Det var ju så sent som i juni i år som en ny kärlek kom in i mitt liv. Eller förälskelse kanske snarare. Ljuv och förförisk. Sedan dess jag drömt och trånat efter ett till möte. Jag pratar förstås om Via Ferrata. Som jag för första gången i mitt 54-åriga liv fick tillfälle att testa i Kosovo i somras.
Läs också: Via Ferrata i Rugova Canyon, Kosovo – skulle du våga?
Sedan dess har jag drömt om att säga upp mig från jobbet, resa jorden runt och prova olika Via Ferratas. Som lifegoal liksom.
Samtidigt som jag bävat för vårt nästa möte. För tänk om min kärlek inte var så där förföriskt vacker som jag minns honom? Tänk om han vid närmare påseende inte alls passar mig. Eller om, ve och fasa, jag inte är god nog åt honom. Inte pallar nästa gång liksom. Blir rädd eller inte klarar.
I Österrike går jag nästan omvägar. Det finns en Via Ferrata. Men den är svår säger folk. Jag vågar inte. Min nästa måste vara lätt. Så att det går bra och jag fortfarande vågar.
I Tjeckien kommer nästa chans till ett möte. Nu står Via Ferrata på programmet för hela gruppen. Svårighetsgrad B-C. Nu gäller det. Ska kärleken bestå?
Det är en mulen dag. Vi har precis provat en etapp av Luznice Valley Hiking Trail, längs en stillsam å. Vår guide är ett riktigt råskinn. Kommer direkt från Dachstein i Österrike. Ett av få berg som faktiskt fått mig lite rädd bara av att åka linbanan upp till dess topp.
Läs också: Dachstein Glaciären – en spektakulär linbana, hängbro och trappa ut i intet
Området där vi nu befinner oss är däremot inte bergiga trakter. Men kuperade. Vi befinner oss i en smal dalgång med branta sluttningar uppåt. Här och där lodräta klippor och det är vid en sådan alldeles särskilt dödsföraktande klippa vi positionerar oss. Får hjälmar, selar och handskar. En kortare instruktion.
Det känns kul. Och förväntansfullt. Men också lite nervöst. För det är nu det gäller, andra gången gillt. Är Via Ferrata verkligen något för mig?
Leden börjar rakt på sak, ingen uppvärmning. Vi klättrar uppåt med bara enstaka järn inslagna i berget. Mestadels måste vi själv hitta en säker plats att placera fötterna på i klippan självt. Mina skor har svårt att få grepp? När jag synar sulan är den nästan blanksliten under tåbasen. Klantigt att inte hålla koll, men jag har ju använt skorna i princip dagligen hela sommaren. Inklusive en veckovandring i Alperna. De behöver helt klart ersättas med nya. Men just nu är jag där jag är. Bara att bita ihop. Och hålla hårt i linan.
Snart kommer flytet och klättringen flyter på bara bra. Min fina kollega Timo från Nederländerna har erbjudit sig att gå framför mig och fota. Han har själv klättring som hobby och har säkert gjort bortemot 100 Via Ferratas.
Och nu har jag snart gjort två. För denna led är kort. Snart är vi uppe på krönet. Med utsikt över staden, floden och bron över. Höstfärgerna är på väg in och dagen är vacker. King of the world. Eller i alla fall kungar av Tabor. Vi njuter en stund innan vi vänder nedåt längs stegar och slänter.
Två Via Ferratas. Check. Det är vi två nu. Forever.
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
