste dit. Ett litet familjedrivet hotell vid trädgränsen, där vägen slutar. 675 meter över havet. En vidunderlig utsikt över fjällen. En brasa i öppna spisen och vällagad mat varje kväll. I vandrares lag efter en dag på fjället. Drottningleden som börjar här. Går över kalfjället till Hemavan. 2003 invigde Drottningen. Vandringsleden som funnits länge fick äntligen ett namn. Och vilket namn sen. Det lockar. Lika mycket som Laisaliden.


Laisaliden

Åren går och en dag ser jag det i medieflödet. Laisaliden är sålt. Stängt för ombyggnad, renovering och nytt koncept. Ska återuppstå som en upplevelsedestination för besökare från hela världen. Nu får jag hålla på min dröm. Och hoppas att jag fortfarande har råd att besöka den nya upplevelsedestinationen. Om de inte börjar flyga in lyxresenärer med privathelikopter från London typ.

Men Hemavan och Drottningelden finns kvar. Hemavan besöker jag i sommar för första gången på 9 år. Det är lustigt och lite märkligt när ens cirklar plötsligt förändras och det som var hemvant plötsligt blir udda. Hemavan var jag ju till ofta en gång i tiden. Åkte tidningsbudslinje, mätte distrikt. Hade tillgång till stuga via jobbet.

Utsikt över Hemavan

Ett komplicerat logistikupplägg

Denna sommar är back to basics. Vi hyr en stuga i Hemavan som backup-plan till Norge och Lofoten. En backup-plan som måste realiseras. De omöjliga och oerhörda sker. Norges gräns förblir stängd och låst för oss svenskar.

Tre vandringsdagar har vi. Jag spar det bästa till sist. Till den 5:e augusti, min födelsedag. Då äntligen ska jag vandra Drottningleden.


9 kilometer enkel väg. Hemavan 500 meter över havet. Laisaliden 675. En bil. Två tonåringar. Parametrar som ska kokas ihop till en logistik-bryggd.

Att gå hela vägen fram och tillbaka blir för långt. Att börja i Hemavan, där vi bor, och vända är inte optimalt eftersom det nog är vackrast mot Laisaliden till. Vi landar i följande upplägg. Bilen parkeras vid Laisaliden. Vi går hela familjen fram till Hemavan så långt som till att det börjar luta brant nedåt. Övriga familjen fortsätter nedåt mot Hemavan och den hyrda stugan. Där de tämligen omedelbart sätts att påbörja tillagningen av min födelsedagsmiddag. Jag vänder tillbaka till Laisaliden och plockar upp och kör hem bilen. Jag fyller år idag, så jag får gå längsta sträckan på fjället.

Logistic mission completed.

Vår vandring på Drottningleden

Vi börjar på kalfjället. Nästan. En stor parkering med säkert 40 bilar på plats. Laisaliden, det legendariska, i mina drömmar. Men tillbommat, förfallande. Inget har visst gjorts alls av de nya ägarna. På tre år. Får man göra så med en hägring och en dröm?

En portal i trä ramar pampigt in vår start. Vi fotar lite och sinkar oss avsiktligt. En familj med två pojkar i mellanstadieåldern har just packat ut riktigt biffiga cyklar med typ 2 decimeter breda däck, matchande gröna hjälmar och lagdräkter på parkeringen. Vi vill låta dem dundra iväg med maxad fart längs Drottningleden först. Inte var i vägen. Men de hinner inte mer än upp på cyklarna förrän ena pojken cyklar omkull och slår sig. Hjärtskärande gråt och omplåstring. Vi får nog köra om ändå. Det här kommer att ta tid. Och mycket riktigt, det hinner bli eftermiddag innan vi se monstercykel-familjen igen.


När vi kommer upp på kalfjället är det mycket folk. Helt klart. Vi har inte drabbats själva än riktigt av det hårda trycket på fjällen i sommar. Bara läst om köbildning och parkeringskaos. Men här har vi den, essensen av Corona- och hemester-sommaren. In our face. Våtservetter och bananskal slängda på myren. Jag får plocka upp och stoppa i fickan.


 

Utsikten är delvis ned mot Hemavan. Samhället och flygplatsen. Fast fjäll och vidder åt andra hållet. Den utlovade solen låter vänta lite på sig. Vi tar av från leden en bit. Slår lunchläger utmed bäcken. Och nu är vi ju ensamma. Ligger på rygg och väntar på att molnrevor och sol äntligen, äntligen ska finna varandra där uppe, men de luras gång på gång. Fjällhimlen den gäckande. Nya molnformationer varje gång man tittar upp. Moln som kommer från ingenstans och trollas bort igen.

När vi börjar gå ingen händer det. Solen är där, himlen är fri. Och alla de där mängderna vandrare, de är plötsligt borta nu. Har vandrat vidare. Mot Hemavan eller Laisaliden. Hemavan är borta ur synfältet också, bara fjällen kvar. Drottningleden som vi drömde om den. Uppifrån Murtsertoppen kommer några bestigare ner. Och så en ren. En ensam strö-ren galopperar i panik med näsborrarna fladdrade i, vädrande i vinden. Känner sig nog trängd mellan vandrargrupper, men hittar en utgång, bortåt mot Kungsleden till. Vi når en avsats, ser Mortsbäcken som kommer att bli till ett vattenfall längre ner.



– Jag tror att det är dags för mig att vända, säger jag högtidligt. Skickar familjen mot nedförsluten, trädgränsen, Kungsleden och byn. Vänder själv ensam tillbaka till vidderna, den tomma Drottningleden och en kolsvart himmel med regn över Tärnaby och Blomsterfjället i fjärran. Det är bara jag nu. Och fjället.




Läs om vår bestigning av Atoklimpen i Hemavan här.

Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook och på Instagram.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *