Vandring till samevistet vid Pietsjaure – en annorlunda upplevelse.
Vi har haft två underbara dagar på fjället. Bra väder, vackra vyer. Ensamhet och stillhet. Dofter av fjällhed. Matlagning med vy, pastavattnet av kvarglömd snö. Som våren glömt bort att smälta.
På Christofers födelsedag vaknar vi som vanligt här på Saltoluokta fjällstation till tidig frukost. Havregrynsgröt med hjortronsylt. En rustik form av lyx.
Nu är det här, vädret som väderapparna varnat och varnat för flera dagar. Vargen kommer, vargen kommer. Nu är regnet här. Strilande.
Vi hukar på rummet någon timme. Bidar. Men så slår uppehållet till och vi smiter iväg. Pietsjaure blir lagom idag. 6 km enkel väg. 3 bäckar att forcera. Vi passerar en barnfamilj som fastnat vid den första. Sen kommer regnet igen förstås. Det är ju en sån dag.
Vi stretar på. Har sett och fotat vyerna över berget Lulep Gierkav och Stora Sjöfallet förut. Uppe på kalfjället lättar det upp. Man kan se hur ridån dras ifrån. Lulep Gierkav materialiseras framför våra ögon. Varde berg!
Efter krönet får vi nya vyer. Och sjön Pietsjaure i blickfånget. Spänger och väta. Lera som suger under sulorna.
Vi vandrar in i samevistet vid sjöns strand. Moderna stugor och äldre kojor om vartannat. Vi ser inte en levande själ. Hittar cafet längst in i byn. Låst. Aj då, vi som inte tog med någon lunch. Bara snacks. Men innan vi hinner packa upp termosarna kommer ju en kvinna. Visst är det öppet, bara några gäster kommer hit så.
Vi hänger blöta regnkläder på rad över kaminen. Beställer glödbröd, renkorv och kaffe. Värme som sprider sig. Godmodigt småprat. Här bor de varje sommar. Renarna de är ju i Sarek nu. Eller i Padjelanta. Man vet ju inte så noga, de går som de vill. Har ju sommarlov gubevars. Men till Norge bildar sjöarna en naturlig gräns, så längre än så går de inte. Till hösten tar man ner dem igen. Till Jokkmokk.
Vi berättar om kaoset på Vildmarksvägen. Det har man inte hört om här. Men förskräckligt låter det. Och hittar gemensamma bekanta. Jokkmokk är litet.
Nu kommer barnfamiljen. Blöta gympaskor tas av, strumpor vrids ur och hängs upp. Jeans och chinos måste förbli på. Och den utlovade korven är väl kanske inte de hotdogs som barnen bespetsat sig på, men glödbrödet ser ut att gå ner bara fint.
Vi tackar för oss och hälsar hem till Jokkmokk. Packar ner de nu torra regnkläderna igen och får gå torrskodda ända över krönet. Nu spelas samma scenario som från förmiddagen upp, fast i motsatt riktning. Vi får se hur molnen rullar in från Lule älv. Vattnet är kolsvart! Och minutrar senare är regnet över oss.
Vi traskar nedåt, hukande under våra huvor. Forserar de tre fjällbäckarna igen. Dricker oss otröstliga ur den sista. Så är vi hemma igen. På fjällstationen. Frusna och aningen trötta förstås. Men nöjda med upplevelsen. Som denna dag blev något annat än de övriga. Och lite renkorv, det har vi ännu kvar på fickan.
Fakta om vandringen till samevistet vid Pietsjaure
Vandringen är 6 kilometer enkel väg. 5 timmar tog hela utflykten för oss inklusive fikastopp på samevistets café. Fast då stannade vi inte mycket på vägen i och med att regnet hela tiden låg i luften. En solig dag hade vi nog varit borta 6 timmar. Man går först längs Kungsleden 1 km. Svänger av vid skylten mot Pietsjaure.
Leden går nu genom fjällbjörkskog och man måste ta sig över tre fjällbäckar genom att hoppa på stenar. Efter dessa tre bäckar finns inget mer vatten förrän man är framme vid sjön och samevistet. Efter 1 timme är man uppe på kalfjället. Två alternativa stigar finns, varav den ena är skyltad. Man kan variera sin vandring genom att ta den andra vägen tillbaka.
Caféet ligger i en grå stuga längst ifrån vattnet. En samisk flagga vajar utanför.
Läs om fler av våra vandringar här.
Missa inga inlägg. Glöm inte att gilla 4000mil på Facebook.
