Vandring i Sonfjällets Nationalpark – den perfekta dagsvandringen?

Vandring i Sonfjällets Nationalpark

Det blir nästa overload i huvudet på oss när vi väl bestämt oss att det är till Härjedalen vi ska åka på den där långhelgen. För det finns ju så många vandringsalternativ. Och så lite tid. Endast 2 vandringsdagar har vi. Vi vet att vi landar i Åsarna på torsdagskväll. För att det är så långt vi tror oss om att kunna ta oss efter jobbet. 5 timmar och 19 minuters körning. Och ska efter avslutad vandring fredag åka vidare till nästa boende i Fjällnäs. Spåren leder till Sonfjällets nationalpark, belägen strax söder om Vemdalen. 1 timme från Åsarna och 1,5 timme från Fjällnäs. Den perfekta logistiken.

Sonfjällets nationalpark

Sonfjället är en av Europas äldsta nationalparker, grundades redan 1909. Nationalparken är relativt liten, ett fjäll i mitten liksom, Sonfjället och så ett område runt. Egentligen finns bara två vandringsleder, förutom några kortare promenader. Toppbestigningen och Sonfjället runt. Varav vi väljer den andra.

Vår vandring Sonfjället runt

Vandringen börjar vid en fäbod. Nyvallens fäbod. Vi förstår av skyltarna att på sommaren är det full kommers här. Kafé, försäljning av ost, kött, korv, smör och lingonsylt. Nu är det höst och stängt och låst. Några bilar står parkerade, men inte många. Det är tydligt att inte så många tänkt sig att vandra i Sonfjället idag.

Vår vandring går alltså runt i en cirkel runt Sonfjället. På måfå väljer vi högervarv för vår vandring. Vi börjar uppför genom skogen. En tydlig orange ledmarkering som är svårt att missa finns. Men ingen skyltning. Via kartan ser vi dock att vi går på rätt led. Ovanför trädgränsen, med utsikt norrut tillbaka över fäboden, vägen och Vemdalen, delar sig snart stigen. Igen ingen skyltning, men vi ser på kartan att vi ska hålla höger och att den vänstra stigen bör leda upp på toppen.

Precis till höger om oss har vi den lilla toppen, Lillfjället.

Vi rundar fjället lite och börjar stiga uppåt från västsidan. Det blir klättring bland stora stenblock. Nu rullar dimman in. Eller är det vi som helt enkelt stiger upp i molnen? Vi konstaterar att det är tur att ledmarkeringen är just orange, den färg som förmodligen syns allra bäst i dimma. Det är just så pass att när man når en orange markering, så ser man nästa.

Vi känner oss som två mycket små hobbitar, i färd med att klättra upp i Mordor. Denna stenöken är spöklik och dramatisk och dimman tillför en extra dimension av äventyr och undergångsstämning.

Så ser vi plötsligt två siluetter i dimman ovanför oss. Kommer upp på något som skulle kunna visa sig vara en platå i vår stenöken. Som dimman nu ligger vet man inte så noga. Siluetterna tilltalar oss. På stockholmska.
– Vart är ni på väg?
– Ditåt, vi pekar lite frågande framåt i ledens riktning. För frågan känns lite udda ändå. Oftast om man kommer längs en led, avser man ju att fortsätta. Snarare än att gå tillbaka?

– Är toppen ditåt? Vi gick en bit men det började luta nedåt.
Aha, de menar så.
– Nej vi är på väg Sonfjället runt. Om man velat upp på toppen skulle man ha svängt i vägskälet på norra sidan. Där varningsskylten om stenras fanns, ni vet?

Stockholmarna ser snopna ut.
– Ja, sa ju det, säger han som kan vara sonen till den andre. De ser tveksamma ut. Den här dimman, om den blir värre så hittar man väl inte tillbaka ner? Nej, då ser man inte vägen, men man vet ju att bilparkeringen är norrut, så det är lugnt. Säger vi hjälpsamt. Bara att ta ut riktning på kompassen och frigå i värsta fall. Vi pekar med rak arm norrut, som hjälp på traven. De ser fortfarande tveksamma ut.
– Det ska klarna upp vid två, kommer jag på för att lätta upp stämningen lite.
– Vi får väl sätta oss ner här och vänta tills dess då, säger far och son.

Karta och kompass. Inte så tokigt ändå. Mer än bara en bra-att-ha-grej kanske? Men Sonfjället nationalpark är ju just inte större än Tantolunden. Så de hittar säkert ut. Vad det lider.

Själva vandrar vi vidare. En orange ledmarkering i taget. Leden går som sagt svagt nedåt nu. Så upphör stenblocken och fram träder fjällheden, för dagen klädd i rött lingonris och mörklila blåbär. Och voilà, dimman glider åt sidan och en fjälldal öppnas framför oss.

Vi vandrar nedåt längs en uttorkad fjällåfåra. Möter ett större sällskap längst ner.
– Har ni sett björn? vill de veta. Just ja, detta är ju Sveriges björnrikaste område.
– Nej, säger vi, men vi såg bara handen framför oss, så han kan ha stått bara 3 meter bort och tittat på oss.
– Ni får granska fotona noga när ni kommer hem, vem vet han kanske har fastnat på nåt.

Vi skrattar alla gott åt tanken på en björn som bombar våra bilder.

Nu när vi kommit ner till en bäckfåra som fortfarande innehåller porlande vatten, är det hög tid för lunch. Trangia bjuder som så ofta förr på nudlar. Enkelt och gott. Sånna trivialiteter som att vi sprungit ifrån både tallrikar och bestick hemma i Umeå, bryr vi oss inte om. Smör- och brödfunktionalitet. Kroppen går också att äta med.

Men klockan går. Vi har snart varit ute i 4 timmar, men gått långt ifrån halvvägs. Vandringen ska enligt beskrivningen ta 6-8 timmar. Och vi har en tid att passa för 3-rätters på vårt hotell. Bäst att pinna på. Men landskapet är så förödande vackert. Att inte ständigt pausa för foto blir en omöjlighet. Jag hamnar på efterkälken, där jag ständigt krälar i blåbärsriset för rätta vinkeln.

Så börjar Christofer där framme veva med armarna frenetiskt. Jag smyger ikapp. Fast snabbt. Och där nere i sänkan står ju en ren. En ren som filar sin stora krona av horn mot en tanig fjällbjörk. Fejar av huden och fram träder blodröda horn. En scen som vi aldrig sett förut. Snart börjar brunsten. Då det är dags att strida om vajorna. Så kommer två renar till. Och bakom oss resten av hjorden. Varje kameraklick får dem att spänna musklerna och blicka åt vårt håll. Vi blir kvar mitt i bland dem tills hela hjorden vandrar vidare.

Nu är vi ännu mer sena förstås. Men når så tjärnen som är vandringens halvlek avståndsmässigt. Och från denna är vandringen enkel och lättgången. Plan mark eller nedåt. Vi plockar tid. Sista 3,5 kilometerna, efter avtagsvägen mot Valmen går vi i fjällbjörkskogen. Och på spänger. Först nu kommer solen fram för dagen och vi får en kort gles regnskur mitt i solskenet.

Nere på fäboden har kossorna tagit över och strosar fritt i området. Vankar före oss längs leden sista biten. Härjedalen. Landskapet där fäbod möter fjäll och ett klövavtryck i leran på leden kan vara ren eller ko. Man kan aldrig så noga veta.

Det blev en rejäl tur idag, 27.500 steg visar telefonen. Vi är möra, men nöjda. Vi har fått lite av allt. Mordor, blåbär, fjällhed, mjuka mular och röda lysande horn. Och en vankande kossa på det. Jag vill genast gå tillbaka och göra om alltihop.
– Den perfekta dagvandringen. Kan det vara så att vi hittat den?

Fakta om dagens vandring

Vi väljer vandringen Sonfjället runt. Vandringen startar vid Nyvallens fäbod. Detta är alltså en rundvandring. Den variant som vi gick är 12 km. Man kan också välja en 15 km lång, flackare sträckning. Vi gick motsols och hade en väldigt brant stigning i början och sedan flack vandring utför resten av leden. Går man åt motsatt håll får man förstås det motsatta. Stigen är väl utmärkt med orangea ledmarkeringar, men ingen skyltning finns i den brantare delen. Där gäller det att hålla koll på kartan när leden delar på sig för att komma rätt.

På hösten, när vi gick, fanns bara tillgång till rinnande vatten i ån Sodan. Tidigare på året kan man hitta vatten på fler ställen.

För oss i motsolsriktning, inklusive lunchrast, dimma och renar tog turen 7,5 timmar.

Vi är sjukt nöjda med dagen och vår vandring i Sonfjällets nationalpark.

Läs mer: Flatruet – Sveriges högsta väg 975 meter över havet

Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.

Relaterade inlägg:

Pieljekaise – en nationalpark, ett berg och en bestigning Guldtur 17: Svansjön-Bolagen – Vandring i Funäsfjällen Skallbergsgrottan Vandring i Hamra nationalpark – en perfekt sommarkväll