Hong Kong är ju min officiella favoritstad. 2017 var jag där första gången. I höstas blev det ett nytt besök.
Att åka tillbaka till Hong Kong
Det är trevligt för en själv att återse ett favoritresmål. Men lite komplicerat för bloggen. För vad ska man skriva om andra gången? Särskilt om man återvänt med nya människor och gjort de klassiska sevärdheterna en gång till. Till och med tagit dem till samma restauranger, för att vara säker på att det ska bli bra mat liksom.
Hong Kong-inläggen har fått ta sin tid. Jag skrev förstås om säkerhetsläget i Hong Kong efter att jag kom hem. Demonstrationerna som gjort att inte så många turister vågat åka till Hong Kong under senare hälften av 2019. Om Tai O, som var en ny upplevelse för mig. Och om min kärlek till SoHo. Jag har mer på gång, men har tänkt att det kan få komma senare. Inte så många är ju ändå på väg till Hong Kong just nu. Kanske ljusnar det för Hong Kong 2020?
Att planera sitt bloggande
I min inläggskalender på bloggen planerar jag de närmaste två veckorna framåt. Vad ska skrivas? Vad ska publiceras och när? Inläggen får inte vara för lika varandra, omväxling är bra. Destinationsinläggen främst under veckorna och till helgen lite mer allmängiltig läsning. När folk har tid att läsa.
Nu drar det ihop sig snart för vår resa till Maldiverna och jag tänker att jag ska skriva ikapp alla gamla resor innan. Så startar vi fräscht med 100% Maldiverna efter resan.
Mina återstående Hong Kong-inlägg ska äntligen förfärdigas. Det ska handla om Hong Kong International Commerce Center, världens 13:e högsta byggnad. Nu har jag varit där två gånger på två olika sätt. Något om kollektivtrafiken, kanske? Och kanske ett best of Hong Kong inlägg? Bästa grejerna. Det har jag ändå ganska bra koll på vid det här laget.
Ett resmåls död
Det är då det slår mig. Hong Kong är död som turistdestination nu. Var ju redan nere för räkning rätt rejält efter protesterna. Och nu Corona-viruset på det. Jag läste att experterna tror att viruset ska nå sin kulmen någon gång i höst. När kommer turisterna att våga återkomma till Kina? Vi pratar förmodligen åratal bort. Den turistiska rädslan kommer med en fördröjning.
När var terrordådet i Tunisien? Juni 2015 googlar jag min fram till. Tunisien är stendött som turistdestination sedan dess. 5 år. Efter terrordådet på Bali (följt av fågelinfluensan och tsunamin) tog det närmare 10 år innan Balis turism var på fötter igen.
Hur gör man som resebloggare? Skriver man ändå? Fast man vet att ingen kommer att läsa? För sin egen skull. För att resan var fantastisk, för att man ännu kan minnas känslan i kroppen. För att man ju vill berätta. För att det var därför man började skriva en gång, för att just ens egna upplevelser och minnen från en plats skulle få leva vidare och inte glömmas bort.
Men visst är det lite av en resebloggares mardröm ändå. Att komma hem från ett resmål fylld av upplevelser och entusiasm. se fram emot att få berätta, att någon ska läsa och entusiasmeras i sin tur. Och så händer något. En katastrof som gör att resmålet dör. Ingen läser. Ingen vill resa. Inläggen förblir olästa.
Turkiet maj 2015. Vi sitter i skuggan under skyddande dukar utanför Karadut i Turkiets inre. En av våra bättre resor på listan helt klart. En turk och en kurd gör oss sällskap. Turken är vår guide, kurden säljer souvenirer. Christofer köper en mugg vars motiv ändras när man häller varmt vatten i den. Inte för att han behöver en sån mugg. Men för att ”smoth thing up”, få igång ett samtal.
– Allt det där med stridigheter, PKK och sånt, det är över nu. Säger de och nickar mot varandra. Bredvid varandra på dynorna. Läppjar på det gemensamma kaffet.
– Nu är vi vänner och lever sida vid sida.
3 månader senare bombar Erdogans armé kurderna igen. Och allt börjar om. Turisterna lämnar Turkiet och har inte återvänt sedan dess. Våra inlägg om ett av våra favoritländer förblir olästa.
Läs också: Vår resa till Turkiet – Istanbul, Nemrut Dagi och Kappadokien
Burma såg lovande ut. Turisterna ökade med 500% från ett år till ett annat. Sedan Aung San Suu Kyi, oppositionens ledare, befriats från sin 19 år långa husarrest och uppmanat oss turister att komma igen. Att regimen nu samarbetade mot demokrati. Sedan kom militäranfallen mot de muslimska minoriteterna. Och Burma dök igen på turismhimlen. Men förblir ett favoritresmål för oss.
Jordaniens framtid som turistdestination är i mångt och mycket sammanflätat med Syriens stabilitet. Grannar som de nu en gång är. Jordanien har fått se sin turism minska på grund av närheten. Fastän Jordanien förblivit stabilt och aldrig drabbats av terrordåd. Vi får väl se hur det går för Syrien. Och för Jordanien på bloggen.
Läs också: 10 saker att se och göra i Jordanien – våra bästa tips
Så här kan det gå för resmål. Turisternas rädsla, eller avsky, rår man inte på. Men kanske skriver jag mina inlägg ändå. Som om inget hade hänt.
Intressant läsning! Känner igen känslan när man återbesöker ett resmål med nytt sällskap och gör alla ”de vanliga” grejerna – igen. Förstår även att det kan kännas typiskt när ett resmål man precis besökt helt plötsligt inte lockar några besökare längre. Men jag tror ändå att de som verkligen drömmer om att resa dit kommer att läsa ändå, kanske för att de tänker att de kommer åka dit när stormen lagt sig – eller för att de vill drömma sig dit genom era berättelser och bilder. Så skriv ändå – det finns folk som läser! 🙂
Detta var första gången jag reste tillbaka, sen jag startade bloggen, så känslan var ny för mig.
Tror att det är något av en klassiker för bloggare, det där att ett resmål som man just besökt ”dör”. Har hört flera prata om det. Och man blir så besviken, för man vill ju berätta och att folk ska läsa och bli inspirerad. Det är ju därför man skriver. Sen älskar man kanske resmålet också och blir ledsen för deras skull. 🙂
Men du har rätt, jag ska skriva.
Ja, det har onekligen känts lite fel att blogga om vackra härliga Australien och med upplevelser från resan dit i höstas medan samma del av landet vi besökte har eldhärjats… jäkla tur man inte har bråttom med att få ut materialet.
Ja just det, branden i Australien har vi också ja.
Det värsta med mig är att mitt ordningssinne lite grann störs av att inte ha ”avslutat en rapportering”. Jag gillar att kunna bocka av ”Tågluffen i Schweiz klar” ”Hong Kong klart” Osv. 🙂
Intressant och ledsamt. I slutet av 80-talet funderade jag på anordnad rundresa i Jugoslavien med dåvarande sambo. Vi sköt upp det ett år…. Sen kom Balkankriget.
Östra Turkiet var vid den tiden en annan annonserad anordnad rundresa….
Rean som blev av var en kryssning till Tallin med det senare uppmärksammade fartyget Estonia ( ett halvår innan den sjönk).
Man kanske borde se platser i världen nu, innan de på något sätt försvinner…🤔😶
Ja Balkan var ju dött som turistmål ganska länge. 🙁
Och Turkiet undrar man ju hur det ska gå för.
Jag förstår att du via din statistik ser vad dina läsare söker på för att hitta dina inlägg, och att den statistiken påverkas av sådana omvärldsfaktorer. Men för mig, som läser allt du skriver, är det (nästan) helt irrelevant vilka resmål du besöker. Jag läser din blogg för att jag gillar dina resonemang, ditt sätt att berätta, och ditt sätt att förhålla dig till din omvärld. Där är dina vardagsinlägg eller dråpliga berättelser om glömda kameraväskor eller pass lika viktiga som konkreta resmålstips. Jag blev sugen på att åka till Hong Kong på grund av det du skrev. Jag har tidigare inte sett det som ett ”eget” resmål utan bara nånstans man mellanlandar en dag eller två. Jag blev också sugen på att tågluffa i Schweiz, samt något avskräckt från Cinque Terre. Men detta påverkar sällan de närmaste 1-2 årens resor, utan hamnar i minnesbanken tillsammans med en rad andra intryck, som sedan bildar underlag för beslut, kanske många år senare. Sen kan jag definitivt se risken att man kommer ”för sent” till ett resmål, som har förändrats och inte var så där fantastiskt längre. Men så är det ju nästan alltid, att det finns berättelser om hur fantastiskt och oförstört det var på platser tidigare.
Vad glad jag blir av din kommentar. Det måste vara det allra bästa betyget man kan få som bloggare. 🙂
Det är också ett sätt att läsa (och välja resmål) som jag väldigt mycket kan identifiera mig med. Det lite långsammare reflekterande sättet liksom.
Och jag kommer ju förstås att skriva de där Hong Kong-inläggen. 🙂
Jo, visst känner jag igen detta! Sri Lanka till exempel, men de börjar väl hämta sig igen tror jag. Sedan tror jag, som Elisabeth kommenterade högre upp, att resereportage inspirerar i längden. Man kanske inte störtar till bokningsknappen, men man lagrar minnet och kanske plockar fram det flera år senare när man funderar på resmål. Och då kanske situationen ser annorlunda ut.
Sri Lanka är ett annat ”klassiskt” exempel ja. Och precis efter min Ugandaresa blev en amerikanska kidnappad precis där vi var. 🙁
Men ja, långsiktig inspiration funkar det ju som.
Här är en småbarnsförälder som är långt ifrån att komma iväg på spännande resor med högt tempo. Just därför jag läser er blogg, att jag får läsa om era resor gör att det känns som att jag också reser och upplever. Så för mig spelar det ingen roll om destinationen är död eller inte, jg läser allt med intresse. Uppskattar mest dag för dag inlägg från en resa så man verkligen kan leva sig in. Ser fram emot hongkong-inläggen!
Intressant. Kul att du gillar inläggen oavsett. Menar du de ”gamla” inläggen när jag går igenom hela resan noga dag för dag. Eller även den nya typen med mer kortfattade sammanfattningar av itineraryn?
Helt klart ska jag skriva om Hong Kong ändå! 🙂