Väderapparna har förvarnat oss om att det blir bara en soldag under vår vandringsresa till Funäsfjällen. Den första, sedan kommer tunga moln. Sagt och gjort, vi väljer därmed en av de högre topparna i Funäsfjällen direkt, första dagen. Valet faller på Stor-Skarven, en 1260 meter hög topp med, förmodar vi, svindlade utsikter över Anderssjön.
En bestigning som dessutom ackompanjeras av texten ”en plats som sällan besöks av andra vandrare” i vår vandringsbok. Smaskens, tänker vi gillande.

Vi parkerar in oss på Knallparkeringen i Bruksvallarna. Vi är här 9. En bil på parkeringen. Vi börjar med att gå upp till Kariknallens stuga. En av Funäsfjällens berömda Guldturer, närmare bestämt nummer 5.

Precis när vi kommer fram hissas flaggan för dagen. Och stugan öppnar. Det är ett par före oss och vi tar våfflor med hjortronsylt, alla fyra. Det blir ju second breakfast det här. Precis som för hobbitarna i Sagan om Ringen. Men det kan inte hjälpas. Finns det våfflor så måste man ju smaka!

– Är det Sonfjället man ser ditåt? Säger jag och pekar genom stugans väggar.
– Jodå, tjejen skiner upp. Det är en riktigt fin utsikt vi har här uppe.

Vi vandrar vidare. Först tillbaka i samma spår. Nu har lämmeltåget startat för dagen hinner vi se. Det till Guldturen och till våfflorna. Innan vi tar av mot vårt etappmål. Tänndalen, Fjällnäs och Hamra står det på skylten där man tar av.

En stig finns att följa ett tag. En bit efter Svalån känner man att stigen tagit en så högt som den tänker göra idag och det är dags att avvika och frigå uppför Stor-Skarven.
Lite sankt i början, men det tar sig ju högre man kommer.

En hare får syn på oss och och skuttar förskrämt iväg längs berget. Utsikten blir bättre och bättre ju högre vi kommer förstås. Men åt öster ligger ett lågt moln och blockar. Gör inte så mycket, för vi vet att däråt har vi civilisationen. Det imponerande berget Stor-Vigeln i väster känner vi igen från förra årets tur längs sjön Bolagen. Fast då på närmare håll.

Läs också: Guldtur 17 Svansjön-Bolagen – Vandring i Funäsfjällen

Vi når toppen efter någon knapp timme. Ett stort röse markerar den absoluta toppen på detta långsträckta berg. Lite längre bort i söder får vi utsikt över Lill-Skarven, som fler besökare väljer att besöka. Vi ser dock inte till någon just idag.


Nu är det nerväg och tillbaka. Vi väljer att gå på skrået på den västra sidan av berget. En renhjord betar en bit nedanför oss. Man ser direkt vem som är ledar-kon, det är den som först får syn på oss och iakttar.

Vi går nu rakt mot Svalåtjärns raststuga. En stuga som vi haft i blickfånget mer eller mindre hela vandringen. Här ligger ytterligare en renhjord och idisslar förnöjt. Själva tar vi plats inne i stugan, i skydd för vinden och tillreder vår lunch. Någon har lämnat ett pistkarta, en plastpåse med brödsmulor i, en tom läskflaska, en snusdosa och en flaska soya.

En kvinna men hund öppnar dörren till stugan ”…går det bra om hunden…?” Så klart att det går fin-fint för oss förstås.
– Man tycker ju att den som gått så här långt skulle vara naturvän och intresserad av att hålla rent, säger kvinnan mot skräpet som lämnats.
– Så var det förr, säger vi. Men inte längre. Och tar med det lättaste, minst skrymmande skräpet i vår packning. Men soyaflaskan, den vill vi ju inte ta. Om den går upp.

Efter lunch väljer vi stigen som passerar Svalåtjärnen och går vidare upp genom ett flackt pass mellan Beritkläppen och Skenörsfjället. Helagsmassivet ligger som en hägring framför oss.


Vi svänger runt Beritkläppen. Tillbakaväg nu. En ren kommer rusande, tar en båge runt oss, vädrar oss med fladdrande mule. Passerar våffelstugan igen. Nu stängd för dagen. Tiden har sprungit förbi, som den ju gör när man har roligt. 8 timmar tar vår vandring idag. Ett dagsverke i sol, renland och sprakande höstfärger.

Om vår vandring till Stor-Skarven

Vi började vår vandring vid den så kallade Knallparkeringen i Bruksvallarna. Den kommer man till genom att ta vänster efter byn Bruksvallarna ner mot Ica Stigmyhrs. Höger precis före affären och sedan vänster mot Knallen och Rockvallen. Följ vägen cirka 2 kilometer.

Vi gick sedan upp mot Kariknallen. Om man inte vill äta våfflor går man inte ända fram till stugan, utan svänger av mot Tänndalen och Fjällnäs i kröken innan.

Ingen stig upp till Stor-Skarven finns här utan man frigår till toppen. Det är läge att avvika från stigen ett par hundra meter efter Svalån. När vi gick i september kunde man korsa Svalån genom att kliva från sten till sten. Hur det ser ut tidigare på året vet vi inte.

Sedan vi kommit ner igen och nått Svalåtjärnens raststuga gick vi runt Beritkläppen.

Bilden nedan är fotad ut boken Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – Vandringsturer och Utflykter av Staffan Söderlund och Marie Sjöström, en bok som vi kan rekommendera till alla som vill vandra i Funäsfjällen.
Vår rutt blev alltså en mix av grön nummer 26 och blå nummer 25. Har man mycket spring i bena, tar man 24:an i stället för 25:an. Då blir det mer oledad vandring upp på Skenörsfjället också.

Turen blev 20,4 kilometer och tog 8 timmar med raster. Total stigning 800 meter.


Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och Instagram.

Etiketter

2 kommentarer

  1. Härligt att se ungefär samma landskap utan snö som vi skadade oss igenom i vintras. Vi åkte längdskidor från Tänndalen till Bruksvallarna. Det blev en välförtjänt våffla när vi kom till Kariknallen. Sen var det brant nedför till Bruksvallarna och jag måste erkänna att emellanåt åkte skidorna av och jag gick i de brantaste partierna. En härlig dag med fina vyer. Måste bli en sommar/hösttripp dit för oss också./Hea

    • Gunilla Yourstone

      Ja men det är ju precis den vägen ju!
      Jag beundrar alla som vågar turskida i fjällen, själv bemästrar jag inte alls backar om jag inte får ha stålkanter. 😅
      Så klart måste ni komma tillbaka på hösten!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *