Vart tog december vägen egentligen? Trots att vi inte gjort ett dugg mer än suttit hemma och gjort vårt bästa för att platta ut kurvan och inte belasta sjukvården, har månaden flugit förbi med en galen hastighet.

Här står Christofer och planar ut kurvan

Kanske för att vi alltid har som mest på jobbet just i december, kanske just på grund av distansering och isolering. För visst går veckorna konstigt nog fortare när man bara sitter hemma dygnet runt? Fastän det rimligen borde vara tvärt om?

Vi har faktiskt inte varit ute i vår stuga i Järnäsklubb en enda gång under december. Mycket på grund av mörkret. Det tär att sitta i beckmörker 20 timmar om dygnet utan så mycket som en gatlampa. Och det är svårt att hinna med att promenera sina 10.000 steg under bara de korta dagljustimmarna.

Men nu lagom till nyår kom äntligen snö och kyla till Umeå.


Som klimatet var förr i tiden, så ska snön komma 20-25 oktober ungefär. Till jul ska drivorna vara meterhöga och i mellandagarna ska temperaturen krypa ner till -20 eller -25.
Men tiden och klimatet är ur led, helt tydligt. Värmen skrämmer och gör dessutom vintern till en våt mörk filt.


När nu snön dök upp, efterlängtad och älskad, kom även lusten att åka ut till stugan igen. I månens sken och med vitt på marken, blir det lite ljus kvar även sen solen gått ner.

Vi har åkt ut med mina ungdomar, och Ozzy, Christofers dotters hundvalp. Solen har visat sig också för första gången sen november ungefär. Isen i stora viken ligger skridskoblank och inbjudande, medan havet ännu är öppet.

Ett hjärta av sten.

Vi lagar storkok av köttfärssås och äter flera dagar i sträck, läser böcker och eldar i brasan. Spelar spel tillsammans på kvällarna. När då då? heter julens nyinköp, som vi spelar.


Och minglar med hjortarna förstås, som går som barn i huset nere i vår vik. Grannen stödutfodrar och snart äter de väl ur handen på honom. I fjärran hör vi jakthundarnas skall, men hit till vår bebodda vik kommer de och jägarna förstås inte. Här är vi alla säkra.

När vi vaknar sista morgonen och ska packa ihop oss för hemfärden, har havet frusit under natten. Blankis ända till Finland. Så vitt vi kan se.

Och för tusende gången tänker vi, vilken tur vi haft som hittade den här stugan. Vad hade vi annars gjort en helt galen och lång pandemi?

Etiketter

4 kommentarer

  1. Vilka underbara foton! Här i Skåne fick vi några millimeter snö som smälte bort direkt. Under en skånsk vinter är det som att bo i en mörk, fuktig plastpåse 🙁 Men, men, bara 2-3 månader kvar, sen kommer våren..

    • Gunilla Yourstone

      Hm ja det är i april man längtar söderut. Då har vi istidskallt här och ingen vår i sikte. 🙂

  2. Marianne

    Såå vackra bilder !

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *