Vår resa till Albanien

Vi har varit riktigt duktiga det senaste åren faktiskt, att komma oss för med att realisera en hel del av våra Europeiska drömdestinationer. Island, Rumänien och Mostar förra året. I sommar var det äntligen dags för Albanien.

Lördag: ankomst till Albanien

Till Albanien går inga direktflyg från Arlanda. Vi har bokat månader i förväg förstås med Austrian Airlines via Wien. Eftersom vi bara 1,5 veckor tidigare fastnat ett dygn i Wien med samma flygbolag håller vi idag formligen andan hela vägen ner tills vi sitter på på planet till Tirana. Det går vägen trots endast 45 minuters transittid!

Tirana flygplats har monopol på internationella flygningar i Albanien. Trots detta är flygplatsen inte större än Bromma. 7 gater, en dörr mellan ankomst och avgångshall med texten ”transit” på.
Passkontrollsköer. Nu lämnar vi EU.

Vi har bokat taxi i förväg. Vårt namn på en skylt, 52 Euro och 1,5 timmars djupsömn i baksätet upp till Shkoder i norra Albanien.

Vårt hotell är beläget i Shkoders äldsta hus och inredd med klassiska albanska möbler och textilier. Här har tydligen en känd författare som vi förstås borde känna till, men inte har en aning om, bott.

Vi promenerar 10 minuter in till centrum. Känner på Albanien. Fattigt, förfallet, stekande hett. Den imponerade moskén är belägen på grannfastigheten till en stor kyrka. Lever muslimer och kristna i fred sida vid sida här? I så fall har världen något att lära.
En gågata med några färgglada upprenoverade hus mitt i centrum. Pojkar, män som glider förbi oss och väser ”Money”.
Mycket mer än så orkar vi inte dag, det blir en tidig kväll till ljudet av albanska familjer som äter en sen middag på hotellets innergård.

Söndag – måndag: vår vandring till Theth

Vi har googlat och googlat för att försöka utröna alla detaljer runt vår stundande vandring Valbona till Theth. Men som vanligt är det allra enklaste att helt enkelt lägga alla praktiska arrangemang i händerna på de lokala förmågorna på hotellet.
Man upplyser oss om att inte bara 9-båten går utan även en klockan 12. Man ordnar även skjuts åt oss ”in an very nice car”, dvs en Mercedes från 1978.

Vi hamnar mitt i högmässebesöket i samtliga byar vi passerar på vägen. Kvinnor med hucklen och traditionell klädedräkt, en pilgrimvandrare (?) i speedos och stort krucifix runt halsen och galenskap i blick. Och så den obligatoriska poliskontrollen. Alla de fyra handslagen involverar hela underarmen innan vår chaufför och därmed också vi passerar nålsögat och får fortsätta färden. Vi når färjeläget i Koman med en timmes marginal, kan i lugn och ro handla färdkost och se bilfärjan komma in och angöra hamnen.

Färden upp till Valbona, vår vandring och den något omtumlande (bokstavligt talat) färden ner tillbaka ner till Shkoder kan du läsa om här.

Tisdag: roadtrippen börjar – mot Durres

I Shkoder verkar inte finnas någon biluthyrningsfirma på plats med kontor. Vi har i stället blivit instruerade att hämta upp bilen på ett hotell mitt i stan. Vi får en i stort sett ny Skoda levererad och genomför allt pappersarbete i bilens framsäte innan vi ger oss av söderut. Läs mer om att hyra bil i Albanien här.
Vi bokade vår hyrbil här.

Vi har inte bokat något för natten, men kommer snart, efter att ha konsulterat kartan aldrig så lite, på att Durres väster om Tirana, ute vid havet borde vara en bra plats att tillbringa natten.

Durres. En lång bred strand med hotell på hotell på hotell i det oändliga. Och så en motorled precis bakom. De hotell med någon form av utsikt verkar vara fullbelagda konstaterar vi, efter några spontana försök att ragga rum. Det får bli en mer modest utsikt över framförvarande lägenhetshotell och dess lastbrygga istället.

Vi vandrar fascinerat längs stranden. Så mycket folk, så många solsängar i oändliga rader. Skrikande barn, luftmadrasser, skräp, öststatsarkitektur och plötsligt får Gunilla en fotboll skjuten på sig. Det får bli en av de där blickarna.
Men som vanligt är solnedgången förlåtande. Lagom till den når sin kulmen hittar vi en restaurang ute på en brygga i havet och varsin tillhörande öl. Och som solnedgångarna bara ÄR i det här landet. Durres, allt är förlåtet. Verkligen.

Onsdag: vidare mot Dhermi och östra Europas svar på Nordkorea

-Only one night!? säger receptionisten bestört och beklagande till oss när vi checkar ut. Så känner inte vi. Durres är gjort för vår del, nu hägrar förhoppningsvis charmigare badorter längs Albaniens södra kust. Vi snirklar oss, med Google Maps Siri-röst söderut. Når orten Vlore. Spikraka strandavenyer med nyplanterade palmer, en grävd och ditforslad lång, bred strand. Kvarter efter kvarter av helt nybyggda lägenhetskomplex. Nu är det egentligen bara en sak som fattas, sammanfattar vi efter att ha kört avenyn fram helt ensamma på vägen längs den ganska öde stranden. Märklig känsla, vem har byggt allt det här? Till vem? Och framför allt, är det så här det känns i Pyongyang? Förutom stranden då?

Charmigare strandorter följer i Orikum och sedan är det dags för lilla Skodan att klättra uppför Llogarapasset. Högst upp klänger en restaurang på klippkanten och vi blir genast hungriga på lunch. Lite längre ner hoppar ett gäng paragliders tandemhopp. Blir lite sugna att prova faktiskt, tills den sista skärmen vrider sig och ekipaget får kasta sig på marken i nödstopp. Inte SÅ sugna ändå, efter det faktiskt. (kolla filmen!)
Sedan är det inte långt ner till Dhermi och vårt hotell Summer Dream, där vi inte har några som helst problem att installera oss bekvämt vid havet i den 30 gradiga värmen.

Torsdag-fredag: strand och lugn

Vi lever i vår egen lilla värld under torsdagen. Utforskar de många gömda vikarna bortanför vårt hotell och Drymades Beach.  Christofer försöker köra löner på det låååångsamma wi-fi’t. Vi får till slut fly till en restaurang närmare centrum där nätverket går snabbare. Det kostar två sallader, men det är det värt.

Fredag börjar det krypa i oss förstås. Vi gör en beach-hopping-drive. Först till Gjipe Beach som är vacker och med gott om plats för alla som orkar med den 30 minuter långa promenaden dit från närmaste bilparkeringen. Sedan till Jale-stranden, som tyvärr är alltför full med folk och inte känns så attraktiv för oss.

Ungefär där och då inser vi att vi med våra gömda och öde vikar hemma vid Drymades nog har det bästa i strandväg hemma där vi redan bor och avbryter därmed beach-hopping-projektet och vänder hemåt igen. Du kan läsa mer om vår beach-hopping här.

Lördag: Södra Albaniens sevärdheter

Idag är det fullt upp. Vi vinkar hej då till vårt kära Summer Dream och drar iväg direkt på morgonen. Närmaste vägen till Tirana Airport är tillbaka samma väg som vi kom, men vi vill passa på att se lite mer av södra Albanien.

Vi kör de 2 timmarna till Saranda, södra Albaniens största ort. En ganska stor stad ska det visa sig. Som de flesta av Albaniens städer är skönhet och charm inte den största USP’en direkt. Vi möts av mängder av rumsuthyrare, butiker med rosa luftmadrasser och restauranger med uteserveringar mot gatan och stora inplastade menyer med bilder på pommes frites. Stränderna är små och många ser privatägda ut.

Nej, idag är vi selektiva p.g.a. tidsbegränsningen. Saranda får inget dopp, vi åker vidare 15 minuter söderut till Ksamil (uttalas Kasamil). Här finns en sandstrand som är så full med folk att vi får använda milt våld och vassa armbågar för att överhuvudtaget komma ner till vattnet. Ett dopp blir det ändå i det turkosa vattnet.

Vi kör vidare mot Blue Eye, eller Syri i Kalter, den berömda källan. Denna mycket vackra källa håller en temperatur på endast 13 grader och är över 50 meter djup. Många hoppar eller dyker ner i källan, även om stora skyltar förkunnar att just denna aktivitet är strängt förbjuden. Vi blir först lite sugna på ett dopp, men plötsligt uppstår tumult. En man kommer upp ut vattnet och håller sig för pannan, blod rinner under handen. Hans kompis ropar på bruten engelska:
-Help, We need help!

Vi vet inte hur han skadades, men händelsen förflyttar mig tillbaka till Malaysia där jag själv skadades för två år sedan och all lust att bada i Syri i Kalter är borta. Vi sätter oss i stället i bilen och kör mot nästa stopp, Gjirokaster.

Gjirokaster är en stad en bit in i landet. Luften står helt stilla, vi har 40 grader när vi anländer vid 14-tiden på eftermiddagen. Här finns en vacker gammal stadskärna och kullerstensgator samt en borg belägen högst upp i den backiga staden. Stora delar av staden är förfallen men håller på att renoveras för fullt. Vi gissar att det är det ökade turisttrycket som gör att man nu rustar för att öppna hotell, restauranger och souvenirbutiker.

Vi äter en riktigt god traditionell lunch på restaurang Mapo vid parkeringen och fortsätter sedan upp mot Tirana.
Kvällen avslutas på flygplatshotellet Hotel Airport Tirana, där de trevliga killarna i personalen formligen slår knut på sig själva för att serva oss under vår korta vistelse.

Flyget avgår 4:25. Vi är verkligen experter på att hitta de där riktigt komfortabla avgångarna. Austiran Airlines gör det de ska även denna rutt och förr än vi anar landar vi på svensk mark igen och därmed är äventyret över för denna gång.

Reselektyr denna gång: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson. Ett spontaninköp på Arlanda som blev en lyckträff. Riktigt bra kvinnohistoria från 1700-talet. Passade extra bra i och med att vi precis besökt slottet Schönbrunn i Wien också. Två böcker till finns i serien.

Läs alla våra inlägg om Albanien här.

Välkommen att följa 4000mil på Facebook för fler reseberättelser och resetips.