På torsdag fyller jag 50 år. Inget som jag ser fram emot så där. Ärligt talat. Jag gillar faktiskt inte födelsedagar så mycket. Det är någon konstig känsla av förväntningar och av att ofrivilligt stå i centrum.
Hur jag helst tillbringar min födelsedag
Jag har med åren insett att jag trivs bäst med att vara på resande fot på min födelsedag.
2020 på vandring längs Drottningleden i Hemavan
2019 på vandring till Treriksröset från finska Kilpisjärvi
2018 på weekend i Riga
2017 på vandring över Stekenjokk
2016 på Island
Att det är siffran 50 i år gör väl inte saken bättre direkt. En siffra som kräver att få ta plats. Som andas öppen mottagning, tal och kristallskålar. Och en definitiv inträdesbiljett till tantåldern. Handväska, krämpor, bukfett och strumpor i sandaler. Gråsprängd tantfrisyr, glasögon och ett bittert drag runt munnen?
Jag hade ju tänkt att det skulle bli som 40-årsdagen ungefär. En resa till Namibia blev det då. Kanske den bästa resan någonsin. En roadtrip i planetens vackraste land. Ökenlandskap, 4-wheel-drive Jeep, vilda noshörningar och geparder. Solnedgångar att dö för och punka på en öde grusväg långt från civilisationen. Beväpnade män som vaktar diamantfyndigheterna, ”trespassers will be shot”.
Men en kinesisk fladdermus ville annorlunda.
Nu blir det en överraskningsresa av mer nära karaktär. Vart vet jag inte än.
Hur har det gått att packa?
Tackar som frågar. Att packa för 8 dagars vandring har inte varit några som helst problem. Det kan jag göra klockan 3 på natten med förbundna ögon, om du ber mig.
Men tre snygga ombyten till middagen, typ klänningar? Det blir ju galet komplicerat när man inte har en aning om var man kommer att befinna sig? Om man inte kan visualisera omgivningen, så kan man heller inte visualisera sin klädsel. Har jag insett.
Läs också: Till Gunilla: packlista för hemlig resa
Hur går en överraskningsresa ihop med mitt kontrollbehov?
Mitt kontrollbehov är välkänt bland dem som känner mig. En ständig källa till lustigheter. Från min egen sida också. Jag är den förste att driva med mig själv och denna min följeslagare, kontrollbehovet.
Men, kan jag också tänka, är det så konstigt att jag blivit sån? Jag har sällan varit på en sådan position i livet att jag kunnat unna mig att luta mig tillbaka och tänka ”det ordnar sig”. För att det ska ha ordnat sig i mitt liv har det alltid varit så att jag måste se till att det ordnar sig. Även om jag numera ändå är på en plats (sedan 2017) att jag har en sambo att faktiskt dela några av bördorna med. Man blir den man måste bli.
Inför denna resa har jag konstigt nog inte nojat och stressat alls (förutom det där med kvällsombytena då, men det var ändå rätt kortvarigt). Det känns bara lugnt och trevligt att åka i väg till okänd ort. Och vet ni, jag tror faktisk att det är pandemins förtjänst. Denna pandemi är förstås gräslig på många sätt, men för mig personligen tror jag att den har varit bra.
Jag har stressat ner så många nivåer att jag ju först nu förstår hur stressad jag måste ha varit innan. Och att resa alls känns fortfarande som en bonus, i stället för en självklarhet. Tanken på en resa, vilken som helst, fyller mig bara med tacksamhet.
Det blir ju bra det här.
Läs också: Att ordna en överraskningsresa
Eftersom jag alltid rest läser jag med intresse din blogg. Men detta var väl ovanligt slappt och klichéfyllt om åldrande kvinnor:
”Att det är siffran 50 i år gör väl inte saken bättre direkt. En siffra som kräver att få ta plats. Som andas öppen mottagning, tal och kristallskålar. Och en definitiv inträdesbiljett till tantåldern. Handväska, krämpor, bukfett och strumpor i sandaler. Gråsprängd tantfrisyr, glasögon och ett bittert drag runt munnen?”
Man kan visst få ålderspanik vid 50, och ja håret blir gråare och krämpor kan uppstå. Det mesta andra styr du över själv.
Chilla, och förfall inte till förlegade nidbilder. Det finns åtminstone roligare sådana. Allvarligt, ingen har fått kristallskålar vid 50 på typ 50 år.
Hej Karin, Det är tänkt att vara lite på skoj. 😅
Både kristallskålarna och bilden av en 50-åring.
Men visst nojar jag lite, krämporna kommer tätt nu och jag är rädd att mitt aktiva liv och resande inte kommer att vara för evigt.
Väntar på ett provsvar som kan förändra mitt liv.
Grattis på födelsedagen! Och visst är det så att ”nidbilden” finns nånstans i bakhuvet och behöver hanteras. Min pappa hade en sån där klassisk 50-årsmottagning med 74 blombuketter, kristallskålar och en flaggstång i present, och gäster i kostym eller dräkt. Min mamma reste bort, till Thailand tror jag. Så då måste man ju fundera på vad man gör med sin egen. Jag abonnerade ett litet hotell/pensionat och bjöd in dem närmaste familjen och släkten inkl massor av barn i olika åldrar, och fokus var bad (i sjö, bastu, pool eller badtunna) samt lek och långa ostörda samtal. Det blev jättebra (men dyrt… fast värt det!). Fast det var inte på själva 50-årsdagen, utan senare.
Jag tänker också att talet 50 manar fram såna bilder även om det var våra föräldrar som hade dessa mottagningar och inte vi. Den tiden när man måste sätta in annons i tidningen ”uppvaktning undanbedjes” om man inte ville ha öppet hus. Huvva!
Låter härligt med ditt badkalas! 😊
Härligt, ska bli spännande att läsa om resan sen 🙂 Vad gäller kontrollbehov kanske det ändå känns lite skönt att veta att det är någon annan som fixat allt och man inte behöver tänka ut så mycket själv 🙂
Ja jag försöker ju tänka så. 😊👍
Jag fick en entrébiljett till Legoland av min yngsta lillebrors familj i fjol sommar (2021) som 50-års-present 🙂
Var nog mest uppspelta födelsedagsbarnet på hela Legoland 🙂
Vilken tur vi hade med tajmingen, för en vecka senare började siffrorna skjuta i höjden igen 🙁
Haha, vad kul! 😊