Som alltid i Dolomiterna börjar det med en kabinbana.
Dagens vandring kan genomföras helt utan före- och eftertransport. Vår hotellvärd ritar med van hand upp vår vandring på kartan.
-Hotell hier, zwanzig minuten nach St. Christina. Und dann Col Raiser nach oben.
Perfekt! Vi travar iväg längs löjligt perfekta trottoarer, kantade med välskötta blommande rabatter, till grannorten St. Christina 20 minuter bort. Köper en enkelbiljett upp med Col Raiser-banan.
-Einzelfahrt, bitte! Det är till att briljera på sin skoltyska.
Sedan vandring över böljande alpängar. Lätt motlut. Alpkor och små kyrkor. Rifugio Troier är vår första anhalt. Ännu tomt på grund av den tidiga timmen. Vi beställer kaffe och vatten, studerar såväl utsikten som kartan. På vår karta finns en stor beskrivande pil åt höger vid Rifugio Troier. Här ska man stå och se något stort och fantastiskt i utsiktsväg.
Men vi ser inget remarkabelt så där. Inget som vi inte kunnat se längs hela vägen upp. Frågar personalen.
-Oben! Kvinnan pekar uppåt med en menande gest.
Och vi ser ju att det är en kam där uppe. Men att man ska kunna se något helt annorlunda där uppifrån än det vi redan ser här? Nåväl. Vi är ju här för att vandra.
Ryggsäckar på och så tar vi de sista 100 höjdmetrarna. På kammen möts vi av något väldigt märkligt. Vi kommer vandrande över gröna böljande ängar, blå himmel och några höga moln. På andra sidan kammen en vägg av massiv dimma. Man ser inte handen framför sig.
-Är det djupt, är det brant? Är det spektakulärt? Ingen aning, för vi ser absolut inget av den andra sidan. Vandrare kommer. Stirrar på dimman och går ner igen.
Vi har varit med förut. Känner oss lite som gamla rävar i väder- och dimsammanhang. Hänger kvar en stund. Går lite fram och tillbaka. Bidar.
Från en vindpust till en annan händer det. Dimman är borta och berget uppenbarar sig. Sluttande och böljande grönt på den sida vi kom ifrån och stupande tvärt på den andra.
Och så dras dimridån för igen. Berget är borta. Som om det aldrig varit där.
-Wow!
Vår rävighet betalade sig och vi fick se. Nöjda vänder vi nedåt. Nu går vandringen genom hagar och förbi små stugor. Vi träffar ett åsneföl med sin mamma. Närkontakt med de dramatiska bergen bakom. Den blåa himlen tycks följa oss idag. Hålla en vakande hand över vår vandring. Sassolungo vakar också över oss. Lite på avstånd. Vi kan se gårdagens vandring.
-Var vi verkligen där uppe och gick? Under klippkanten!
Rifugio Firenze når vi efter ett. Precis lagom för lunchpaus. Insalata Caprese, varsin pasta. Weisbier. Det bästa av både Italien och Tyskland.
Och så en timmes nedstigning till hotellet. Vi går i strålande sol. Undrar. Vad var det där med regn i eftermiddag? Trams, helt enkelt!
Nere på hotellets terrass ser vi bakåt, uppåt berget. Askgrå moln där vi nyss vandrat! Och så kommer regnet. Hällande störtar det ner, utanför vårt skärmtak. Där innanför sitter vi. Nöjda. Och torra.
Läs alla våra inlägg från Dolomiterna här.
Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook om du vill läsa fler av våra vandringsbeskrivningar.
Italienska turistbyrån och Val Gardena bidrog till denna resa med en hotellvistelse.
Oh, vilken härlig vandringsdag. Perfekt även för oss med inte helt unga ben.
Jättefina foton!
Ja detta är verkligen den perfekta vandringen. Inte så mycket uppför, vackert hela vägen och flera trevliga hytter att välja på för lunch. 🙂
Vilken inspiration!! 😀 Vi åker till Italien i mitten av juni och har bokat in en dag med dagstur i Dolomiterna. Efter veckor av letande efter den perfekta vandringen verkar jag ÄNTLIGEN ha hittat den! Ingen grus och sten-tur för det har vi gott om hemma, utan gröna , blommande sluttningar, kossor och fantastisk utsikt. TACK! 😀👌
Förresten, vet du vad leden heter? 🙂
Det är inte en led utan flera olika ”vägval” i ett nät av leder, liksom. Först siktar man på Rifugo Troier. Sen går man upp till Forcella Pana och sen siktar man mot Rifugo Firenze.