Därför vandrar vi på resa

För oss är en dagsvandring kanske den allra mest optimala formen för att upptäcka och uppleva på resa.  Nu är det långt ifrån alla våra resor som det vandras på, men om resmålet är rätt och förutsättningar finns, försöker vi gärna pressa in en vandring ändå.

Varför vandrar vi?

Men varför då liksom, vandring är ju jobbigt?

Jo men det är det som är poängen liksom. Om man tar bil upp på en utsiktspunkt, parkerar och går 50 meter blir utsikten inte lika vacker och dramatisk. Man tittar lite förstrött, tar några foton. ”Det här var väl fint”, typ.

Men när man får jobba och svettas händer något. Utsikten byggs upp gradvis. Man stannar på vägen och tittat uppåt och nedåt. ”Kommer vi att kunna se havet när vi är ändå uppe?”, ”Hur långt är det kvar till krönet?”, ”Hur många krön kommer det?”, Eller kanske kommer utsikten att komma åt andra hållet. Framåt. Kanske ser man inget alls förrän man är ända uppe. Timmar av slit, svett och väntan. ”Vad väntar oss där uppe?” Vattenpauser, kanske en fika innan belöningen kommer.

Och till slut är man där. Utsikten är maxad och känns i varenda muskel. I hela den svettblöta tröjan.

Toppbestigningen är oftast den bästa av vandringar. Att stå på ett krön. Ofta med ett röse. Och se åt alla håll. Kanske duka upp en picknick just här. Eller i alla fall sitta ner en stund och känna lugnet.

– I am the king of the world! vill man skrika. För så känner man sig.

Ofta är det exklusivt också. För inga horder orkar i regel vandra. Även på populära turistorter går det att vara ensam på en vandringsled. Ofta är ju vandringen också det enda sättet att få se just det här. Vi är väl inte riktigt lika förtjusta i vandringarna där det även finns en bilväg upp. Eller en linbana. För då blir det ju inte exklusivt utan bara ett träningspass.

Ibland ÄR man många. Och det är det som är grejen. Upp på Adams Peak på Sri Lanka går mängder av människor varje dygn. Alla de 5500 trappstegen. Väl på plats där uppe, i gryningen, står vi tätt, tätt packade tillsammans och upplever soluppgången som en själ, i ett och samma andetag.

Vi citerar oss själva (nån ska ju göra det också)

Vi tycker själva att vår beskrivning av toppbestigningen i Durmitor National Park i Montenegro ganska väl sammanfattar varför vi vandrar:

Till lunch kommer belöningen. Vi står på toppen av Planinica. Bedövande vyer breder ut sig åt alla håll. Bergsmassiv, glödande turkosa glaciärsjöar och i öster Bobotov kuk, Durmitors högsta topp. Med blotta ögat kan vi utskilja den myriad av mänskliga ”myror” som en efter en bestiger dess branta otillgängliga topp. På Planinica är vi ensamma och njuter av stillheten medan vi långsamt intar lunch. Bröd, ost, salami, frukt och choklad. Med världen, eller åtminstone Durmitor, för våra fötter.
Blir livet egentligen större än så?

Nu är det dags igen. Vi befinner oss på Madeira för att vandra. För att svettas för att känna hur lårmusklerna får våndas och ta i. För att känna hur t-shirten klibbar mellan ryggan och ryggen. För att vila i skuggan och sakta och njutningsfullt klunka i oss vatten. För att bakom en krök plötsligt hitta en liten servering, med bänkar och utsikt och en stärkande kopp kaffe. För att möta en entusiastisk hund, en get eller kanske en närgången åsna. För att få duka upp lokalt bröd, ost och frukt på en sten. När solen värmer, utsikten är fri, alla andra turister har fastnat i Den Stora Turistorten och det är bara just vi som just idag får vara kungar och drottningar i just den här världen.

Älskar du också att vandra? Missa då inte att gilla 4000mil på Facebook.

Relaterade inlägg:

Fjällvandra med barn – 5 saker du måste tänka på Vett och etikett-regler för vandring – 10 rimliga förslag När är bästa tiden att fjällvandra i svenska fjällen? – en väderguide Vad ska man packa för en dagsvandring?- Det här brukar vi ta med oss