Vid det här laget, vid 51 års ålder, har jag vandrat hundratals vandringar. En del av dem finns skrivna om här på bloggen, medan andra genomfördes långt innan bloggen var påtänkt.
Här hittar du alla våra 201 vandringar som finns beskrivna på bloggen.
Men någon vandring ska ju alltid vara den allra första. Så vilken var min?
Jag var ju inte barn av någon friluftsfamilj. Vi vandrade aldrig, åkte betydligt mer bil. Grillade inte korv i skogen vid vindskydd. Men väl i öppna spisen hemma i radhuset i Gävle.
Min första riktiga vandring hände i stället på Kreta. Jag var 14 år. Familjen var utomlands för allra första gången. En charter till Kreta med halvpension och 4-stjärnigt hotell.
Reseledare i sofforna i foajén och så Pärmen. Där har inte mycket förändrats i chartervärlden.
Vi hittade vandringen där i pärmen. En heldagsutflykt i engelsktalande grupp. Kanske var det det där paret från Söderhamn som vi umgicks med på samma hotell. De var vana vandrare och skulle boka denna utflykt. Plötsligt var vi också anmälda. Och eld och lågor. Men bara jag, syrran och pappa. Mamma ville inte med.
Vilken vandring det var? Samaria-ravinen förstås! Kretas klassiska vandring. Fast kanske inte lika känd då?
1,6 mil är vandringen. Jag hade aldrig gått så långt förut. Inga vandringsskor fanns förstås. Gick väl i seglarskor eller tygskor eller nåt om jag känner min tonårsgarderob rätt. Mannen från Söderhamn lärde mig sina fototips, minns jag fortfarande. Att man behöver perspektiv, något i förgrunden för att en utsikt ska komma till sin rätt. Att stoppa in något färgglatt i bilden. Som en röd solhatt.
Hur det var? Ja men behöver jag säga det? Ett äventyr förstås! Mitt första vandringsäventyr. Sedan har så många följt. Men Samaria är för alltid min första.
Många gånger har jag tänkt att jag vill åka tillbaka till Kreta och vandra. Vandra Samaria-ravinen och ännu fler vandringar. Längs kusten och i bergen.
Så hittar jag vandringspaketet Kustvandring sydvästra Kreta. Där allt detta kan kombineras. Vandringen är en 3:a av 5 i svårighetsgrad. Lagom nivå alltså för alla inblandade. Vandringen börjar i Paleochora, en förhållandevis genuin och oexploaterad liten stad belägen på en halvö i havet.
Första vandringsdagen kan man välja mellan Klostret med den 99 munkarna eller att ta båten till Elafonissi-lagunen, där stranden skimrar i pärlemorsrosa, och vandra tillbaka till Paleochora.
Man vandrar också till den bilfria byn Loutro, som bara kan nås från havet eller till fots. Med vatten så klart att båtarna ser ut att sväva ovanför vattenytan. Här härskar lugnet i och med det något svårtillgängliga läget.
Men vandringen går också högt upp i Kretas bergsområden. Upp på Omalos platån. Genom raviner och olivlundar.
Och så förstås. En dag ska Samaria-ravinen vandras. Lika ståtlig och förtrollande som när det begav sig 1985.
Kanske är de två familjerna som bebor ravinen fortfarande i blodsfejd med varandra? Skjuter några skottsalvor då och då. Så att kulhål kan hittas av den observante vandraren? Kanske vattnar man fortfarande sina åsnor i bäckfåran?
Fler turister nu förstås. Man får börja riktigt tidigt eller rätt sent för att slippa busslasterna från charterorterna. Men det kan man ju också unna sig när man bor vid starten natten innan och i byn där Samariaravinen möter havet, Agia Roumeli, efter avslutad vandring.
Jag är definitivt redo för Kreta och Samaria igen. 38 år senare. Har till och med kollat upp att TUI börjat flyga direkt igen från Umeå. Nästan för bra för att vara sant.
Här hittade vi vandringspaketet med Kustvandring på sydvästra Kreta.
Läs också: Drömmen om vandringsresan – Dordogne och Perigord Noir
Missa inga inlägg. Glöm inte att följa 4000mil på Facebook och på Instagram.
Och tänk så många vandringar som följt efter denna första! 😀
Jag har också länge velat vandra på Kreta. Så enkelt att ta sig dit också även för oss norrlänningar.
Ja det är roligt att tänka tillbaka. Så mycket man hunnit med. 😊
Kreta känns som helt rätt vandringsdestination.
Grekland är ju så mysigt! Nu börjar jag längta till Kreta. 🙂
Vi med! 😊
Jag gick också Samarraravinen på 80- talet. Det var fantastiskt. Gick i lånade gympadojor. Kom tillbaka i början av 2000-talet och då var det betydligt fler turister och mer slitit. Och byn Agia Roumeli snarare en liten stad. Höjdpunkten på resan blir nog de andra dagarna.
Förstår att det är annorlunda nu. Tråkigt att leden blivit sliten.
Vi gick också Samariaravinen för trettio år sedan och mitt bestående minne av den dagen var en träningsvärk utan motstycke, trots att jag på den tiden var hyfsat tränad. Då lärde jag mig att gå konstant nedför inte är någon hit för knän och vader. Vandringen låter helt underbar och Kreta kan vi tänka oss besöka igen. Förra gången vandrade vi i Imbrosravinen, också trevligt.
Nuförtiden skulle helt klart mitt knäskydd åka på direkt. Och så stavar för att minska belastningen på knäna.
Då hade man inga såna problem. 😁
Ser underbart ut ju! Särskilt Loutro. 😊
Ja dit vill jag! 😍